Jag upplevde en tillfredställelse efter mitt första möte med skuld - och budgetrådgivaren, äntligen gör jag något konkret för att förbättra min situation. Jag var klar på vad jag behövde göra, vad som kommer att krävas av mig och var tillfreds med hur det kommer att bli, ser det som en slags avgiftning.
Men den ”kontroll” som jag uppfattar att jag har, börjas ta ifrån mig och jag vet inte riktigt vart vi kommer att hamna, hur det kommer att påverka min situation framöver. Det känns inte positivt, uppfattar det lite som att det kan vara negativt för den plan vi har för framtiden, men var och en måste se om sitt hus. Mitt nästa möte med skuld – och budget rådgivaren är den 21 september, då får jag fråga alla mina frågor och se om jag kommer rätt med det hela. Situationen, upplever jag, är som att balansera på en våg, det gäller att ha tungan rätt i mun.
Kan inte hjälpa att jag blir lite irriterad, jag var på väg att skriva arg, men det är inte en sådan känsla som kommer upp, mer en känsla av irritation att någon, av rädsla givetvis, kanske gör att min plan inte går vägen, nu har jag en till som skall kräva mig på pengar. Vad gör jag? Inget, jag väntar tills mitt möte och följer de råd som följer. De sitter med kunskapen och erfarenheterna, de har gjort denna resa förr med andra – så deras råd tar jag till mig.
Jag har ställt till det för min mamma, och hon måste se efter sitt eget hus – det är naturligt, men jag oroar mig för att vi inte talar samma språk. Mamma är rädd, hon skall gå i pension nästa år och hennes situation kommer se mycket annorlunda ut då. Om jag kunde gjort något annorlunda önskar jag att jag aldrig börjat låna, för allt jag har att visa för pengarna jag lånat är egentligen skitsaker. Men gjort är gjort.
Något hände inom mig och jag tappade fullkomligen all kontroll, har ingen impulskontroll, håller på att träna den nu, men var det något jag ville ha så köpte jag det. Vill ha, ha, ha. Det tar aldrig slut, ”om jag köper det blir jag nöjd”, säger jag till mig själv, men det stämmer inte, det finns alltid något annat, så är det för mig.
Nu har jag ”sanerat” mitt hem, har gjort mig av med saker som genererade dålig energi, skänkt det till Reningsborg – så någon annan kan få nytta av det, sålt min tjutande TV,
för 200 kr, den hämtas i kväll, de gjorde inte dem något att den tjöt för det var visst bara att spraya på något. Jag blir av med den, den väger mycket och sedan är det bara att städa, damma, dammsuga och ta hand om min älskade lägenhet.
Livet blev inte som jag tänkt mig, men det som behövde ske, har skett och jag får arbeta utifrån det. Har varit olycklig så länge att det nästan är svårt att ta hand om förnöjsamhet, eller njuta av det jag har i dag – med tanke på vart jag kom från och i vilket skick jag har gått framåt, så har jag verkligen varit super duktig.
Nu börjar tiden då jag skall ”städa” i ordning mitt liv, pengar, relationer och hur jag är där ute bland resten av befolkningen. Våga delta och inte hela tiden gömma mig bakom allt mitt fett, det finns ingen anledning, jag har lika stor rätt att få finnas jag, precis så som jag ser ut i dag.
Så, Marie som hon är i dag, behöver vila/ återhämtning, lugn och ro under vissa stunder, utmaningar i tankar och beteenden, och möjligheten att dra sig tillbaka och bara läsa, måla, virka eller brodera – så är det.
Men jag provat på utmaningar utanför det jag tycker är ”säkert” och det har fungerat bra, jag behöver tänka mindre – göra mer och sedan se…
Jag har ingen relation, men jag litar på de ”högre” makterna att när det är dags så händer det, det blir inga barn för min del, vet inte hur jag ställer mig till det, en saknad, samtidigt som egoisten i mig tycker att det är ganska skönt. Men det hade varit spännande att prova på att vara mamma, att ha en egen familj.
Livet blir som det blir oavsett, jag saknar vissa saker, längtar, hoppas och oroar mig. Men jag vet att det som är viktigast för mig i dag är att jag har kontroll över mitt EGNA liv och allt vad det innebär, att jag bestämmer själv hur det skall se ut. Här är det endast jag som kan se till att jag står fast i det jag anser är viktigt för mig.
Jag arbetar med mig själv, jag för mig själv framåt och litar allt mer på mina egna åsikter.
Bara det är fantastiskt – klart jag fallerar – men jag åter kommer, det är det viktigaste.
Men den ”kontroll” som jag uppfattar att jag har, börjas ta ifrån mig och jag vet inte riktigt vart vi kommer att hamna, hur det kommer att påverka min situation framöver. Det känns inte positivt, uppfattar det lite som att det kan vara negativt för den plan vi har för framtiden, men var och en måste se om sitt hus. Mitt nästa möte med skuld – och budget rådgivaren är den 21 september, då får jag fråga alla mina frågor och se om jag kommer rätt med det hela. Situationen, upplever jag, är som att balansera på en våg, det gäller att ha tungan rätt i mun.
Kan inte hjälpa att jag blir lite irriterad, jag var på väg att skriva arg, men det är inte en sådan känsla som kommer upp, mer en känsla av irritation att någon, av rädsla givetvis, kanske gör att min plan inte går vägen, nu har jag en till som skall kräva mig på pengar. Vad gör jag? Inget, jag väntar tills mitt möte och följer de råd som följer. De sitter med kunskapen och erfarenheterna, de har gjort denna resa förr med andra – så deras råd tar jag till mig.
Jag har ställt till det för min mamma, och hon måste se efter sitt eget hus – det är naturligt, men jag oroar mig för att vi inte talar samma språk. Mamma är rädd, hon skall gå i pension nästa år och hennes situation kommer se mycket annorlunda ut då. Om jag kunde gjort något annorlunda önskar jag att jag aldrig börjat låna, för allt jag har att visa för pengarna jag lånat är egentligen skitsaker. Men gjort är gjort.
Något hände inom mig och jag tappade fullkomligen all kontroll, har ingen impulskontroll, håller på att träna den nu, men var det något jag ville ha så köpte jag det. Vill ha, ha, ha. Det tar aldrig slut, ”om jag köper det blir jag nöjd”, säger jag till mig själv, men det stämmer inte, det finns alltid något annat, så är det för mig.
Nu har jag ”sanerat” mitt hem, har gjort mig av med saker som genererade dålig energi, skänkt det till Reningsborg – så någon annan kan få nytta av det, sålt min tjutande TV,
för 200 kr, den hämtas i kväll, de gjorde inte dem något att den tjöt för det var visst bara att spraya på något. Jag blir av med den, den väger mycket och sedan är det bara att städa, damma, dammsuga och ta hand om min älskade lägenhet.
Livet blev inte som jag tänkt mig, men det som behövde ske, har skett och jag får arbeta utifrån det. Har varit olycklig så länge att det nästan är svårt att ta hand om förnöjsamhet, eller njuta av det jag har i dag – med tanke på vart jag kom från och i vilket skick jag har gått framåt, så har jag verkligen varit super duktig.
Nu börjar tiden då jag skall ”städa” i ordning mitt liv, pengar, relationer och hur jag är där ute bland resten av befolkningen. Våga delta och inte hela tiden gömma mig bakom allt mitt fett, det finns ingen anledning, jag har lika stor rätt att få finnas jag, precis så som jag ser ut i dag.
Så, Marie som hon är i dag, behöver vila/ återhämtning, lugn och ro under vissa stunder, utmaningar i tankar och beteenden, och möjligheten att dra sig tillbaka och bara läsa, måla, virka eller brodera – så är det.
Men jag provat på utmaningar utanför det jag tycker är ”säkert” och det har fungerat bra, jag behöver tänka mindre – göra mer och sedan se…
Jag har ingen relation, men jag litar på de ”högre” makterna att när det är dags så händer det, det blir inga barn för min del, vet inte hur jag ställer mig till det, en saknad, samtidigt som egoisten i mig tycker att det är ganska skönt. Men det hade varit spännande att prova på att vara mamma, att ha en egen familj.
Livet blir som det blir oavsett, jag saknar vissa saker, längtar, hoppas och oroar mig. Men jag vet att det som är viktigast för mig i dag är att jag har kontroll över mitt EGNA liv och allt vad det innebär, att jag bestämmer själv hur det skall se ut. Här är det endast jag som kan se till att jag står fast i det jag anser är viktigt för mig.
Jag arbetar med mig själv, jag för mig själv framåt och litar allt mer på mina egna åsikter.
Bara det är fantastiskt – klart jag fallerar – men jag åter kommer, det är det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar