Jag är lite pervers – tror jag – jag tycker om att titta på program om extremt tjocka människor, kanske för att jag uppskattar att jag INTE är så stor, men även som en varning att det är lätt hänt att det bär i väg, att man tappar kontrollen. För det kommer en dag när man slutar att titta sig i spegeln. När man undrar vem den tjocka människan är som reflekteras tillbaka från entrédörren, insikten om att det är jag slår alltid lika hårt – hur blev det så här?
Så, i går kväll, när det var ett program om världens tjockaste tonåring, så satt jag där och tittade med fasa och fascination, när man passerar en viss vikt är det nästan som alla hämningar släpper, det spelar ingen roll och man gömmer sig aktivt från livet, från sig själv inom dessa fett lager. Denna kille som är 19 år, han är ensamt barn och blir väl omhändertagen av sin mamma.
De påpekade även i reportaget, att mamman och sonen hade en ohälsosam relation. Mamman servar sin son, masserar hans fötter, tvättade honom, torkade hans stjärt, köpte vilken mat som helst till honom, ringde honom till och med från affären för att fråga honom vad han önskade. Hon hämtade nya videospel och filmer till honom, han fick allt. Han hade slutat gå i skolan eftersom det inte fanns en bänk åt honom och för att klasskamraterna retade honom.
Jag fick känslan av att han hade det väldigt bra som han hade det, inte något som han behövde göra själv förutom att tugga och svälja. När han blev inlagd på sjukhus inför en Gastric Bypass operation, opererade de bort 90 kilo av bukfett, jag blev förvånad att de kunde sy ihop honom igen efter det, att stygnen höll, att det inte sprack. Han är tvungen att gå ner i vikt inför operationen och rehabiliteringen var svår eftersom mamman var så aktiv och skyddade sin son. Sonen tycktes också ha en väldigt låg smärttröskel.
Nu fick vi inte se hur det gick, men kanske fortsätter det nästa onsdag. Samtidigt som jag blir glad över att de får en sådan operation blir jag även avundsjuk, och önskar att de misslyckas, att de går upp i vikt igen. Ogin jag är, elak, men kanske är avundsjukan större än jag tror?!
Jag har inte gjort mycket åt min vikt, har varit så fokuserad på att jag har svårt att sova att inget annat har fått plats, men trappen i stället för hissen är en bra början.
Javisst, jag vet, om jag aktiverar mig mer kanske jag blir tröttare och får det lättare att sova, men en sak i taget eller hur andan faller på!
I dag är det äntligen dags för slutarbetet med min tatuering, det skall bli spännande att se hur han tänkt det med vinden. Smärtan kommer att vara en vän i dag, speciellt eftersom jag inte känner mig helt ok. Kanske pyser lite av den känslan ut ur mig under tiden Peter arbetar.
Under lunchen fick jag höra andras åsikter om tatueringar, men det spelar ingen roll vad andra tycker, jag tatuerar mig för min skull, för att jag tycker att det är vackert. Visst är det roligt när andra tycker det är fint, men jag behöver ingen validering, inte när det gäller tatueringar. Intressant – att här är jag trygg, här stor jag stark, oavsett vad andra säger, tycker om tatueringar så spelar det mig ingen roll, utan jag kan stå stark och bara lyssna på andras ack och ve om tatueringar – trygg i min tatuerade själ!
På något vis är mina tatueringar skyltar på min stig, det påminner mig om vad jag har för drömmar, för önskan om min framtid, de centrerar mig i min virvelvind aktiga motorväg, även att jag väger över 100 kg, så vet jag att det är en del av mig, den riktiga Marie och det är den styrkan, kraften och magin som de ger mig – även förhoppningen att jag snart är tillbaka i den riktiga Maries kropp, så kropp och själ överensstämmer.
Likt a-lagare, har jag en ödmjuk inställning till verkligen tjocka personer, för jag vet att det kunde, kan lika gärna vara jag.
Så, i går kväll, när det var ett program om världens tjockaste tonåring, så satt jag där och tittade med fasa och fascination, när man passerar en viss vikt är det nästan som alla hämningar släpper, det spelar ingen roll och man gömmer sig aktivt från livet, från sig själv inom dessa fett lager. Denna kille som är 19 år, han är ensamt barn och blir väl omhändertagen av sin mamma.
De påpekade även i reportaget, att mamman och sonen hade en ohälsosam relation. Mamman servar sin son, masserar hans fötter, tvättade honom, torkade hans stjärt, köpte vilken mat som helst till honom, ringde honom till och med från affären för att fråga honom vad han önskade. Hon hämtade nya videospel och filmer till honom, han fick allt. Han hade slutat gå i skolan eftersom det inte fanns en bänk åt honom och för att klasskamraterna retade honom.
Jag fick känslan av att han hade det väldigt bra som han hade det, inte något som han behövde göra själv förutom att tugga och svälja. När han blev inlagd på sjukhus inför en Gastric Bypass operation, opererade de bort 90 kilo av bukfett, jag blev förvånad att de kunde sy ihop honom igen efter det, att stygnen höll, att det inte sprack. Han är tvungen att gå ner i vikt inför operationen och rehabiliteringen var svår eftersom mamman var så aktiv och skyddade sin son. Sonen tycktes också ha en väldigt låg smärttröskel.
Nu fick vi inte se hur det gick, men kanske fortsätter det nästa onsdag. Samtidigt som jag blir glad över att de får en sådan operation blir jag även avundsjuk, och önskar att de misslyckas, att de går upp i vikt igen. Ogin jag är, elak, men kanske är avundsjukan större än jag tror?!
Jag har inte gjort mycket åt min vikt, har varit så fokuserad på att jag har svårt att sova att inget annat har fått plats, men trappen i stället för hissen är en bra början.
Javisst, jag vet, om jag aktiverar mig mer kanske jag blir tröttare och får det lättare att sova, men en sak i taget eller hur andan faller på!
I dag är det äntligen dags för slutarbetet med min tatuering, det skall bli spännande att se hur han tänkt det med vinden. Smärtan kommer att vara en vän i dag, speciellt eftersom jag inte känner mig helt ok. Kanske pyser lite av den känslan ut ur mig under tiden Peter arbetar.
Under lunchen fick jag höra andras åsikter om tatueringar, men det spelar ingen roll vad andra tycker, jag tatuerar mig för min skull, för att jag tycker att det är vackert. Visst är det roligt när andra tycker det är fint, men jag behöver ingen validering, inte när det gäller tatueringar. Intressant – att här är jag trygg, här stor jag stark, oavsett vad andra säger, tycker om tatueringar så spelar det mig ingen roll, utan jag kan stå stark och bara lyssna på andras ack och ve om tatueringar – trygg i min tatuerade själ!
På något vis är mina tatueringar skyltar på min stig, det påminner mig om vad jag har för drömmar, för önskan om min framtid, de centrerar mig i min virvelvind aktiga motorväg, även att jag väger över 100 kg, så vet jag att det är en del av mig, den riktiga Marie och det är den styrkan, kraften och magin som de ger mig – även förhoppningen att jag snart är tillbaka i den riktiga Maries kropp, så kropp och själ överensstämmer.
Likt a-lagare, har jag en ödmjuk inställning till verkligen tjocka personer, för jag vet att det kunde, kan lika gärna vara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar