Undra vad mina medpassagerare på spårvagnen lyssnar på? Eller de som står ute på hållplatsen? En aning kan man få ibland när musiken läcker ut ur lurarna eller via en fot som ”tappar” i takt. Hörs det bättre med de stora lurarna, de som ser ut som hörselkåpor? Själv har jag små hörlurar som stoppas in i öronen. Jag har medium volym skulle jag tro, men ibland höjer jag ordentligt, speciellt om det sitter någon och pratar i mobil bredvid.
Jag njuter av min musik under spårvagnsresorna, jag tycker att det är mycket jobbigt att sitta på spårvagnen men personer som sitter och pratar i mobilen hela tiden, eller med en grupp stojande och levnadsglada tonåringar – det är också mitt sätt att undvika A-lagare, jag är annars en magnet för denna grupp.
Tack vare Spotify och min älskade iphone har jag ett stort bibliotek att välja musik ur, har även nerladdade reportage och böcker. Klassiskmusik, Svenskmusik, folkmusik och ”rapp”, jag har jazz, blues, opera, det finns oändliga möjligheter, och tackvare Spotify kan jag botanisera bland musik som jag vanligtvis inte har vanan att lyssna på.
Har ett par kristna sånger, från Amerika, liknande gospel, underbart, jag blir så berörd av musiken, så glad av musiken ibland att mina tår krullar sig nästan ihop.
Tanken på att jag under så många år inte tillät mig att lyssna på musik, jag skulle vara närvarande i stunden så ”naket” som möjligt, inte gömma mig bakom solglasögon och hörlurar. Jag ansåg, mycket snobbigt, att de som satt bakom solglasögon och hörlurar var rädda för verkligheten och att vara ensam. Vilken snobb jag var.
Klart, jag kan fortfarande bli undrande ibland, som när jag möter vissa tonåringar och de går med hörlurarna i öronen och sina kompisar runt omkring har också hörlurar i öronen, hur kommunicerar de? Kanske är de duktigare på det än jag, som måste fokusera när någon pratar, verkligen lyssna på det som sägs. Men de tycks prata på, musiken kanske inte är på så högt?!
I går eftermiddag gjordes min tatuering klar, Peter D berättade att han haft en kund på onsdagen som han inte gillade så mycket. Det blir ju så ibland – man kan inte gilla alla sina kunder. Denna kuns ville ha en Tribal tatuering, Peter D hade ritat ihop den med en annan äldre tatuering, Han ber en alltid att kolla i spegeln om man är nöjd innan han börjar. Denna kund tittade sa ok, och fortsatte sms:a, något han visst gjort under hela deras ”konsultation” innan arbetet började.
Peter D gjorde linjen runt mönstret, kunden fortsatte sitt sms:ande, Peter D bad honom hålla upp med det lite eftersom kunden rörde sin kropp hela tiden. Kunden fortsatte, när Peter D var färdig med kantlinjen, tittade kunden och sa argt att det var FEL, den var spegelvänd sa han. Det är något som man som kund INTE vill vara med om, men Peter D hade frågat honom innan han började om det var korrekt, det mönstret som trycks på hans hud. Inget att göra så det var bara att fortsätta.
Denna tatuering tog längre tid än vad som var väntat eftersom Peter D var tvungen att göra om ett visst parti och därav blev arbetet dyrare. Kunden ville inte betala, men Peter D stod på sig, han hade visat kunden vad som skulle göras, kunden sa ja, och kostnaden blev dyrare eftersom det tog längre tid.
Jag förstår inte denna kund, en tatuering är något som skall sitta på kroppen hela livet, om någon gång är man väl uppmärksam här?! Jag tycker att det är oartigt att sitta och sms:a under tiden man är med en annan person i en situation där man bör vara uppmärksam på vad som händer.
Men, men, hans val, hans ben.
Jag kanske är lite över nitisk när det gäller ”närvaro”, att man lyssnar på vad en annan person säger tills de pratat färdigt, inte hoppar in för att man tror att man vet vad som skall sägas, tycker inte om att bli avbruten eller ”bortföst”.
Och som en sista paragraf, ute en snabbis på lunch och vid tre tillfällen blir jag stoppad av tjejer som står och skriver sms…vart är närvaron i stunden, i just nu, lugnet och konsten att kunna ha tråkigt?
Jag njuter av min musik under spårvagnsresorna, jag tycker att det är mycket jobbigt att sitta på spårvagnen men personer som sitter och pratar i mobilen hela tiden, eller med en grupp stojande och levnadsglada tonåringar – det är också mitt sätt att undvika A-lagare, jag är annars en magnet för denna grupp.
Tack vare Spotify och min älskade iphone har jag ett stort bibliotek att välja musik ur, har även nerladdade reportage och böcker. Klassiskmusik, Svenskmusik, folkmusik och ”rapp”, jag har jazz, blues, opera, det finns oändliga möjligheter, och tackvare Spotify kan jag botanisera bland musik som jag vanligtvis inte har vanan att lyssna på.
Har ett par kristna sånger, från Amerika, liknande gospel, underbart, jag blir så berörd av musiken, så glad av musiken ibland att mina tår krullar sig nästan ihop.
Tanken på att jag under så många år inte tillät mig att lyssna på musik, jag skulle vara närvarande i stunden så ”naket” som möjligt, inte gömma mig bakom solglasögon och hörlurar. Jag ansåg, mycket snobbigt, att de som satt bakom solglasögon och hörlurar var rädda för verkligheten och att vara ensam. Vilken snobb jag var.
Klart, jag kan fortfarande bli undrande ibland, som när jag möter vissa tonåringar och de går med hörlurarna i öronen och sina kompisar runt omkring har också hörlurar i öronen, hur kommunicerar de? Kanske är de duktigare på det än jag, som måste fokusera när någon pratar, verkligen lyssna på det som sägs. Men de tycks prata på, musiken kanske inte är på så högt?!
I går eftermiddag gjordes min tatuering klar, Peter D berättade att han haft en kund på onsdagen som han inte gillade så mycket. Det blir ju så ibland – man kan inte gilla alla sina kunder. Denna kuns ville ha en Tribal tatuering, Peter D hade ritat ihop den med en annan äldre tatuering, Han ber en alltid att kolla i spegeln om man är nöjd innan han börjar. Denna kund tittade sa ok, och fortsatte sms:a, något han visst gjort under hela deras ”konsultation” innan arbetet började.
Peter D gjorde linjen runt mönstret, kunden fortsatte sitt sms:ande, Peter D bad honom hålla upp med det lite eftersom kunden rörde sin kropp hela tiden. Kunden fortsatte, när Peter D var färdig med kantlinjen, tittade kunden och sa argt att det var FEL, den var spegelvänd sa han. Det är något som man som kund INTE vill vara med om, men Peter D hade frågat honom innan han började om det var korrekt, det mönstret som trycks på hans hud. Inget att göra så det var bara att fortsätta.
Denna tatuering tog längre tid än vad som var väntat eftersom Peter D var tvungen att göra om ett visst parti och därav blev arbetet dyrare. Kunden ville inte betala, men Peter D stod på sig, han hade visat kunden vad som skulle göras, kunden sa ja, och kostnaden blev dyrare eftersom det tog längre tid.
Jag förstår inte denna kund, en tatuering är något som skall sitta på kroppen hela livet, om någon gång är man väl uppmärksam här?! Jag tycker att det är oartigt att sitta och sms:a under tiden man är med en annan person i en situation där man bör vara uppmärksam på vad som händer.
Men, men, hans val, hans ben.
Jag kanske är lite över nitisk när det gäller ”närvaro”, att man lyssnar på vad en annan person säger tills de pratat färdigt, inte hoppar in för att man tror att man vet vad som skall sägas, tycker inte om att bli avbruten eller ”bortföst”.
Och som en sista paragraf, ute en snabbis på lunch och vid tre tillfällen blir jag stoppad av tjejer som står och skriver sms…vart är närvaron i stunden, i just nu, lugnet och konsten att kunna ha tråkigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar