Självkänsla

"Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående".

Jag saknar självkänsla, i mitt tänkande är alla andra människor perfekta, endast jag är defekt. Vi lunchbordet idag berättade jag för några av mina arbetskompisar att jag skall göra en Gastric Bypass operation, jag har berättat detta för två andra personer på jobbet och det tyckte att det var ett bra val, något som skulle hjälpa mig i mitt tillfrisknande. Här fick jag reaktioner som, "jag känner några som har gjort en sådan operation, men de har gått upp i vikt igen" eller andra lite vagare reaktioner, kanske är det en reaktion på prislappen mer än själva operationen. Men som jag är, och som jag inte tycker om, börjar jag analysera deras respons, de tycker säkert att jag är oerhört lat som tar denna vägen, de tycker att jag är utan självdiciplin och dum som betalar så mycket för något jag borde klara genom att äta mindre. Men det är min negativ Marie som kommer igenom, mina egna negativa tankar, det handlar inte om mina arbetskamraters tankar kring det hela.

När jag började i terapi, och min terapeut sa till mig att jag var egoistiskt, tog jag det som ett slag i ansiktet. Hon förklarade att eftersom jag tror att allt snurrar runt mig, handlar om mig så är det ganska egoistiskt. Hon refererade till mina påståenden att människor tittade på mig med avsmak, att de tittade förbrående på mig när jag handlade mat, när jag var ute och gick, jag svettas mycket och jag tyckte människor tittade på mig med avsmak pga. mitt röda glansiga ansikte om jag också skulle flåsa då var det över för min del! Hon sa att andra människor har fullt av sitt egna, de har inte tiden att sitta och studera mig och det jag ser som fel och brister.

Visst har hon rätt, men om människor inte ser dem, jag då förklarar jag dem för mina medmänniskor, "Hej, jag heter Marie, ursäkta att jag svettas så men du vet när man är så tjock som jag är blir man ganska varm." "Hej, jag heter Marie och jag är dum i huvudet och kan ingenting!" Du kanske inte tror mig, men jag lovar, jag är duktig på att berätta om mina brister, jag vill ju inte att folk skall känna sig dumma, inte behöva låtsas att de inte ser elefanten som står mitt i rummet!

Efter lunchen när jag gick tillbaka till "mitt" rum kände jag mig super dum, åter igen hade jag vänt in och ut på mig själv på jobbet och berättat om hur dåligt jag mår och hur ensam jag är, hur fet jag är och hur jag hoppas att operationen skall tvinga mig, eller i alla fall ge mig en välbehövlig spark i baken - men VARFÖR måste jag ALLTID berätta ALLT på jobbet?! Sant, för tillfället har min terapeut semester så det är nästan en månad sedan jag träffade henne, har ingen vän att prata med, och även fast Olivia lyssnar, så ja, det saknas något!

Jag förtjänar inte att må bra, för jag har förstört mig själv, jag är fet, ful och äcklig, jag förtjänar ingen framgång av samma själ, jag är osynlig, jag är inget, jag är värdelös - så är det! Nu tror inte jag att operationen kommer att förändra mitt liv, utan jag tror att operationen kommer att vara ett av alla de hjälpmedel som jag nu har till mitt förfogande för att förändra mitt liv.

Jag vill ha ett liv, JAG LEVER INTE, jag existerar, men jag finns inte, jag gör det jag skall för att betala räkningarna, även fast det är på 50 % nu, sjukskriven de andra 50 % pga. djup deppression, men jag deltar inte, utan existerar. Det känns som om jag tittar ut på männsikorna som finns på andrasidan en glasruta, som en "ant farm", jag längtar ut, jag vill ut, jag vill synas och höras.

Så visst är jag egoistisk, jag, jag börjar mina meningar, det är dock ett ordentligt förändrings jobb som jag håller på med, jag vill annorlunda. Jag vill bli kär, hitta en partner, få ett social liv, medverka i livet, vara mitt i det istället för på utsidan.

Så jag är Marie som är på dessa två foton, 102 kilo tung, med ett stort hjärta och massor av kärlek, jag är även den stort leende tjejen i den rosa tröjan, men hon är gömd inom mig, under alla lager som jag lagt på.

Så, jag önskar annorlunda, jag vill annorlunda, och jag önskar att jag inte alltid måste berätta allt för alla, jag önskar att jag inte hela tiden refererar tillbaka till mig, igår på lunchen la jag märke till hur en arbetskamrat bytte samtalsämne lite snyggt för att styra om det från en "Marie lägga hjärtat på bordet om sitt tragiska liv" för att prata om något helt annat - jag kände mig så dum, att jag inte kommer ihåg. Jag vill inte bli den som alla flyr från för att jag hela tiden pratar om problem och tragiska saker som händer mig - drama queen - det är jag redan - men vill inte bli mer!!!!

Självkänslan arbetar jag på, just nu går det inget bra, men med övning...