Fotvård

För nästan en månad sedan beställde jag tid för fotvård, riktig fotvård, sådan som jag tog de damer jag hade hand om i Hemtjänsten förr. Där de stora knivarna kom fram och de skalade av förhårdnader och vad vet jag. Jag fick en tid den 8 juli klockan 13.oo och jag tog ledigt en timme från jobbet. När tisdagen kom slutade jag tolv, gjorde några ärenden för det hade jag tid för, enligt min hjärna - PANG sa det, klockan var 13.00 och jag var som sagt inte hos forvården. Skall inte dra denna miserabla historia igen.

För att vara extra säker på att jag skulle komma ihåg vart jag skulle idag lördag klockan 12.00 satte jag upp en stor lapp på toalettdörren. Nu ringde Jeanette mig så påpassligt i morse för att se om jag kunde komma tidigare vilket passa mig bra. Vilken underlig känsla det var att få fotvård av någon som visste vad hon gjorde! Hon hyvla, skalade, borrde, putsade och sedan knipsade hon och sa åt mig att smörja in fötterna eftersom jag nästan hade sprickor - "och det vill jag inte ha för det gör vansinnigt ont" - jag hade inte tagit ut pengar, så efter denna underbara timme, ragglade jag över till ICA och hämtade ut pengar, köpte även hålfotsinlägg - japp, så bär det, men det är viktigt att det inte gör ont när man är ute och går!

Fick springa till spårvagnen vilket kändes förnedrande, hobbla över vägen kändes det som, mina fötter kändes blytunga och resten av kroppen släpade liksom efter. Hann med den i alla fall, tittade ner i marken och hoppades att ingen såg mig - förutom spårvagnschaffören vill säga, men han har väll sett både det ena och det andra.

Nu är mina fötter mjuka och goa, så jag skall skärpa mig och komma ihåg att smörja in mina fötter också efter jag har duschat, fötterna är lätta att glömma av någon orsak.

Har haft tvivel rörande min Gastric Bypass, berättade om den för min mamma och låt oss säga att det var inte mycket stöd från det hållet, vet inte varför jag förväntade mig det heller?! När sjuksköterskan Yvonne frågade mig om jag hade stöd runt omkring mig svarade jag att jag hade mycket stöd och positiv uppbakning från arbetskamrater och Psyk.mottagningen, det föll mig inte in att hon menade familj och vänner. Jag är så van att jag måste klara mig själv eftersom jag aldrig haft någon i "mitt hörn" utan jag står ensam. Men även fast jag är ensam betyder det inte att jag inte skulle klara det hoppas jag, i slut ändan är det ju upp till mig.

Det känns dock jobbigt att vara ensam, att inte ha någon att ringa när man är ledsen eller när man bara vill höra positiva "visst kan du" ord, när de inte finns där. Min väninna som jag har är allt för upptagen av sitt egna drama och inget rum för mig, det har jag all respekt för, kanske kommer jag att känna mig bättre efter jag fått prata med min terapeut. Att känna mig så här nere har jag blivit bättre på att ta i tu med, jag vet att det passerar, det blir alltid värre innan mens. Bara att fortsätta framåt!

Jag håller på att lära mig att ta hand om mig, det var ingen som uppfostrade mig, så den biten får jag ta hand om själv nu, levande lärande är mitt mantra för tillfället. Och som Ralph Waldo Emerson sa: Avsluta varje dag och var färdig med den. Du har gjort vad du har kunnat."