Längtan

Jag älskar Ferns - ormbunkar som vi kanske kallar dem här i Sverige, lukten, känslan och att bara betrakta dem, det är något speciellt med dem. De hör hemma i min själv, en del av mitt inre. Jag fick energi av dem, de tillförde mig en energi som är svår att förklara för någon annan.

Jag försöker hitta mig själv, vem jag är där jag är så att säga, jag hänger fortfarande envist kvar vid min tid i Australien, men den är nu förbi och jag behöver ta i tu med där jag är just nu, det är inte alltid lätt för någon som alltid försöker att springa bort, fly, utan att ta hand om det som händer där det händer. Allting blir alltid bättre om jag är någon annanstans. Men det vet jag, jag vet att det föjer med, vad det än är som du springer från följer efter, det är där du är, det är ju en del av den du är, finns inombords.

Jag är inte säker på att jag vet vem jag är, jag vet en del om vad jag tycker om att göra, se, höra och hur jag önskar det runt omkring mig, jag vet också hur jag inte vill ha det och vad jag inte tycker om. Jag har varit så fokuserad på mitt jobb, gett det en så stor roll i mitt liv, så viktigt är inte det jag gör, inte heller speciellt utmanande heller, min hjärna har blivit bortglömd under de senare åren, varit helt uppslukad i de pettitesser som sker på jobbet och hur saker går mig förbi, i stället för att utnyttja situationen tillfullo och skapa något annat.

Men det är alltid enklare att vara missnöjd där man är än att göra någonting åt sin situation, alltid bekvämare att skylla på andra eller på situationen som sådan för hur saker är idag. Jag är avundsjuk, svartsjuk, ibland tom missundsam, och det känns mindre bra. "Hur kunde hon vända om sin situation så i 380 grader?" "hur kunde hon träffa en ny så snart" Hur kunde han gifta om sig så snabbt?" här är jag, där jag alltid varit, ja, i alla fall delvis, för under de åtta åren jag har varit tillbaka i Sverige har jag gått från att vara bostadslös och socialbidragtagare, till fast heltidsanställd med bostad i mitt ideal område. Så på autopilot har jag kommit ganska långt - undra då hur långt jag skulle komma om jag körde själv!?

Nu är det så att jag är sjuskriven för depression, så är det, fakta, hur jag än ser på det så är det min situation idag, men det betyder inte att så skall förbli, nu kan jag ta ett stort steg fram, om jag tar det kommer det att kosta på, men vad kommer det att ge i retur? Hur kommer det att hjälpa mig i framtiden? Jag vet hur det har varit de senaste fyra åren och vart de har tagt mig, och det är från det hållet jag vill bort.

Jag är väldigt ensam, jag känner en viss bitterhet, jag har ett val, jag kan välja att göra annorlunda, jag kan säga stopp, tänk dig för, jag kan lära människor i min omgivning att jag har mina gränser, att även jag anser mig ha ett värde. Nu gör jag allt för att behålla människor i mitt liv, till en sådan grad att det är skadande för mig, det har negativa konsekvenser för mig. Det kan inte fortgå. Människor i min omgivning planerar och lever sina liv, så kan även jag, jag skall inte sitta och vänta på att bli uppbjuden, utan jag kan välja själv, jag har ett val att göra varje dag!

Alla upplevelser jag har haft i mitt liv, positiva och negativa bär jag med mig, de är en del av den jag är, vi är i ständig utveckling, männskligheten, i alla fall hoppas jag det.

Så, det är upp till mig att ta beslut som har konsekvenser för mitt liv, det är så lätt att fastna i att fråga om råd, höra med andra, men till slut stannar det med mig, jag är den aktiva ingrediensen i mitt liv.

När det bli för mycket, kan jag sluta mina ögon och transportera mig själv till denna dunge av fern trees, andas in den härliga luften och sitta i tystnad, tills jag hör min egna röst och vad jag önskar.

Jag tänker mycket, drömmer mycket, funderar dagdrömmer, känner mycket, det är en del av mig, men när jag väl tagit beslut driver jag fram mig själv med en otrolig beslutsamhet och kraft!