Olivia är min första "riktiga katt" min första egna katt och hon är toppen, lite egen som jag, så vi passar varandra utmärkt. Jag har funderat mycket på henne idag, när jag är sjuk kan hon ligga med mig hela dagen och natten - med avbrott för lådbesök, vatten (som endast kan drickas ur glaset på sängbordet) och lite spring. Sedan kommer hon åter, kollar läget genom att ge mig några slick i ansiktet innan hon lägger sig igen.Vi brukar leka ordentligt ca 10 min då och då, hon kan bli ett riktigt vilddjur och hon verkligen går in för det så man kan få sig några ordentliga skratt. Hon är lite blyg och försiktig men det tycker jag är ok, hon är min älskling och jag är så glad att jag har henne. Hon finns där när jag kommer hem, jag hör henne så snart jag sätter nyckeln i låset, jamar som bara den, rullar sig på mattan, önskar kel på magen. Hur underbart som helst, det skulle bli väldigt tomt utan henne.
Jag pratar med Olivia, hon svarar, hon kollar till mig, jamar när telefon ringer och sitter med i badrummet när jag duschar. Hon är min vardags terapeut Olivia.
Idag har jag försökt att inte tänka, det har gått mycket bättre än vad jag trodde, det är skönt också, jag försökte bena ut en plan i förmiddags och tror jag har landat på ett beslut rörande ett ärende i alla fall. För igår natt innan jag somna virrade massor med tankar rörande vänskap i mitt huvud och hur jag önskar förfara mig - himmlans vad jag låter högtidlig! Men det känns viktigt att jag ordnar upp det bar för mig själv.
"Det är bra att ha en katt. Det tvingar oss att inse att vi inte är de enda i världen."
Nu skall Olivia och jag snart gå och lägga oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar