Skrivande

Jag brukar utan problem kunna fylla en hel A4 sida relativt snabbt, med ord, ord som har betydelse för mig. Men det senaste tre månaderna har jag upptäckt att det blivit svårare, jag börjar oftare om, river ut sidor jag är missnöjd med för att börja igen och igen. Jag önskar ett djup i mitt skrivande, det är väldigt viktigt, skrivandet har varit det sätt som jag kommunicerar bäst på.

Mitt skrivande kom under attack, som jag ser det, för en vecka sedan, av en person som jag tidigare litat på, tilliten till henne försvann tidigare än så, men här kritiserade hon en del av mig som alltid varit viktig. En del av mig som jag alltid, oavsett, har kunnat använda mig av för att hitta vägen tillbaka till mig själv.

Hennes ”attack” som jag såg det är inte orsaken till att jag haft svårigheter att skriva, det kom innan, jag vet inte riktigt när, jag har märkt det gradvis, av hur mycket papper som går åt, hur många gånger som jag börjar om innan jag är nöjd.

Jag har alltid skrivit, sedan jag lärde mig hur, stavning och grammatik har aldrig varit min starka sida med språket älskade jag och har alltid njutit av vad de ord jag binder samman kan skapa. Vad de kan förmedla och kanske finner jag någon som känner igen dom.

I livet där jag är i dag känner jag en rädsla för vad jag vet att jag behöver göra för att jag själv skall må bra, jag är rädd för att förlora människor i mitt liv, att de skall tycka illa om mig får mig att må dåligt - ironin här är att dessa relationer gör mer skada än vad de gör nytta, de tar mer och ger inget åter. Men det tycks som jag anser att jag hellre har dem och mår dåligt än tar ett steg närmre mig och riskerar att förlora dem, jag vet att jag kan leva utan dem, för att lägga till lite drama, för jag har gjort det förr.

Under den svåraste tiden, efter min återkomst till Sverige, var hon inte där, jag lämnades att stå ensam efter att jag sagt mitt, nu säger hon att jag gör saker så stora genom att skriva så som jag gör - om hon bara visste att det jag skrev kom ur en grund av rädsla. Jag vaktar mina ord och mitt beteende med henne så pass att jag inte låter mig själv vara den jag är, den jag tror jag känner av inom mig, den som älskar att skriva och trivs bäst i det forumet - eftersom jag då inte kan bli avbruten eller störd i det jag försöker förmedla.

Skrivandet skulle hjälpa mig bena ur hur jag skall fortsätta framåt, vad som behövs göra, jag resonerar bättre med mig själv genom det skrivna orden och överraskar ofta mig själv med vad jag sätter ner på papper eller i datorn. Jag kan läsa det senare och det är som att få ett brev av en god vän som känner mig väl, som stödjer mig och hjälper mig att resonera mig fram till en lösning.

Jag anser mig inte göra saker större, genom min rädsla, och vad den kommentaren indikerar till mig egentligen är väl en saknad av insikt, att det finns en orsak till varför jag INTE säger det verbalt till henne, eller personen i fråga.

Jag saknar skrivandet, det känns som en stor del av mig är avskärmad, avstängd och resten av min varelse haltar vidare så gott det går.

Jag känner mig oerhört ensam, utan någon att ringa, ingen att ringa av någon orsak, jag har ingen att ringa, ingen ringer mig, förutom banken eller andra människor som jag har kontakt med via vården eller Stadsdels kontoret i Majorna. Varför har jag en telefon egentligen? Jag har INGEN som intresserar sig av mig, ingen, det slår mig just, ingen alls.

Så har jag skapat mitt liv, stängt av mig, men så länge jag haft mitt skrivande har jag inte uppmärksammat min egna isolation, så länge som jag skrivit har jag existerat på ett plan, jag hade ”någon” som ”ekade” tillbaka tankar och funderingar. Kanske är det därför orden har svikit mig - för att uppmärksamma att livet pågår där ute, även om jag inte deltar.

Jag har förstört mitt liv, jag har vandaliserat mig själv och jag tycker inte om det, men jag har gjort det, det är min oreda att städa upp, mitt problem att lösa, men jag är ledsen, jag känner sorg, jag känner en enorm ensamhet - för medan jag inte lever, går livet vidare och andra deltar, hur det än ser ut.

Skrivandet har varit min bästa vän, att förlora det skulle vara för mycket.

Vill jag leva?

Ja, men jag har alltid sett mitt liv i ett annat ljus, att jag skulle fått ett annat liv.

Men lögnare, jag tror vi får betala ett pris, för lögnen gror ur ofruktbar jord, jord som inte skötts korrekt, jord som illa såtts, illa förbrukats som nu inte producerar något längre. Vi lögnare kan hålla på tills, sedan går det inte längre.

Jag har levt med lögner i 25 år, det är majoriteten av mitt liv, mitt liv har varit osant. Största straffet var att lämna Australien, och sedan 2000 har jag, omedvetet, straffat mig för detta genom att vägra att leva.

Trettionio kilos övervikt, över 500.000 kr i lån och krediter, ensam, isolerad, rädd, så rädd att jag kuvar mig, gör mig mindre och dummare än vad jag är, bara för att NÅGON skall vara med mig ibland, på nåder kan kan jag vara med på periferin av någon annans liv. Jag är rädd att förlora relationer som gör mig fysiskt och psykiskt sjuk och jag börjar förlora det som betyder så mycket för mig, de delar av mig som jag trotts allt vad andra sagt, alltid uppskattat.

Jag har svikit mig själv mest av alla, har svikit mig själv.

Nu finns det två individer i mitt liv som vill hjälpa mig, som tycker att jag är värd att hjälpa, jag behöver lita på dem, på det de säger. Men jag är rädd, så rädd för vad jag behöver göra för att få ett liv.

För jag vill leva.

På någon nivå förstår jag att mitt värde inte ligger i min vikt eller minskar på grund av min skuld, men jag känner sådan skam, sådana skuldkänslor att det gör mig illa mående. Men jag vägrar gömma huvudet i sanden, allt som sker från denna dag sker med mina ögon öppna, det liv jag vill ha är i sanning.

Med jag är rädd, speciellt när viktiga saker börjar försvinna, när de inte stannar nära ytan, när de är svårare att få tag i när de behövs, som en hal tvål slinker de ur mitt grepp.

Jag har varit en lögnare i 25 år, nu vill jag vara sann resterande av tiden, kan du inte hjälpa mig lite Gud, Buddah, kraften, kan du inte kasta ner en livboj så jag kan hämta andan ett tag? Finns det inte någon människa över för mig? Som inte har något emot mig? Som väljer mig?