Ofta finner jag mig i situationer som jag inte riktigt förstår hur jag hamnar i från början, ofta finner jag mig i samtal där jag inte förstår vad det är jag säger eller varför jag säger det. I eftermiddags fann jag mig där och jag avslutade snabbt samtalet och satt med telefonen i handen en stund. Vad var det jag sa? Hur bisarrt det lät?
Jag vet inte när jag gav mitt liv till andra att styra, jag vet inte när jag ansåg att jag inte längre var kompetent nog att ta hand om det själv - fast, sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag lämnat mitt liv i andras händer, utan att reflektera över vad jag gjort, vad jag gör.
Jag omyndigförklarar mig i ord och handling, lägger mig ner på marken för att låta andra går på mig och över mig, gärna torka sina fötter på mig också om så önskas.
Men så fann jag mig där, vid två tillfällen undrande över samtalet jag just avslutat och varför jag lägger så mycket vikt på vad de anser om mig, vad de säger och tycker om mig att jag inte tänker på att det viktigaste är vad jag anser om mig själv!
Nu har jag insett att jag helt tappat taget om mig själv, att jag släppt allt, och att jag inte tycker om det, jag skall ta kontroll över mig själv igen, med allt vad det innebär.
Vissa förändringar kommer att kräva skrämmande saker av mig, att jag tar steg som känns omöjliga, som jag helst inte vill göra, men faktum är att jag har gjort det tidigare och jag litar på att jag kan göra det igen om jag håller minnena vid liv. Minnena av den styrkan som finns inom mig.
Jan Bylund var moderator på vårt årsmöte idag, jag skrattade så jag grät, efter att han avslutat gick jag upp till honom och tackade för att han gett mig skratt. Skratt var vad jag behövde, men jag hade börjat känna av effekterna av att vara utan min medicin och lämnade jobbet tidigare för att gå till Apoteket.
När jag sedan satt och väntade på spårvagnen kom det en 9:a till Andered, ett par tonåringar på andra sidan ville med denna för att de såg att den skulle till stan, det ropade ”håll dörren”, jag hörde orden men kunde inte reagera, jag fick mig själv inte att inse vad orden betydde, vad de krävde av mig - de missade spårvagnen och den lilla tonåringen, hon var nog 13 eller 14 år, skrek till mig att ”när jag säger håll dörren menar jag att du skall hålla dörren” men hyttande nävar etc. Jag fann mig helt oberörd av detta, vanligtvis skulle jag skämts, eller blivit arg på deras sätt.
Utan medicinerna är allt jag klarar att håll i mig tills jag kan ta medicinerna igen, det är som att inombords Marie sitter och håller i hop min kropp med alla medel jag kan.
Så när jag fann mig där, just avslutat ett samtal som jag inte riktigt förstått varför jag haft eller varför det lämnade mig med en ”hm” känsla, så lämnade jag det där och gick vidare med dagen - med en tanke, att ta kontroll över mitt liv, ta hand om mig!
Ta hand om Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar