Rädsla

Att få ordning på livet är svårare än jag trodde, speciellt när det involverar nära och kära, då tenderar saker att bli lite mer känslomässigt komplicerat. Det hänger på skuldkänslor, rädslan att såra och göra besviken, rädslan att bli övergiven, rädslan att de skall dö.

Ja, jag vet att det inte är realistiskt, att någon kan dö av att jag gör vad jag behöver för att få ett bättre liv, att få en chans att komma igen.

Men jag är livrädd, men så brukar det vara när jag skall ta ett vuxet kliv, det är ett indikerat, med de största skyltar som jag någonsin sett - men ojojoj.

Det har varit ett par veckor av att sväva runt i rädd-land, ovillig att se vad som är precis framför mitt ansikte, så en dag var jag relativt klar igen och jag insåg att det är dags att ta kontroll och landa.

Så, jag har tagit mig själv i kragen, jag har en plan, nu gäller det att informera de nära och kära och stå stark i stormen. Som ett träd, böja går, jag går inte av! Rädslan är orealistisk, men det tar ingen kraft från rädslan, den är lika stark ändå, den skapar samma "fly" mekanismer i kroppen, samma stress. Jag förstår vad som händer i min kropp och hur min hjärna reagerar, men jag är, hittills, inte framgångsrik i att ändra mitt känslomässiga handlande.

Jag är på väg, det är underligt, men det är sant, okej jag har mina dagar, mina upp, upp och mina ner, ner, men allt jag begär av mig själv är att släppa taget.

I morgon måste jag sätta en gräns, i morgon måste jag säga i från och jag är rädd, men det måste göras.

I morgon är i morgon, allt jag har är idag!