Dagar som dagar

Det har varit en skapande lördag, med tillagad lunch och middag, jag förvånade mig själv med denna service. Har också - du vet - tankar om hälsa igen, min framgång i detta område är inte stor, men skam den som ger sig.

Har lyssnat på den musik jag sparat ner på Spotify och sett reprisen av "United States of Tara" som jag tycker mycket om, så jag vaknade klockan 0900 och gick upp runt den tiden, så jag känner att jag gjort en liten förändring mot förra lördagen.

Små förändringar var dag för att nå mina mål!

Mer av Azalea och underbara skönheten Olivia

Azalea minstingen börjar bli stor

Leva lära leva

Jag har förstört många vänskaper som betytt mycket för mig, jag blir rädd, rädd att jag inte duger som vän, att jag inte är tillräckligt, så jag väljer att fly innan, innan de hinner lämna mig, för det förutsätter jag, att jag lämnas, för jag är den jag är, jag har blivit lämnad, de flesta människor i mitt liv har varit ”in transit”, på genom resa.

Jag utvecklade ett försvar, ett försvar som jag nu önskar ”öva” bort, jag vill inte upprepa mitt ”lämna trauma” hela tiden, jag vill inte se mig själv som ett ”offer”! För offer är vad jag gör mig själv till.

I veckan hamnade jag i en situation som kunde ha slutat med att jag vände ryggen åt en person som betyder mycket för mig, en person som jag nyss har börjat lära känna, en person som jag gärna lär känna till bättre.

Min värsta fiende är jag själv, speciellt om jag inte i tid hinner upptäcka vad jag gör, då skapas en energi runt mig och den personen som är negativ och svår att hitta en väg ur, det upptäckte jag i veckan. Jag ringde tillslut min terapeut för jag hade ingen annan att ringa, men vid detta tillfälle var det nog det bästa valet. Terapeuten hjälpte mig att ordna till mina tankar, jag blev ledsen för jag hamnade där jag var, där jag inte vill vara, där jag är rädd att vara för konsekvenserna som det drar med sig.

Men denna gång kom jag ur det, denna gång bränned jag inga broar och jag tackar min nya insikt för det, och för att jag ringde min terapeut.

För mig är detta en stor seger!

Det jag önskar är att utveckla vänskap, men med det jag har i bagaget så är jag oerhört lätt stött och lätt skrämd - men här gäller det att jag inser att det har med mina ömma områden att göra och så länge jag upptäcker vad som händer kan jag med insikt och kraft hjälpa mig själv vidare, det anser jag är positiv utveckling!

Inom mig finns det så mycket som snabbt leder mig in på självdestruktiva beteenden, men det som skiljer mig idag från Marie för bara ett par månader sedan är att jag ser skillnaden, att jag upptäcker vad som är på gång istället för att jag står i oredan som jag skapar efteråt.

Jag önskar mig ett liv, en chans och en hälsosammare kropp, jag menar inte supersmal, jag menar hälsosam. Jag vill göra vad jag kan för att investera i mig själv så jag kan leva.

Mean kitty song - min favorit

Galen i Gårda

Moll, Dur regn och solsken

Jag tröttnade på mig själv, det vill säga, jag tröttnade på att jag för det mesta var nedstämd när jag skrev och beslöt mig för att inte skriva då, utan vänta på mina soligare dagar - för att komma till insikt över att så här är jag just nu, och detta fyller ett behov inom mig just nu.

Det har lugnat ner sig lite, jag tog som sagt tillbaka lite av kontrollen för förra veckan och har av det fått en liten trygghet som tycks sprida sig för var gång jag litar på mig själv och min förmåga.

Jag har varit idiotiskt avundsjuk i mitten av förra veckan, detta brukar vara start skott för att jag förstör vänskap som är viktigt för mig, jag blev rädd att jag skulle göra så i detta fall och gick och berätta hur det stod till för de jag var avundsjuka på - mitt resonemang gick att om jag sagt det kanske känslan försvinner. Det gjorde den, den började avta på onsdags eftermiddagen och fylldes av en känsla av dumhet! Men bättre det än att jag förstör något som betyder så mycket för mig!

Sedan var resten av den veckan en väntan till helgen, jag var så trött, helt utmattad dels för mötena jag hade tillsammans med mamma på måndagen, och dels med att hålla i mig själv för att förhindra att jag gjorde något i stunden som jag skulle ångra.

Helgen spenderades mest sovande, jag var så ut tankad och hjärnan hade arbetat så hårt, men jag var stolt, för jag hade INTE förstört en betydande vänskap - Hallelulija!

I berättade jag om denna avundsjuka under terapin, och vi kom fram till att det var en bragd, att erkänna känslan, acceptera den och gå vidare. Det är en ny handling, ett nytt sätt och tänka som jag tidigare inte använt.

Funderade också på hur jag skulle lösa att ag behövde klippa mig och färga håret, det kostar 1100 kr, och samtidigt gå på silversmideskurs för 1500 kr, fick det inte att gå ihop, plus att mamma skall ha pengar. Men, jag släppte kursen och bestämde mig för att jag får spara i hop pengar och gå till våren!

Stunden hos min underbara frisör Camilla på Hårmästarn är guld värd, hon är underbar och betyder mycket för mig. Hon färgade mitt hår till den underbart vackra färgen och klippte topparna. Sedan sa hon till mig - vi kan byta tjänster Marie, du målar tavlor, om jag tycker om någon av dem kan jag ta den som betalning, plus att du kan få måla två tavlor till salongens toalett som en betalning.

Underbar människa, jag betalade för färgen, och skall tänka på vad för tavlor som skulle passa på den toaletten. Har en ide som börjat knoppas i mitt huvud - först skall jag göra färdigt mitt Klimt inspirerade träd, se om min ide för den fungerar som jag tänkt!

Så, jag har dragit följande slutsats, just nu, i denna dag mår jag faktiskt bra, hade en ordentlig huvudvärk men den är nu borta, har något i mitt högeröga som irriterar, men jag har det bra, jag har skitdåligt med pengar, men jag mår bra idag, speciellt när jag givit mina älskade katter lite Sheba tonfisk - och gjort dem glada, hoppas jag.

Hur än morgon dagen blir, har i dag varit bra!

Jag blir utförsäkrad från Försäkringskassan 2010-01-01, men jag har bestämt mig för att inte bli flyttad till Arbetsförmedlingen för att söka ett jobb där jag kan arbeta 100 %, för jag har redan ett jobb, en fast tjänst och den tänker jag behålla - även om det finnas andra som inte tror att jag klarar 100 % och borde ta chansen att söka mig efter något annat - så kom jag på att det spelar ingen roll vad de än säger, för de kan inte ta min tjänst från mig. Och jag vill inte bli sjukpensionär, de anser jag mig för ung för, med stora möjligheter att komma tillbaka fullt till arbetsmarknaden.

Först la jag mig som ett offer - efter att jag tolkat det chefen sa som om hon vill bli av med mig, men under natten kom jag på att det är upp till mig, inte chefen, inte Försäkringskassan, inte läkaren - utan det är upp till MIG!! Fantastiskt - och de vill bli av med mig får de prova ett annat sätt.

Jag är en intelligent och företagsam person, som just börjat inse att jag bestämmer över MITT LIV kors i taket!!

Så, ok, vissa gånger kommer denna blogg att gå väldigt mycket i moll, men lite dur kommer dock in, massor med regn, men det gör att man uppskattar solskenet mer när det kommer!

JAG BESTÄMMER över MITT LIV!!!!!!

Ord och Avundsjuka

Vissa konversationer tror jag är bäst att ignorera, de har helt enkelt inte tagit plats, för om jag erkänner samtalet skulle jag spendera ofantliga timmar på att analysera var ord, var nyans, sammanställningen av orden till meningar och sedan till paragrafer.

Men, även fast jag just nu tillämpat ignorerings metod bubblar det i huvudet, ”annan anställning”, ”kanske positivt om din arbetsförmåga testas mot den öppna arbetsmarknaden” ”för vi kan inte erbjuda dig en målar verkstad”, ”kanske bra om du får prova ett annat jobb!” Men jag vill inte det, jag har ingen ambition att bli inknuffad i åtgärder som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fått direktiv att ordna, utförsäkra mig, jag får hålla mig till att det regelverket finns, jag har inte ett anat alternativ, inget som känns bra.

Jag har rättigheter, det är inte att förglömma, jag har rättigheter likväl som jag har skyldigheter. Jag tänker inte bli ett offer, inte efter allt som jag gjort för att komma hit. Inte efter allt det arbete som jag investerat i mig, som jag tänker fortsätta att göra, för nu tänker jag undvika den självdestruktiva delen av stigen, jag får gå i högt savann gräs med lerpölar, ett tag, men det gör jag hellre, än att jag lägger mig ner och låter alla torka sina leriga skor på mitt ansikte.

Tillsammans med dessa händelser ligger en tung avundsjuka över mig, den är otäck och flammande, men jag anser inte att den är giltig, det finns ingen anledning för mig att vara avundsjuk men det bubblar, det klämmer åt mitt hjärta och jag känner att inombords förvandlas jag till en eldsprutande drake.

”Marie”, säger jag milt till mig själv, ”det är ok, det är mycket som händer runt omkring dig, många håll som trycker på, mycket att hålla i huvudet och försöka sortera i saker jag kan göra något åt och saker som måste läggas i högen för problem jag inte äger eller kan lösa.” Jag försöker fånga upp MIG där djupt in i ögonen, hon fladdrar förbi, men jag kan inte fånga upp henne. Men, jag säger lugnt, ”just nu, just nu är det mycket som skall sorteras men du klarar det, du är stark, klok och en bra problemlösare, så är det, ibland tvivlar du dock för mycket och hamnar lite fel. Ta då en paus och fortsätt igenom, det är det viktigaste, fortsätt igenom!”

Jag ser händer, smala, beniga med långa vassa naglar, de river i mig, naglarna penetrerar min hud och skär i mitt kött, det svider, det värker, det skrämmer mig, för här, här gör jag näst till vad som helst för att bli fri, för att komma loss, för att få vara i fred. Skriket sitter fast i luftstrupen, förödelsen sänker sig över mig som en slöja, jag står rakt, jag försöker värja mig, men inget händer jag sitter fast med fötterna i betong.

Det är vad som föregår inom mig, min avundsjuka, den sitter mitt i, nära mitt hjärta och det värker, pulserar och jag vill ha bort det – hur gör jag?!

Ja, jag gick och berättade om min orealistiska känsla till de jag är avundsjuk på, berättade att jag logisk insåg att känslan var orealistisk och att vi alla har våra dagar, vissa dagar tyr man sig mer till en än en annan, men det betyder inget i det! Jag sa med bestämdhet att jag vet att känslan är konstig. Trodde att jag skulle må bättre av det, att det skulle fungera som en katalysator och rensa min kropp – men det är fortfarande kvar, den där mardröms känslan, det är i dessa lägen som jag förstör vänskap som betyder mycket för mig. Genom att jag stänger av, stänger in mig, vänder dem ryggen och försvinner in i mig själv – jag blir ett offer, en roll jag inte längre tycker om.

Lärdomen?!
Jag är den jag är – med alla orealistiska känslor och konstiga idéer, mina toppar och mina dalar, ibland är jag komplex, ibland är jag enkel, ibland är jag ett monster, ibland är jag söt som socker, sur som citron och besk som beska droppar, men detta är bara en del av det spektrum som är jag – och det är inte illa det.

Så, oavsett vad min mamma säger, samordnaren säger, välmenande vän säger eller Försäkringskassan eller annan förvaltning så kvarstår det viktigaste, jag, jag har större bestämmande rätt och styrka över mig själv än någon . Mitt öde, mitt liv, min framtid, jag glömmer bort att de kan säga många ord, men jag har rättigheter som ingen kan ta från mig, jag har gjort mitt bästa i att utföra mina skyldigheter.

Jag vill

När man inte lever sitt egna liv är man vilsen, det har jag kommit fram till, varför gick jag vilse? Av rädsla skulle jag tro, det är i alla fall slutsatsen jag dragit efter år av tänkande.

Jag hade ingen rätt att leva eftersom allt jag lyckades med var att ställa till det för mina nära och kära. Jag har stött bort dem, mycket för att jag inte litar på dem, samtidigt som jag vill bestämma själv, fast det är svårt att bestämma själv när jag inte äger rätten till mitt liv. Det är så jag känner det, inte så som det är.

Jag har ställt till så mycket problem att jag inte är säker på om jag har rätten att ordna mitt liv, som jag nu trotts allt VILL göra. Jag vill ge mig själv ett liv, ett liv som jag bestämmer över.

Jag har inbillat mig att jag har konstnärliga talanger, men jag är för otålig och faller lätt för smicker, då spårar allt ur. Jag tror jag kan skriva, jag tror att jag kan måla, jag tror att jag har konstnärliga talanger, men kanske är det så att jag önskar mig dessa ådror, dessa talanger - fast jag inte har dem, att jag saknar det. Det som behövs, utan de, utan talang eller läggning för det konstnärliga, det är något jag är rädd för, att jag inte är något alls, att jag inte har något eget.

Här är det som gör att det är viktigt för mig att ta hand om min ekonomi själv, att styra mitt liv själv, att förlita mig på mig själv och lita på det jag tycker och tänker.

Allt andra säger och tycker är den ultimata sanningen så har jag sett det, fast nu börjar det skifta, när jag upptäckt att det de säger inte alltid stämmer - då öppnar det upp möjligheten för att det jag tycker och säger inte är helt fel.

Jag vill ha ett liv, det är mitt mål, jag vill vara i spetsen för mitt liv, bestämma själv.

Jag vill bestämma själv.

När jag lever mitt egna liv spelar det ingen roll om andra tycker om mina tavlor eller inte, när jag lever mitt liv skapar jag för mig och ingen annan, när jag lever mitt liv litar jag på mina egna känslor.

Jag har konstnärliga ambitioner och har hittat en ny idol, någon jag beundrar ofantligt och det skulle vara underbart att äga en av hennes tavlor, Gunnel Wåhlstrand, helt fantastisk.

JAG VILL - Det du!

Rädsla

Att få ordning på livet är svårare än jag trodde, speciellt när det involverar nära och kära, då tenderar saker att bli lite mer känslomässigt komplicerat. Det hänger på skuldkänslor, rädslan att såra och göra besviken, rädslan att bli övergiven, rädslan att de skall dö.

Ja, jag vet att det inte är realistiskt, att någon kan dö av att jag gör vad jag behöver för att få ett bättre liv, att få en chans att komma igen.

Men jag är livrädd, men så brukar det vara när jag skall ta ett vuxet kliv, det är ett indikerat, med de största skyltar som jag någonsin sett - men ojojoj.

Det har varit ett par veckor av att sväva runt i rädd-land, ovillig att se vad som är precis framför mitt ansikte, så en dag var jag relativt klar igen och jag insåg att det är dags att ta kontroll och landa.

Så, jag har tagit mig själv i kragen, jag har en plan, nu gäller det att informera de nära och kära och stå stark i stormen. Som ett träd, böja går, jag går inte av! Rädslan är orealistisk, men det tar ingen kraft från rädslan, den är lika stark ändå, den skapar samma "fly" mekanismer i kroppen, samma stress. Jag förstår vad som händer i min kropp och hur min hjärna reagerar, men jag är, hittills, inte framgångsrik i att ändra mitt känslomässiga handlande.

Jag är på väg, det är underligt, men det är sant, okej jag har mina dagar, mina upp, upp och mina ner, ner, men allt jag begär av mig själv är att släppa taget.

I morgon måste jag sätta en gräns, i morgon måste jag säga i från och jag är rädd, men det måste göras.

I morgon är i morgon, allt jag har är idag!

Plan

Fick reda på, när jag kom hem, att huset har problem med att få igång värmen, det känns skönt att det inte bara är jag som inbillar mig att det är kallt, det är så kallt att min nästipp är en isbit. Men nu bubblar elementen igen så kanske, kanske, men det stod på lappen att de ännu inte kommit på en lösning, jag undrar om detta innebär en rabatt på hyran om det pågår hela denna veckan, då har det pågått i två veckor.

Det känns ganska bra att jag fryser eftersom det inte händer ofta, det är lättare att klä på sig och bli varm än tvärt om, att kyla ner mig är lite så så i bland. Det som är lite obehagligt är när jag kommer ut från en varm dusch, då gäller det att hoppa runt lite för att få igång mitt inre element.

Har lagt upp en konkret plan för att hjälpa mig att lösa min höjda ångest nivå, och skall börja sov träna mig själv igen. Det underlättar och hjälper mig när jag får ordna själv att inte sitta och vänta på vad andra har gjort, speciellt när det gäller mig - logiken säger då att det är JAG som skall ha hand om saker som rör mig, så långt det går.

Denna veckan skall vara komma fram till en lösning eller i alla fall få svar på frågor vecka. Har redan skickat en fråga till Familjejuristen och försökt nå Anders på SEB, det är det första steget jag kan ta och det känns faktiskt bra.

Försöker undvika stora ord som ”jättebra”, ”fantastiskt” etc så att när jag väl använder dem att det verkligen menas. Känns som jag lätt använder överdriva ord, inte för att det gör något men ändå...

Skrivande

Jag brukar utan problem kunna fylla en hel A4 sida relativt snabbt, med ord, ord som har betydelse för mig. Men det senaste tre månaderna har jag upptäckt att det blivit svårare, jag börjar oftare om, river ut sidor jag är missnöjd med för att börja igen och igen. Jag önskar ett djup i mitt skrivande, det är väldigt viktigt, skrivandet har varit det sätt som jag kommunicerar bäst på.

Mitt skrivande kom under attack, som jag ser det, för en vecka sedan, av en person som jag tidigare litat på, tilliten till henne försvann tidigare än så, men här kritiserade hon en del av mig som alltid varit viktig. En del av mig som jag alltid, oavsett, har kunnat använda mig av för att hitta vägen tillbaka till mig själv.

Hennes ”attack” som jag såg det är inte orsaken till att jag haft svårigheter att skriva, det kom innan, jag vet inte riktigt när, jag har märkt det gradvis, av hur mycket papper som går åt, hur många gånger som jag börjar om innan jag är nöjd.

Jag har alltid skrivit, sedan jag lärde mig hur, stavning och grammatik har aldrig varit min starka sida med språket älskade jag och har alltid njutit av vad de ord jag binder samman kan skapa. Vad de kan förmedla och kanske finner jag någon som känner igen dom.

I livet där jag är i dag känner jag en rädsla för vad jag vet att jag behöver göra för att jag själv skall må bra, jag är rädd för att förlora människor i mitt liv, att de skall tycka illa om mig får mig att må dåligt - ironin här är att dessa relationer gör mer skada än vad de gör nytta, de tar mer och ger inget åter. Men det tycks som jag anser att jag hellre har dem och mår dåligt än tar ett steg närmre mig och riskerar att förlora dem, jag vet att jag kan leva utan dem, för att lägga till lite drama, för jag har gjort det förr.

Under den svåraste tiden, efter min återkomst till Sverige, var hon inte där, jag lämnades att stå ensam efter att jag sagt mitt, nu säger hon att jag gör saker så stora genom att skriva så som jag gör - om hon bara visste att det jag skrev kom ur en grund av rädsla. Jag vaktar mina ord och mitt beteende med henne så pass att jag inte låter mig själv vara den jag är, den jag tror jag känner av inom mig, den som älskar att skriva och trivs bäst i det forumet - eftersom jag då inte kan bli avbruten eller störd i det jag försöker förmedla.

Skrivandet skulle hjälpa mig bena ur hur jag skall fortsätta framåt, vad som behövs göra, jag resonerar bättre med mig själv genom det skrivna orden och överraskar ofta mig själv med vad jag sätter ner på papper eller i datorn. Jag kan läsa det senare och det är som att få ett brev av en god vän som känner mig väl, som stödjer mig och hjälper mig att resonera mig fram till en lösning.

Jag anser mig inte göra saker större, genom min rädsla, och vad den kommentaren indikerar till mig egentligen är väl en saknad av insikt, att det finns en orsak till varför jag INTE säger det verbalt till henne, eller personen i fråga.

Jag saknar skrivandet, det känns som en stor del av mig är avskärmad, avstängd och resten av min varelse haltar vidare så gott det går.

Jag känner mig oerhört ensam, utan någon att ringa, ingen att ringa av någon orsak, jag har ingen att ringa, ingen ringer mig, förutom banken eller andra människor som jag har kontakt med via vården eller Stadsdels kontoret i Majorna. Varför har jag en telefon egentligen? Jag har INGEN som intresserar sig av mig, ingen, det slår mig just, ingen alls.

Så har jag skapat mitt liv, stängt av mig, men så länge jag haft mitt skrivande har jag inte uppmärksammat min egna isolation, så länge som jag skrivit har jag existerat på ett plan, jag hade ”någon” som ”ekade” tillbaka tankar och funderingar. Kanske är det därför orden har svikit mig - för att uppmärksamma att livet pågår där ute, även om jag inte deltar.

Jag har förstört mitt liv, jag har vandaliserat mig själv och jag tycker inte om det, men jag har gjort det, det är min oreda att städa upp, mitt problem att lösa, men jag är ledsen, jag känner sorg, jag känner en enorm ensamhet - för medan jag inte lever, går livet vidare och andra deltar, hur det än ser ut.

Skrivandet har varit min bästa vän, att förlora det skulle vara för mycket.

Vill jag leva?

Ja, men jag har alltid sett mitt liv i ett annat ljus, att jag skulle fått ett annat liv.

Men lögnare, jag tror vi får betala ett pris, för lögnen gror ur ofruktbar jord, jord som inte skötts korrekt, jord som illa såtts, illa förbrukats som nu inte producerar något längre. Vi lögnare kan hålla på tills, sedan går det inte längre.

Jag har levt med lögner i 25 år, det är majoriteten av mitt liv, mitt liv har varit osant. Största straffet var att lämna Australien, och sedan 2000 har jag, omedvetet, straffat mig för detta genom att vägra att leva.

Trettionio kilos övervikt, över 500.000 kr i lån och krediter, ensam, isolerad, rädd, så rädd att jag kuvar mig, gör mig mindre och dummare än vad jag är, bara för att NÅGON skall vara med mig ibland, på nåder kan kan jag vara med på periferin av någon annans liv. Jag är rädd att förlora relationer som gör mig fysiskt och psykiskt sjuk och jag börjar förlora det som betyder så mycket för mig, de delar av mig som jag trotts allt vad andra sagt, alltid uppskattat.

Jag har svikit mig själv mest av alla, har svikit mig själv.

Nu finns det två individer i mitt liv som vill hjälpa mig, som tycker att jag är värd att hjälpa, jag behöver lita på dem, på det de säger. Men jag är rädd, så rädd för vad jag behöver göra för att få ett liv.

För jag vill leva.

På någon nivå förstår jag att mitt värde inte ligger i min vikt eller minskar på grund av min skuld, men jag känner sådan skam, sådana skuldkänslor att det gör mig illa mående. Men jag vägrar gömma huvudet i sanden, allt som sker från denna dag sker med mina ögon öppna, det liv jag vill ha är i sanning.

Med jag är rädd, speciellt när viktiga saker börjar försvinna, när de inte stannar nära ytan, när de är svårare att få tag i när de behövs, som en hal tvål slinker de ur mitt grepp.

Jag har varit en lögnare i 25 år, nu vill jag vara sann resterande av tiden, kan du inte hjälpa mig lite Gud, Buddah, kraften, kan du inte kasta ner en livboj så jag kan hämta andan ett tag? Finns det inte någon människa över för mig? Som inte har något emot mig? Som väljer mig?

Oförstådda samtal

Ofta finner jag mig i situationer som jag inte riktigt förstår hur jag hamnar i från början, ofta finner jag mig i samtal där jag inte förstår vad det är jag säger eller varför jag säger det. I eftermiddags fann jag mig där och jag avslutade snabbt samtalet och satt med telefonen i handen en stund. Vad var det jag sa? Hur bisarrt det lät?

Jag vet inte när jag gav mitt liv till andra att styra, jag vet inte när jag ansåg att jag inte längre var kompetent nog att ta hand om det själv - fast, sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag lämnat mitt liv i andras händer, utan att reflektera över vad jag gjort, vad jag gör.

Jag omyndigförklarar mig i ord och handling, lägger mig ner på marken för att låta andra går på mig och över mig, gärna torka sina fötter på mig också om så önskas.

Men så fann jag mig där, vid två tillfällen undrande över samtalet jag just avslutat och varför jag lägger så mycket vikt på vad de anser om mig, vad de säger och tycker om mig att jag inte tänker på att det viktigaste är vad jag anser om mig själv!

Nu har jag insett att jag helt tappat taget om mig själv, att jag släppt allt, och att jag inte tycker om det, jag skall ta kontroll över mig själv igen, med allt vad det innebär.

Vissa förändringar kommer att kräva skrämmande saker av mig, att jag tar steg som känns omöjliga, som jag helst inte vill göra, men faktum är att jag har gjort det tidigare och jag litar på att jag kan göra det igen om jag håller minnena vid liv. Minnena av den styrkan som finns inom mig.

Jan Bylund var moderator på vårt årsmöte idag, jag skrattade så jag grät, efter att han avslutat gick jag upp till honom och tackade för att han gett mig skratt. Skratt var vad jag behövde, men jag hade börjat känna av effekterna av att vara utan min medicin och lämnade jobbet tidigare för att gå till Apoteket.

När jag sedan satt och väntade på spårvagnen kom det en 9:a till Andered, ett par tonåringar på andra sidan ville med denna för att de såg att den skulle till stan, det ropade ”håll dörren”, jag hörde orden men kunde inte reagera, jag fick mig själv inte att inse vad orden betydde, vad de krävde av mig - de missade spårvagnen och den lilla tonåringen, hon var nog 13 eller 14 år, skrek till mig att ”när jag säger håll dörren menar jag att du skall hålla dörren” men hyttande nävar etc. Jag fann mig helt oberörd av detta, vanligtvis skulle jag skämts, eller blivit arg på deras sätt.

Utan medicinerna är allt jag klarar att håll i mig tills jag kan ta medicinerna igen, det är som att inombords Marie sitter och håller i hop min kropp med alla medel jag kan.

Så när jag fann mig där, just avslutat ett samtal som jag inte riktigt förstått varför jag haft eller varför det lämnade mig med en ”hm” känsla, så lämnade jag det där och gick vidare med dagen - med en tanke, att ta kontroll över mitt liv, ta hand om mig!

Ta hand om Marie

Att göra det man inte vill

Det är alltid svårt att göra sådant jag inte tycker om, men när det väl är gjort känner jag enorm tillfredsställelse att jag som en vuxen människa tog tag i det obekväma och insåg att i bland måste man göra saker man inte tycker om - så är det.

På vägen hem, andades jag ut och accepterade tiden det skulle ta, tre timmar, två timmar, en timme, upp för trapporna och in genom dörren, HEMMA, underbart, mina kära underbara håriga små älsklingar hälsade mig välkommen hem och sprang sedan in i vardagsrummet.

Jag njöt, två dagar fulla av aktiviteter och medarbetare, samtal att föra och leenden att le, frågor att svara på och frågor att fråga. Huvudet fylls, luften står still och det är varmt.

Vi var på Runö kursgård ägt av LO, här har pampar suttit innan oss, och kanske kommer pampar att sitta här efter oss. Det var lite slitet, maten var ingen höjdare, men naturen var underbar och djuren, äpple träden gav mycket goda äpplen, jag tog med mig några hem, det är inte ofta jag hittar den typen av äpplen som jag tycker om, men när jag gör det, mmm, då njuter jag helhjärtat.

I dag torsdag har jag varit ledig, jag har tvättat lite och letat reda på min ”Ekolåda”, min granne hade tagit hand om den. Så nu har jag lite grönsaker i ugnen och skall äta middag om en liten stund. Det är rödbetor, morötter och zucchini, det luktar mycket gott från köket.

Livet är på paus för tillfället, jag försöker undvika att tänka, men det slinker in, tankar om förlorade vänner, inte borttappade bara - borta, inte tar kontakt eller tycks vilja. Men så är livet, men just nu vill jag inte tänka på det för det tar lite och jag blir ledsen, ledsen att när jag har det känslomässigt svårt, igen, försvinner hon igen. Men det borde ju visa mig.

I morgon är det en lång dag, Vårdförbundet har årsmöte, Representantskap, och vi skall vara på Trädgrån och jobba med det hela dagen. Jag är med till eftermiddag, medans de andra fortsätter till klockan 1800 eller längre.

Det jag har lärt mig denna veckan, hittills, är att jag kan agera vuxet i bland och göra vad som krävs av mig av andra - och över leva! Skämt och sido, visst har jag gjort det förr, men oftast surat mig igenom det, vilket inte gjort saken bättre, denna gången som förra året, gjorde jag det bästa av situationen.

Nu

I morgon bär det i väg till Runö, vi skall på ”Medarbetardagar” tåget går 06.40 på morgonen, jag är inte en morgon människa, men jag får allt ta mig i kragen och masa mig i väg. Brukar inte kunna somna på tåg eller annat färdmedel, men jag hoppas att jag i alla fall får lite lugn och ro de timmar det tar att åka upp till Stockholm.

Jag brukar inte vara så bra på dessa funktioner, blir lätt uttråkad och tappar tålamodet då vi kan sitta och vrida och vända på ett ord i 45 min, det är inte riktigt min grej. Jag vill se att det blir något AV det vi arbetar med, så jag ville se vad vi gjort sedan förra medarbetardagarna.

Men jag har bestämt mig för att försöka undvika negativa tankar angående detta, ta det som det kommer och innan jag vet ordet av så är jag på väg hem.

Jag vissnade på eftermiddagen i dag på jobbet, energin bara försvann och jag längtade hem, jag ville hem, hem till mina söta underbara håriga vänner.

Är fortfarande skör - om jag får kalla det så, måste spara på energin och se till att jag stannar i nuet annars läcker jag energi.

Har några mål, sluta med Treo, somna utan hjälp av sömnmedel, vill vara klarare i knoppen och få tillbaka lite kraft åter.

Men för just nu - är jag bara!