Ett år och så vidare

Jag började med min blogg för den enkla anledningen att jag älskar att skriva, min förhoppning var att stolt visa min vikt nedgång och sitta här ett år senare men en vikt på 72 kg, så är inte fallet, jag ligger runt 103-105 kg.

Men, andra saker har hänt, andra saker har förändrats. Depressionen har jag nu accepterat som en liten munter gök till följe slagare, jag har lärt mig att i även de svåraste stunderna vet jag att det kommer att gå över, det kommer att gå över. Inte alltid att jag lyckas övertala mig själv, men de orden – det kommer att gå över – finns inom mig, jag kan ana dem, en förnimmelse.

Jag har också upptäckt att jag kommer tillbaka sabbare, jag kan bli ledsen för något som hänt eller något som sagts – men jag har upptäckt att jag kan plocka sönder det och sätta ihop det så jag ser det från ett annat håll, jag kan se det mer objektivt i stället för att ta det djupt personligt, spara det och gå runt med tron att jag är satan själv.

Rösterna finns där fortfarande, men jag kan resonera med mig själv, jag kan plocka ur och lägga in annat, givetvis går det inte så bra vissa dagar, men bättre andra dagar. Men så är livet har jag nu lärt mig, livet är inte en konstant rak sträcka.

Ur allt jag har ställt till med ekonomiskt, ur allt jag har snärjt in mig själv i, med alla relationer jag har runt mig – har jag lärt mig nytt, jag märker en skillnad inom mig, en förändring som jag längtat efter. Här påminner jag mig själv igen – jag kommer att ha dåliga dagar, men jag kommer att klara mig genom dem också – för längre ner på botten kan jag inte komma, allt jag kan göra nu är att böja nacken bakåt och skymta natthimlen med dess stjärnor.

Så jag får nog klappa mig själv på axeln och påminna mig om att viktnedgången kommer när jag är redo för den, jag har fått städat undan en hel del under året, och varje månad har kommit med nya utmaningar och otroligt svåra handlingar för mig att göra.

Nu befinner jag mig i ett läge där min familj inte litar på mig, är oerhört besviken på mig – men det är ok, jag förstår, men jag skall röra mig framåt och göra annorlunda, det där med tillit får förhoppningsvis växa fram under tiden. Mamma känner det som om jag bara tar kontakt med henne när jag vill ha pengar, det gjorde mig ledsen, klart jag kan förstå henne, men jag har ringt många gånger utan motiv.

På något vis känns det som om jag städar inom mig som jag städar i min lägenhet, städningen inom mig tar tid, och i ärlighetens namn tar även min lägenhets städning tid, men jag kommer fram, tids nog.

Så, även om denna blogg inte blev som jag tänkt det, så har den hjälpt mig oerhört mycket, jag älskar att skriva, det hjälper mig att få ordning i skallen. Men den är nyttig för mig, för jag ser saker jag annars inte skulle ha gjort, i alla fall inte på samma sätt!

Så jag tror jag fortsätter lite till!