Bekännelse

Nu har jag landat med en duns längst ner i hålet, alla lögner är uppräknade för min mamma, alla mina ekonomiska hemskheter, det som jag dragit in min mamma i, hon är inte glad, det förstår jag, all den besvikelsen, ilskan och rädslan som hon känner är berättigad, jag har gjort fel, jag får bära konsekvenserna och jag önskar att det finns ett sätt att hålla min mamma utanför.

Det som är gjort är gjort, allt jag kan göra nu framöver är att bättra mig, ta en dag i taget, göra bättre val, ta ansvar för mig. Det som sker från och med nu är helt i mina egna händer.

Jag har varit skit rädd, livrädd i flera veckor, jag har knappt sovit och oron har gnagt sönder det sista försvar som jag hade kvar. Klart att det vore skönt att ha någon som tycker synd om mig, men det är INTE SYND OM MIG, jag har skapat denna situationen, mitt verk.

Det jag hållit hårt i, det jag varit livrädd för har nu skett, botten har ramlat ur, nu gäller det bara att jag tar mig framåt, att jag hjälper mig själv att andas och finna en grund att stå på och bygga vidare, ett liv i sanning – fullt ut, ett liv i sanning är lättare att bära, och jag slipper hålla andan så länge.

Jag ramlade ihop en stund, jag grät en stund, men det värsta som kan hända har nu hänt, kanske jag trots allt kan sova i natt.

Mitt hem är det viktigaste, mitt hem är viktigt.

Vad händer nu, vart bär jag väg nu? Rädslan finns, men inte lika panik aktig.