Jag vill förenkla mitt liv, ett sätt att göra det är att ALLTID tala sanning, givetvis finns det tillfällen då jag inte behöver vara helt ärlig, det behöver inte bli ärlig i absurdum. Jag har en tendens att dra mina livs ändringar till extremer och det förvånar nog ingen att jag inte klarar av att uppehålla de planerade ändringarna, jag ger lätt upp vid minsta motstånd.
Så nu skall jag låta det ta den tid det tar, inte springa in i det utan snarare lunka in avslappnad och med öppna ögon, beredd att ta hand om det som dyker upp och lösa det på bästa sätt för att sedan fortsätta fram.
Jag kände inom mig i går att jag inte orkar gå mot min egen vilja – jag väljer, och jag får ta ansvar för det valet, i går blev jag tjurig på mig själv för mitt val och jag blev ”döds” trött, energin pös ut ur mig och jag orkade inte med någon eller något, röster skar, samtals ämnen gjorde mig kräkfärdig och ältandet gav mig pirrningar bakom ögonen.
Mitt val – mitt ansvar.
Men det är skrämmande att ta ansvar för mina egna val, det är lättare att vara ett ”offer”, men jag är så trött på att spendera tid, prata, älta och oroa mig för saker som inte är ”mina”, jag befinner mig på sidan om, men jag kan ta ett steg längre bort för att sedan fortsätta distansera mig.
Det är enklare att fördjupa mig i andras liv än att ta itu med mitt liv – det slog mig i går, som en tegelsten från skyn, det blev en förvirrad känsla inom mig och jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen, vad gör jag nu? Jag har suttit fast först i min ekonomi som kommer att vara ett problem länge, sedan när de mest akuta av den situationen var löst fokuserade jag på den andra – men, även om/när det löser sig kommer jag säkerligen att hitta något annat.
Men jag tror inte jag vill, jag vill stiga av ”tåget” men det är i rörelse i sådan fart och jag fasar för smärtan när jag landar vid småstenarna vid tåg rälsen. Men det går över och över den skrapande och skadade huden kommer ny hud efter sårskorpornas skydd, det går över och även om det lämnar spår efter sig är det spår av mod – så väljer jag att se det.
Att förenkla livet är mitt mål, nu försöker jag nysta ut vad jag behöver göra mig av med, ändra och samla mig för uppgiften, nytt val, var dag, nytt val – jag måste erkänna att jag är rädd.
Men jag vill leva, leva ett lugnt liv, ett rött liv, ett varmt liv, ett självbestämmande liv.
På utsidan är jag bedragande lugn – på insidan känns det som en bandsåg går på högvarv.
Så nu skall jag låta det ta den tid det tar, inte springa in i det utan snarare lunka in avslappnad och med öppna ögon, beredd att ta hand om det som dyker upp och lösa det på bästa sätt för att sedan fortsätta fram.
Jag kände inom mig i går att jag inte orkar gå mot min egen vilja – jag väljer, och jag får ta ansvar för det valet, i går blev jag tjurig på mig själv för mitt val och jag blev ”döds” trött, energin pös ut ur mig och jag orkade inte med någon eller något, röster skar, samtals ämnen gjorde mig kräkfärdig och ältandet gav mig pirrningar bakom ögonen.
Mitt val – mitt ansvar.
Men det är skrämmande att ta ansvar för mina egna val, det är lättare att vara ett ”offer”, men jag är så trött på att spendera tid, prata, älta och oroa mig för saker som inte är ”mina”, jag befinner mig på sidan om, men jag kan ta ett steg längre bort för att sedan fortsätta distansera mig.
Det är enklare att fördjupa mig i andras liv än att ta itu med mitt liv – det slog mig i går, som en tegelsten från skyn, det blev en förvirrad känsla inom mig och jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen, vad gör jag nu? Jag har suttit fast först i min ekonomi som kommer att vara ett problem länge, sedan när de mest akuta av den situationen var löst fokuserade jag på den andra – men, även om/när det löser sig kommer jag säkerligen att hitta något annat.
Men jag tror inte jag vill, jag vill stiga av ”tåget” men det är i rörelse i sådan fart och jag fasar för smärtan när jag landar vid småstenarna vid tåg rälsen. Men det går över och över den skrapande och skadade huden kommer ny hud efter sårskorpornas skydd, det går över och även om det lämnar spår efter sig är det spår av mod – så väljer jag att se det.
Att förenkla livet är mitt mål, nu försöker jag nysta ut vad jag behöver göra mig av med, ändra och samla mig för uppgiften, nytt val, var dag, nytt val – jag måste erkänna att jag är rädd.
Men jag vill leva, leva ett lugnt liv, ett rött liv, ett varmt liv, ett självbestämmande liv.
På utsidan är jag bedragande lugn – på insidan känns det som en bandsåg går på högvarv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar