Panik ångest

I går stannade jag vid ICA på vägen hem för att köpa lite mat, kylskåpet ekade och påfyllning behövdes. Jag tycker om ICA affären vid Kaptensgatan, det finns bra saker och det är fint, plus de har min favorit melon - cantaloupe - jag hade haft en jobbig mage hela dagen och var orolig att något skulle hända när jag var inne i affären. Japp, dumt, vid frukten hände det, jag frågade en av personalen i affären om jag kunde låna deras toalett, men av hälsoskäl får dem inte släppa in kunder på lagret.

Jag kände hur paniken växte, lämnade korgen vid frysdisken och gick ut för att se om kaffet var öppet, nej, blomaffären?, nej, svetten rann, Snagg frisören, Gud välsigne deras vänliga själar, de lät mig använda deras toalett, phew, vilken lättnad. Jag kunde fortsätta handla, men jag ville hem snabbt som ögat så jag fick inte med mig allt jag behövde. Jag blir så ledsen, för det är jag som triggar igång dessa attacker, jag vet en teknik för att bryta attacken men igår gick det inte, jag var över den magiska gränsen. Till saken hör att jag varit utan en av mina mediciner den dagen, kanske det var en bidragande faktor.

Natten till idag kunde jag inte sova, jag somnade men på tidiga morgon kvisten, jag vaknade igen klockan 08.00 eftersom bänk diskmaskinen som jag jagade efter i lördags skulle levereras och installeras. De kom klockan 09.30, lämnade av den och började gå, "ursäkta mig, ni skall installera den också!", "nej, det står bara leverans". Jag tittade på kvittot och det stämde, jag var helt säker på att jag beställde båda "servicarna" eftersom jag visste att det kostade 750 kr, hade pratat med säljaren om det. Men jag klarade inte av det, jag började gråta - inte inför killarna som levererade diskmaskinen, tack och lov, ringde Marie och hon hoppade in för mig.

Inget att göra, Elgigant säljaren Anna var inte speciellt hjälpsam, för att få den installerad måste jag åka till Elgiganten i Sisjön och beställa tjänsten och betala för den innan de kan komma, sedan är det inte säkert att de kan hjälpa mig den inom den närmsta tiden. Där avslutade jag samtalet, orkade inte argumentera med henne. Mitt val är att lämna tillbaka diskmaskinen och köpa den från OnOff istället, eller anställa en certifierad rörmokare som kostar 4000kr. Här blev jag utmattad, ringde min hyresvärd för att se om jag kunde få hjälp - nej, jag la det åt sidan, jag var inte i topp form idag.

Var inte säker på att jag skulle komma fram till jobbet idag, panik attack konstant. Försökte prata med mig själv, " vad är det värsta som kan hända" att jag bajsar på mig, skam", inte för att det fysiskt skulle ta död på mig, men jag tycker att det är tillräckligt skrämmande. Magen knep, jag lyssnade på musik, fantiserade att jag spelade piano åt Rod Stewart. Jag klarade mig fram till Nordstan. Jag behövde hämta ut min medicin från Apoteket, medans jag satt där rann svetten ner för mitt ansikte, rygg, mina lår. Klarade mig in till jobbet utan missöde, men jag skakade, mina händer darrade så och jag kunde inte lugna ner mig. Hjärtat pangade på, magen knep, utmattad, ofokuserad, visste inte om jag skulle klara hela dagen - vid 15.00 tog jag en Taxi hem, helt slut.

Jag är dock väldigt stolt över mig själv för att jag tog itu med det som hände med diskmaskinen, tyvärr börjar jag att gråta när jag blir arg, givetvis är det ett snäpp värre när jag är trött. Men när jag väl lugnat mig var jag duktig på att dela upp det som hänt och börja med att ta bit för bit och lösa de problem som låg framför mig.

Nu har jag tagit min medicin och jag hoppas att den obalans som skapades när jag missade två tabletter, snart rättar till sig, måste ha bättre framförhållning så att jag inte blir utan medicin, det har jag sagt förut!

Panik ångest, det känns som jag skall dö, hjärtat dunkar så det hörs i öronen, svetten rinner och jag blir sjöblöt, ansiktet blir tomat rött, luggen klistrar sig till pannan och jag känner mig som ett stort, svettigt, fett äckel. kroppen darrar som om jag har högspänning susande genom hela kroppen. Trycket ökar i huvudet och lämnar mig med en huvudvärk.

Jag hoppas få sova i natt, jag hoppas på en lugn dag i morgon, jag hoppas på stabilitet, jag vill sova, sova, sova. Jag vill bara vara...

Regn

Kanske känner du igen känslan, man går där i sin lilla bubbla i tron att allt är bra, man har det tom roligt och pratar på, hjälps åt, solen skiner och det känns som allt fungerar hur bra som helst. Tacksam för den hjälp som erbjudits, du är lyckligt omedveten om de mörka moln som börjar glida in runt om kring, himlen ändrar färg från klar blå till ljusgrå, du pratar på i glada toner och så helt plötsligt kommer stormen, den överrumplar dig, skrämmer dig med den tysta framfarten den haft, att du inte ens anat att den var på horisonten, vinden viner och skriker i dina öron, vad var det som hände?

Jag fann mig stående med munnen uppe i ett metaforiskt hällregn och jag kunde inte förstå, vad var det som hände som vände ett solskens humör till ett häll regns humör? Det sorliga är att jag nu i efter hand kan säga med säkerhet att jag känner igen detta ovädret. Det skrämmer mig, det tog tre år att gå över förra gången jag fann mig fast i hällregnet. Jag vande mig, jag flyttade mig ur det geografiska hällregnet till en torrare med ensammare plats, det var priset jag betalade för att jag var jag och sa till.

Vad var det som hände? Något jag sa? Något jag gjorde? Vad var det? Jag bad om ursäkt för vad jag trodde det var, men utan effekt, orkar jag den här gången? Det kostade på, det blev dyrt, men det är klart, jag har inte slutat betala sedan förra gången, vänskap med ett känslomässigt pris som är oerhört kostsamt! Nu känner jag mig sorgsen, tom, lurad, dum, mest dum för att jag bad om hjälp när jag vet hur dyr den är. Hur dum får jag vara, hur dum?!

Jag är rädd för att be om hjälp, jag tror att det är för att jag inte vill bli nekad, blir jag nekad känner jag mig dum för att jag frågat, om jag frågat om hjälp har jag trott att jag är värd något och jag är värdelös, värd ingenting, så jag kan inte be om hjälp. Blir jag nekad är det som att någon sagt ”hahaha, vad trodde du, din värdelösa råtta”, så jag undviker att be om hjälp så läge jag kan, till och med till den nivån att jag inte bryr mig om vad det nu är jag önskade göra. Jag vill inte be om hjälp.Skall jag erkänna så är jag oerhört rädd nu, vet inte riktigt varför, men något har ändrats, något är annorlunda, och jag är rädd, men jag har klarat det en gång förut jag kan klara det igen.

Regnvädret sitter nu inom mig, mitt i solar plexus, det är tungt och jag vet inte riktigt vad jag skall göra, jag vill inte be och böna, jag kan inte låta mig göra det, jag har inget gjort fel, inget alls. Men varför är jag så rädd?

Afterlife

I kväll har jag "hulk" gråtit, har varit lite nedstämd hela dagen, känt mig konstigt "off", blev lite besviken och jag fick hantera dom känslorna och jag gjorde det väldigt bra, men samtidigt så kröp det upp familjära frågeställningar inom mig. Att jag var nedstämd måste ha synts eftersom jag blev tillfrågad, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv - det var liksom överspelat i alla fall.

Afterlife har ett underbart lunk i sig, musiken gick rakt in i min själ och att titta på Afterlife är som att meditera - för mig i alla fall. Tycker mycket om skådespelarna, omgivningen, innehållet, ja, allt. Så nu svider mina ögon, näsan blev täppt av allt snörvlande och pappers tussar ligger på hela bordet.

Känner mig lite lugnare nu, har känt mig ganska konstig efter jobbet, vet inte riktigt vad som hände, fast det är lögn, jag vet precis vad som hände, jag blev besviken, fast inte lika besviken som när det gick upp för mig att det inte skulle bli som jag trott. Det gick över relativt snabbt, men det blev jobbigt. Jag stängde av, någonting slocknade inom mig.

Har så otroligt svårt att be om hjälp, jag är så van att det kostar mig mer än vad jag har råd med, och jag känner mig alltid så lite värd när jag ber om hjälp att jag inte pressar på, även om det innebär att jag blir djup besviken, oproportionerligt besviken, och så måste jag ta hand om dom känslorna och allt som kommer i dess köl vatten eller vad man kallar det. Där är jag nu, det känns lite tungt och jag känner mig vilse, väldigt vilse

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra, hur jag skall göra, vad kan jag göra? Dom här känslorna är otäcka, jag litar inte på dom och nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra.

Stund för stund, det är allt jag kan göra, ta stunden för stunden för vad den är.

Andas in, andas ut, andas in...

Det var skönt att titta på Afterlife, som att sätta på sig älsklings pyjamasen efter att man kommit ur duschen, när man har duschat efter att man fastnat i en regnskur, mmmm

Torsdag

Jag tycker att dessa två kvinnor är otroligt vackra, Dita och Kat, starka personligheter, stark i sig själva och jag beundrar dem väldigt mycket. Om jag bara....Är också förälskad i Gene Kelley och hela den eran, kläderna, frisyrerna, så stilrent, rent och prydligt.

För nu känns det som jag går klädd i olika stora sopsäckar, men jag kan klaga om hur jag ser ut och hur jag skäms, men i slutändan är det jag som uppehåller denna livsstil, det är jag som fortsätter att äta på samma sätt, rör mig mindre och förväntar mig orimligheter. Jag önskar att jag skulle kunna lägga mig på kvällen och vakna som mitt jag för fyra år sedan. Men det kommer inte att hända, även en orealist som jag inser det.

I kväll var jag på Frölunda Torg, köpte ett par skor som inte gör ont, i alla fall har det varit ok, än så länge, så svårt att hitta skor som jag kan ha utan att det gör ont i mina fötter, och har jag ont i fötterna tycker jag inte om att gå. Jag behöver gå, jag behöver röra på mig. Jag är så trött på att höra på mig själv, hur jag skäms, mår dåligt, en ändring Madmoiselle! eller hur det stavas! Jag hade även skitigt hår och det gör inte saker bättre, skäms ändå mer, känner mig som en riktig slashas där jag går, skitigt hår, svettig, soppåse på, trasiga sandaler på fötterna. blä!! Vet ni vad jag köpte till middag?! Japp - McDonalds - Big Tasty!!!! nöff, nöff, nöff det är jag!

En dag, dagdrömmer jag, skall jag vara lika stilig som Dita och Kat, jag behöver inte vara lika smala som dem utan en vikt som jag är nöjd med, en dag skall jag bära mina fina kläder som ligger i mina lådor och påsar på vinden, använda skorna och smyckena som ligger undanstoppade. Jag tar upp dom i bland och tittar på dom, vrider och vänder på ringar och halsband som inte längre passar, försöker få i foten i skor som är för små. Jag visste faktiskt inte att även fötterna "gick" upp i vikt. Den kunskapen skulle jag klarat mig utan, eller den erfarenheten kanske jag skall säga.

Nu är det så här, framtiden beror på vilka val jag gör härnäst, vad jag väljer att äta, väljer att göra, det är upp till mig, mitt liv, mitt ansvar, dags att ta hand om mig, vilket jag inte vet hur jag gör. Ett steg framför det andra, avsluta var dag och lämna den bakom mig!

"Until one is committmed there is hesitancy, the chance to draw back, always ineffectiveness. Concerning all acts of initiative (and creation) there is one elementary truth, the ignotance of which kills countless ideas and splendid plans: that the moment one definitely committs oneself, then providense moves too. All sort of things occur to help one that would never otherwise have occured. A whole stream of events issus from the decision, raising in ones favour, all manner of unforseen incidents and meetings and material assistance, whic no man could have dreamd would have come his way."

Lets move on...

Dag två

Det var lite svårare att vakna i morse, dels för att jag blev väckt klockan 05.00 av att något konstigt kröp på mina ben, när jag drog undan dom blev jag attackerad av en katt som var uppe och lekte. Hon hoppar inte på mina ben speciellt ofta så jag blev lite förvånad.

Jag vände mig om och somnade om, hade ju två timmar till jag kunde sova, och eftersom det är mycket svårt för mig att somna om nätterna så tänker jag ta varje minut som jag kan få!

Då drömde jag en mardröm, var med på en pråm liknande båt som åkte en guidad tur på The Hudson River i New York, inglasad satt man på stolar och tittade ut, jag var där med några kompisar, en av dem var Heidi från min gymnasie tid, jag försökte få henne att komma med mig och stå ute på däck, men det ville inte hon för det blåste så, jag var på väg bort, men vände mig om och gick tillbaka till Heidi eftersom jag inte ville göra henne ledsen och lämna henne ensam. Men känslan att gå ut var stark, då flippade båten runt, den körde på något, vände upp, vred sig och sjönk sedan ner på sidan, jag såg hur vattnet steg vid fönstren och hur paniken bröt ut. Jag tänkte att jag borde inte vara här, hur skall jag komma ut?, jag kommer att dö! Då vaknade jag hostandes, tror att jag väckte mig själv - anar att jag snarkar, dels för att jag är fet och dels för att jag sover på ryggen och dels för att jag vaknar ofta med ond, torr hals och hostar!

Jag var väldigt trött, är vanligtvis morgontrött så jag duschar vanligtvis på kvällen, men i går kväll var jag lite för lat så jag struntade i det - fast det är så skönt. Det i sin tur ledde till att jag kände mig smutsig hela dagen på jobbet, min lugg blir helt hopplös. Ingen sa att jag såg pigg ut i dag! För det var inte så jag kände mig heller.

Mot lunch tog jag två Treo, japp, jag satte på skygglappar och låtsades som om jag inte såg att jag la i tabletter i glaset och sedan drack som om det vore för livet. Ser jag det inte så gjorde jag det inte : ) Äter jag när ingen ser - räknas det inte osv. Delusional - det är mitt mellan namn.

Men säger jag till mig själv, fokusera på det positiva, jag tog ingen Treo i måndags!!! Och från att jag tog sex st per dag är jag i alla fall nere på två. Kanske kan jag göra det till två på hela denna veckan!? En dag i taget, en fot framför den andra, ta det i denna stund, klara mig denna stund.

Jag jobbar halva dagar, men idag stannade jag lite längre 1,5 tim längre, hade lite kvar att göra som jag inte ville lägga på hög och ingen brådska hem.

Nu är jag hemma, trött, men klarade att undvika en siesta, betalat räkningarna och har svårt att komma till något beslut om vad jag skall äta till middag, inget smakar.

Är detta mitt liv? Detta lilla? Jag vill annorlunda, hur gör jag?!

Treo - min vän

Treo - min bästa vän, vår relation hade sin början år 2000, du fanns till en början för att hjälpa mig bli av med min huvudvärk, den där massiva hammaren som bangade på båda sidorna av min hjässa. Du gav mig en sådan underbar hjälp, jag kände en hjälpande hand i min, en hand som lades kall och mjuk på min panna och fick min värk att mojna. Du och jag Treo mot världen, du var mitt stöd, min käpp och min bästa vän.

Vår relation har nu åtta år på nacken och har blivit ett ohälsosamt beroende, jag kan klara mig utan dig men någonstans inom mig vill jag inte klara mig utan dig. Priset är en mycket dålig mage, magkatarr och magsår, jag slutar tills magen har återhämtat sig och så börjar jag om igen, som om det som hänt aldrig varit. Från början möttes vi endast vid behov, men den sista tiden har vi träffats flera gånger under dagen. Nu, idag har vi träffats en gång. Fast jag inte hade något behov av ditt sällskap.

Tillsammans med min läkare har jag skrivit på ett kontrakt att jag skall sluta träffa dig, men det har varit svårare än vad jag trodde, det ÄR svårare än vad jag trodde. Inte för att jag behöver träffa dig, mer för att jag vill träffa dig. Även fast känslan av stöd inte är den samma. Snarare ett möte med halsbränna, öm mage och många toalett besök, min oro ökar och panikångesten ligger närmre under huden. varför fortsätter jag träffa dig fast det är så destruktivt?! För att jag känner dig så väl, för att jag ironiskt nog känner mig trygg med dig.

Men nu har jag funderat på hur ett liv utan dig skulle te sig? När huvudvärken kommer finns det andra jag kan prova, och vår relation måste avslutas, den kostar min mage för mycket och effekten är inte helande snarare ondare.

Det känns dock som jag får kraft och styrka från dig när jag inte orkar, det känns som en bit av hemma när jag droppar i tabletten i ett glas vatten, det känns som jag kan stänga ute en del av världen och bara sjunka ner i "täcket" och glömma min omvärld, stänga av tills jag får komma hem igen. Men det är ingen kraft eller trygghet, det är en falsk kraft och trygghet, den kostar som sagt på, det är inte värt det i det långa.

Så, vi måste säga farväl för denna gång, nog blir det så att vi möts om jag får migrän, men det är inte lika ofta som förr, men vi kommer säkerligen att ses, så mycket har jag lärt mig att jag skall aldrig säga aldrig eller avsluta för gott - man kan aldrig veta vad framtiden bjuder.

Jag sitter här med halsbränna och en orolig mage, jag har sovit middag eftersom jag knappt sovit i natt, jag drömde mardrömmar, jag vaknade och känner mig äcklig, som jag brukar, lite illa mående, och det tror jag är ett spår från dig min vän.

Så, utan bitterhet i rösten säger jag adjö för denna gång, låt oss inte ses på ett tag, men tack för det du givit mig, nu måste jag stödja mig själv.

Adjö!

Fiktiva vänner

De senaste dagarna har jag nästan haft Marian KEYES bok ”This Charming Man” svetsad till min hand, det är det där problemet att jag vill inte sluta läsa men jag vill inte läsa ut den heller. Jag fick ett par nya kompisar och följde deras liv med en gränslös lust. En bok som gjorde att jag läste varje ord, inte hoppa några paragrafer ner på sidan som jag ibland gör, när jag känner att författaren ”slösar” med ord. I ”This Charming Man” följer läsarna fyra kvinnor som på något sätt alla är länkade till ”Paddy de Courcy” en karismatisk men otroligt manipulativ och ond man.
Jag älskar Marian Keyes böcker för den lätthet de erbjuder, jag brukar blanda upp det jag vanligtvis läser med en av hennes böcker, precis som Isabel Allende, jag behåller alla deras böcker eftersom jag vet att jag kommer att återkomma till dem om och om igen. Nu är den färdigläst, nu skall den läggas till hennes andra böcker och så börjar väntan på att hon skall skriva en ny. Det är så skönt att försvinna in i bokens värld, bara finnas där, i stunden med alla bilder och röster i huvudet.
När jag slagit igen den känns det som jag existerar i ett vakuum, en tråd av separationsångest snurrar sig runt min luftstrupe och sträcker sig mot mitt hjärta, och en känsla av panik börjar resonera inom mig. Det finns inget jag kan göra, eller rättare sagt, jag vill inte fuska, jag vill inte göra något annat för att dölja den känslan som finns inombords. Jag vill komma igenom den så att den inte dyker upp igen.
Jag är ensam idag, ensam med Olivia, det är skönt, för stunden känns det bra. Telefonen är tyst, e-posten är tyst (inte för att den låter vanligtvis heller för den delen). Posten idag har innehållit en extra katalog från Ellos som jag kastade på en gång och en TCO-tidning, var på väg att kasta den också men en av rubrikerna fångade mitt öga, en artikel om hur facken hjälper de papperslösa, så jag la tidnigen till den hög jag brukar läsa tillsammans med frukost flingorna.
Hade som plan att åka till centrum idag, men har kommit ifrån den iden, kom på att snart åker jag dit varje dag pga. jobbet så det kan gott vänta, ingen brådska. Har en känning att jag inte skulle hantera horderna av människor så bra heller. Nu låter det som jag har ”torgskräck” men det vill jag inte påstå, utan det är mer att jag dras med i stressen, och stressen triggar igång en massa oönskade sidoeffekter. Svettas, hjärtat går i 220 km/h, känner mig som en stor uppblåst blibb. Beroende på dagsformen kan jag hanterade olika, ibland säger jag bara ”up yours” i mitt huvud, andra gånger vill jag bara försvinna ner i avloppsbrunnarna.
Den här veckan har varit upp och ner känslomässigt, gått och hoppas på att få en lägenhet som jag var tveksam till från början men sedan ville ha, när jag fick beskedet att den gått till en annan sökande blev jag besviken (har kommit över det, gick ganska snabbt faktiskt), det brevet kom i onsdags, måndagen var ok eftersom jag varit hos min terapeut, tisdagen var eftertänksam, torsdagen var jobbig, nära till tårar och jag ville komma hem. Kände mig som en stor blibb, på fel ställe. I dag fredag, ja, vad kan jag säga?!
Ensam, utan bok, vet att en hel packe är på väg från Amazon.co.uk, då blir det extas här hemma, underbara känsla av att öppna upp alldeles nya böcker, lukten, känslan, förväntningar om vad som ligger där inne mellan bokens pärmar, en Allende bok som jag inte läst, andra som är nya författare som jag inte läst förut och några gamla bekanta. Underbart! Den första tjocka boken jag läste var Onkel Toms Stuga, Harriette B. Jag älskade den boken och kan även idag komma ihåg vissa avsnitt av den, vet också att jag läste Katitzi. Men jag var ingen stor läsare när jag var yngre, den passionen tändes när jag var 25 år och köpte en bok som heter ”Eva Luna” av Isabel Allende, där började våran ”relation” min första riktiga kärlek, en bok som jag värnar än idag, sliten som den är.
Jag kan inte leva utan fantasi och drömmar, utan dom skulle jag torka upp och inte finnas, det är jag helt säker på, samtidigt upplever jag det som om att det finns personer runt mig som vill släcka den elden inom mig, och hittills har jag låtit dem fara fram som de vill, med det uppenbara resultatet att jag nästan inte finns kvar. Jag har själv välkomnat dem in, jag har hoppat efter dem och hållit med, inte mer, inte mer Marie!

(Bild lånad från Marian Keyes officiella hemsida)