Väntan

Jag väntar, väntar på ett besked och det känns som jag har väntat i en evighet, evigheten har varit en vecka. Hur är det möjligt att en vecka kan kännas som flera månader!? Jag ringde och frågade hur det gick med min ansökan och om allt var ok?! "När skickade du in ansökan" frågade han, "ja, det var länge sedan, kanske två veckor". Det visade sig att det knappt gått fem dagar!! Hur är det möjligt? Hur kunde de fem dagarna kännas som två veckor!? Jag är som en glad liten hundvalp som väntar på matte eller husse, jag kollar på mailen om jag har fått något besked, jag använder mig av olika tekniker, ja, det känns inombords som att allt är ok, så tittar jag - inget besked, ingen skillnad!!!! Jag kommer på massor med orsaker till varför, jag ringer, jag försöker vänta, inte bli besviken, men så är det det där med hundvalp beteendet, "jojojo, något har hänt!!!!", "Nähä...besvikelse".

Det jag väntar på ger mig besked om det är möjligt att göra den andra saken som jag så gärna önskar göra, det suger av längtan inom mig, denna väntan, denna ovisshet, eller rättare sagt, jag har fått ett löfte om att allt är ok och beviljat, men eftersom jag inte sett resultatet, och utan resultatet vågar jag inte riktigt lita på att det skall gå vägen, ja, då kan jag inte släppa taget av väntan och bara vila i väntan istället. För jag hanterar inte besvikelser bra alls. Jag har hopp, jätte mycket hopp, det är det sista som lämnar mig, och när det lämnar mig gör det så ont. Så som hundvalpen som inte fick välkomna hem sin matte eller husse sätter jag mig ner och tycker väldigt synd om mig själv.

"I besvikelsen ser man bäst vad man väntade sig" så sa Frithof Brandt, i min besvikelse ser jag mina drömmar, eller kanske mer, mina förhoppningar i spillror. Som bitar av en sönder slagen spegel ser jag mitt ansikte i delar, jag blir djupt ledsen, sorgset ledsen och det är tungt, jag går igenom känslan, det känns som att vandra genom en mörk tjock skog, en sago skog ala Maria Gripe "Agnes Cecilia" stil, jag känner att något är efter mig fast jag vet inte vad. Obehaget rinner ner längst ryggen som kalla rysningar. Jag går i vanlig takt fast allt inom mig vill springa för livet. Så ser jag öppningen i den täta syrenhäcken och anar solljuset på andra sidan, när jag kommer fram kysser solen mina kinder i belöning. Men var gång måste jag gå igenom besvikelsen. Det lämnar spår på själen, fast hoppet är alltid det sista som överger mig, även när besvikelsen är nästan helt uppenbar.

Så jag väntar, det är nu dag 8, igår skickade jag in kompletterande uppgifter, så nu är väntan och hoppets lågor höga igen, jag går i väntans tider, jag försöker undvika att gå in och kolla på mailen mer än en gång per dag, var gång jag gör det försöker jag övertala mig lungt att inget svar har kommit, inget resultat, men innerst inne sitter jag och hoppar upp och ner av förväntan, inget svar, jag dalar, men stannar fallet med ett förhoppningsfullt "kanske i morgon, jag väntar tills i morgon!"

Väntan, tålamod, väntan, det är en värdig läxa att lära sig, väntan.

Vad väntar du på?