för att påminna mig att jag arbetar med förändring, en förändring som skall hjälpa mig komma åter till livet efter många år av inaktivitet, av att gömma mig och inte delta. En december eftermiddag gick jag till tatuerare Diana på 413 i Göteborg, medans Diana skapade min visuella påminnelse hjälpte smärtan mig att fokusera, att även om det gör ont i stunden, kommer stunden att passera, och förändring kan vara smärtsam, den kan kräva av dig saker du igentligen inte vill göra, saker som tar emot, som att t.e.x ta ansvar för vart du är i livet. Min plats i livet är pinsam, upp över öronen skuldsatt, överviktig, singel (ingen skam i det)50 % sjukskriven pga depression, 38år i augusti 2008, och ensam, ensam med min lilla katt Olivia.
Känner hur det kittlar bak i halsen, vill gap skratta för det jag beskriver låter hopplöst eller hur!!! Men där vet jag annorlunda, jag vet att jag är på väg, jag får hjälp från olika håll, jag får uppmuntring från människor jag mött genom en bildgrupp som psyk.mottagningen anordnat, jag får samtalshjälp och sjukgymnastik, jag har runt mig ett fantastiskt stöd och den som är helande är att jag där inte är konstig, udda eller egen, det finns andra som tänker som jag, det finns andra, att inte vara ensam, ja, då vet jag, att jag kan "gå hel ur det här" som Peter Le Marc sjunger.
Så med min Frangipani på handleden, stjärnan i min näsvinge och ordentligt med "gössel" runt fötterna börjar jag växa, sträcka ut mig och prova på saker som jag tidigare inte tyckt vara något som jag fick göra. Jag utmanar mig själv, jag tar hand om mig själv för första gången och på resan skall jag åter till mig, hitta tillbaka till mig, den ängeln som sitter och väntar längst ner i mitt hjärta, resan börjar nu, med ett barfota steg fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar