Det var sista träffen för bild-gruppen i går torsdag, som alltid är det svårt med avslut, en nypning av besvikelse att det inte fortsätter, något jag trivts med, något som fört mig framåt. Jag är inte så bra på att hantera besvikelser blir ofta väldigt ledsen, men eftersom jag var förberedd hade jag även vadderat mig. Deltagarna i gruppen hade bestämt att äta lunch tillsammans efter avslutet, vi gick tillsammans till kafet och lunchen var mycket trevlig. Jag upplevde dock inget behov av att fortsätta prata om det vi tar upp på bild-gruppen, jag vill att det ska stanna där. De sista gångerna hade jag berättat att jag är ur usel på att skaffa och behålla vänner, känns som jag har något socialt fel på mig, jag vet liksom inte hur man gör, det tycks finnas några förhållnings regler som jag missat, någon slags etikett bok.
I gruppen hade jag bland annat träffat en tjej som jag tyckte mycket om, kände en slags igenkännande i henne, och jag skall ärligt säga att jag gärna hade utvecklat en vänskap med henne. Men tacka gud för att jag inget sa, för när en annan ur gruppen bad om hennes mail adress sa hon att hon önskade lämna gruppen bakom sig. Hade jag frågat och hon sagt detta till mig hade jag inte klarat av besvikelsen. Ja, jag vet, besvikelse är en del av livet, man måste lära sig hantera den, och jag har gjort det, det tog några timmar, sedan var det helt ok!
Vi hade satt samman en skrivelse till chefen för den mottagningen vi går på med en önskan om fortsatt bild-grupp, jag ren skrev den idag och skickade iväg den, samtidigt infann sig en känsla av att jag var färdig med den biten av min behandling, vi hade fått tio tillfällen, kanske är det bra så?!
Det kommer en tid då jag måste klara mig själv och jag har annan hjälp att lotsa mig igenom de svårare stunderna som kommer, sedan är det tillsist upp till mig. Och hon hade nog rätt, bättre att lämna gruppen bakom sig, de känner till för mycket, för mycket som är runt omkring mig och sådan intimitet är ibland skönast att ha med relativa främlingar.
När jag kom hem på torsdag eftermiddag hade jag ont i huvudet så jag gick och la mig, jag sov mer eller mindre genom natten, de vakna ögonblick jag hade lyssnade jag på fåglarna och grannarna, balkong dörren öppen, vinden kom in och smekte min kind.
Så visst, det var ett slut på torsdags eftermiddag, men det var också en början för mig, jag klarade av avslutet och besvikelsen utan att försvinna ner i avgrunden, istället satt jag dinglande med benen och väntade på regnet - vilket inte kom, men det kommer och även det kommer jag att klara, för som träden och växterna runt mig behöver jag också dess näring!
Ett slut för att börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar