Då och nu den hemska sanningen

2000 Nu

Hur det blev så här, det vet jag, det handlar om "denil", göra en struts, gömma huvudet i sanden och inte titta i spegeln, att undvika spegeln går jätte bra, jag tittar mig i ansiktet när jag sätter in mina linser, jag tittar mig i ansiktet när jag gör mig redo för dagen, men jag TITTAR inte om du förstår vad jag menar. Jag vet logiskt att jag tittar, men jag tror inte att jag ser, det är för smärtsamt.

Jag äter för då är det tyst i mitt huvud, då hör jag inte hur värdelös jag är, hur odiciplinerad och värdelös, lat och oduglig. När jag äter finns jag bara i stunden, men som med spegeln, så vet jag hela tiden om vad det är jag gör, jag vet vad som händer, men jag slutar inte...varför fortsätter jag? Om jag visste det vore jag glad, kanske skulle det hjälpa mig att sluta om jag visste varför! Nu skall jag inte påstå att om jag bara gick ner i vikt och lärde mig hur man är en vän så skulle mitt liv vara perfekt, nej, livet är en upptäcksresa och jag inbillar mig inte några snabba lösningar. Allt jag vill igentligen, är att förstå, förstå och veta att jag gör rätt!?

Jag vill vara en bra vän till mig själv och till andra, jag vill vara snäll till/för mig själv och andra. Jag vill hitta en balans, leva ett balanserat liv, kropp, själ, arbete, socialt, hälsomässigt och ett liv i sanning. Det är så lätt att tappa bort sig i alla måsten, alla måsten som man tror finns där ute, jag är fylld av en massa måsten, många saker man måste vara bra på, man måste se ut på ett speciellt sätt och vara på ett speciellt sätt, man måste, måste...

Men igentligen måste man bara vara sig själv, allt det andra är saker som man TROR man måste, ideér som man tolkat in och gjort till sina egna måsten. Jag har en massa måsten, otroligt många måsten.

Jag vill bara vara jag, vem det nu egentligen är, jag vill hitta tillbaka till den kvinna som sitter och tittar ut över floden 2000.

Då trodde jag att jag var jätte stor, men nu är jag stor, 37.1 BMI Fetma, så är det, det är ett faktum, och jag måste göra något åt det eftersom min hälsa både fysiskt och psykiskt tar stryk. Då och nu den hemska sanningen är att jag rasat ner i den själv destruktiva cyklen, jag fammlar efter något att hålla tag i, något att stoppa mig, och det är bara jag som kan vända det, det är bara jag som kan hitta fotfästen.

Sanningen är att jag är rädd, sanningen är den hemska att jag önskar ändring och är livrädd för den, men även livrädd för att misslyckas, sanningen är att jag gjort detta mot mig själv, sanningen är att det är upp till mig, det är mitt liv och då och nu det är den hemska sanningen!

Men sanningen är den, att inget är omöjligt, sanningen är, att jag kan mer...sanningen