Ledsamhet

Dagen började med sovmorgon för Olivia, min katt och mig själv, det var så skönt att veta att det var söndag - min MIG dag - fast idag visste jag att det var en aktivitet på eftermiddagen. Jag hade själv valt att åka till min väninna för att vara med vid välkommen hem kalaset för hennes tre barn. Jag brukar spara söndagarna för mig själv, jag gör vad jag vill, har det bra. Jag tänkte att det skulle gå bra eftersom jag skulle göra något som brukar ge positiv energi.

Men jag ville träffa de tre underbara barnen innan de tillsammans med min väninna åkte iväg till sommarstugan i Halland för att vara borta i två veckor, det brukar vanligtvis ge mig massor av positiv energi att vara med barnen, men idag blev det tvärt mot vad jag trott, ledsamheten flög in i solar plexus och satte sig tillrätta på ett av mina revben, där började hon sjunga sin sorgsna melodi. Jag försökte ignorera tonerna som resonerade inombords, jag fokuserade på barnen, deras röster, deras skratt, jag fokuserade på min väninna och hennes andra kamraters prat men jag kände mig avig, på undantag, jag kunde se mig själv likt en skrämd sköldpadda dra mig innanför mitt skal. Jag bestämmde mig för att åka hem, som orsak gav jag att jag inte mådde bra, men sanningen var en annan, jag kände mig ledsen, tårarna reste sig låg på ögonenskant och darrade.

Jag prommenerade en bit på vägen hem, jag stängde av, jag vandrade utan att finnas, jag gick, en fot framför en annan. Jag hade börjat morgonen lungt, med korsord och weetabix, jag tog det i min tackt, sedan läste jag lite och lyssnade på P3 sommar. Jag tittade på reprisen av ett program med min favorit författare Isabel Allende, kanske var det där jag kände av ledsamhets fågels vingar svepa förbi, hon är, hon ger så oerhört mycket via sina ord, via sina böcker, hon har hjälpt mig med min sorg och det känns bra att jag fått tacka henne för det personligen, ett möte som jag ALDDRIG kommer att glömma. Jag kan läsa om hennes böcker igen och igen.

Ledsamhetens fågel sitter och sjunger inom mig, jag hör henne tydligt, men jag är hemma igen, hemma i min egna trygghet, som sällskap har jag min trötta Olivia, en bra kompis att ha när ledsamhetens fågel kommer på besök, jag kommer att gå till sängs med balkongdörren öppen en aning så hon hittar ut igen, om hon vi återvända hem under natten.

Imorgon skall jag vara själv, i morgon skall jag tanka på det jag missade under söndagen, i morgon skall jag öva på cykling, 18 år sedan sist och det var lite vingligt när jag provade i fredags, för tills imorgon hoppas jag att min vän ledsamhetens fågel har flygit hem igen.

Men tills dess så är hon välkommen!

Och så var det där med väntan

ena halvan av väntan är över, men det gör faktiskt den andra hälften av väntan svårare, jag hoppas, hoppas och önskar, jag blir otålig, men jag skall lära mig att vänta, med ro. Jag kommer inte att säga vad det är jag väntar på tills jag vet att det kommer att hända - jag är skrockfull!

Jag känner mig otålig, det är faktiskt en irriterande känsla, det känns som jag står på tröskeln i en öppen dörr, undrande om jag kommer att få rusa ut, om det kommer att bli en drastisk ändring, om jag kommer att få den där ordentliga sparken i baken som jag behöver, denna är knyten till första delen av väntan som nu är över. Jag vill, jag vill, jag vill!!!!

Jag är en person som måste få drömma, om jag inte får drömma så är det som jag inte kan andas ordentligt, jag andas då liksom i från början av lungan, jag tar inte djupa andetag, jag andas kort. Jag drömmer nu, det gör mig livrädd att denna dröm kanske inte kommer att slå in, jag har gjort min bit, nu är det bara att vänta, men jag är så otålig, så otålig.

Fantasi och drömmar är måsten i mitt liv, hopp, öde, magi allt är viktigt för att jag skall bevara meningen med livet, men jag är rädd, rädd för att någon skall ta det i från mig, att någon skall komma tillbaka från min barndom och säga till mig igen att det är fel, fel, fel! Men det är jag som bestämmer, det är ju mitt liv. Men jag är rädd, kanske tillochmed rädd för livet, rädd för att skapa vänskap, knyta ann till andra människor, det där med vänskap...

...jag försöker så gott jag kan, denna veckan har jag lärt mig att det är bäst att inte säga allt, att även om din vän säger att de vill höra sanningen så är det med modifikation, man kan inte alltid vara helt rak och ärlig, då kan man göra dem illa, detta har jag lärt mig denna vecka. Jag har förhoppningar om vänskap också, jag kan göra planer i mitt huvud och när jag ringer upp och får höra att hon har alla dessa planer och inte bjuder med mig blir jag djupt besviken, denna vecka har jag lärt mig att jag kan faktiskt fråga om jag får följa med!

Det är mycket att lära, väntan, vänskap, förhoppningar, sanningar, drömmar med det är väll meningen med livet - after all!

Väntan

Jag väntar, väntar på ett besked och det känns som jag har väntat i en evighet, evigheten har varit en vecka. Hur är det möjligt att en vecka kan kännas som flera månader!? Jag ringde och frågade hur det gick med min ansökan och om allt var ok?! "När skickade du in ansökan" frågade han, "ja, det var länge sedan, kanske två veckor". Det visade sig att det knappt gått fem dagar!! Hur är det möjligt? Hur kunde de fem dagarna kännas som två veckor!? Jag är som en glad liten hundvalp som väntar på matte eller husse, jag kollar på mailen om jag har fått något besked, jag använder mig av olika tekniker, ja, det känns inombords som att allt är ok, så tittar jag - inget besked, ingen skillnad!!!! Jag kommer på massor med orsaker till varför, jag ringer, jag försöker vänta, inte bli besviken, men så är det det där med hundvalp beteendet, "jojojo, något har hänt!!!!", "Nähä...besvikelse".

Det jag väntar på ger mig besked om det är möjligt att göra den andra saken som jag så gärna önskar göra, det suger av längtan inom mig, denna väntan, denna ovisshet, eller rättare sagt, jag har fått ett löfte om att allt är ok och beviljat, men eftersom jag inte sett resultatet, och utan resultatet vågar jag inte riktigt lita på att det skall gå vägen, ja, då kan jag inte släppa taget av väntan och bara vila i väntan istället. För jag hanterar inte besvikelser bra alls. Jag har hopp, jätte mycket hopp, det är det sista som lämnar mig, och när det lämnar mig gör det så ont. Så som hundvalpen som inte fick välkomna hem sin matte eller husse sätter jag mig ner och tycker väldigt synd om mig själv.

"I besvikelsen ser man bäst vad man väntade sig" så sa Frithof Brandt, i min besvikelse ser jag mina drömmar, eller kanske mer, mina förhoppningar i spillror. Som bitar av en sönder slagen spegel ser jag mitt ansikte i delar, jag blir djupt ledsen, sorgset ledsen och det är tungt, jag går igenom känslan, det känns som att vandra genom en mörk tjock skog, en sago skog ala Maria Gripe "Agnes Cecilia" stil, jag känner att något är efter mig fast jag vet inte vad. Obehaget rinner ner längst ryggen som kalla rysningar. Jag går i vanlig takt fast allt inom mig vill springa för livet. Så ser jag öppningen i den täta syrenhäcken och anar solljuset på andra sidan, när jag kommer fram kysser solen mina kinder i belöning. Men var gång måste jag gå igenom besvikelsen. Det lämnar spår på själen, fast hoppet är alltid det sista som överger mig, även när besvikelsen är nästan helt uppenbar.

Så jag väntar, det är nu dag 8, igår skickade jag in kompletterande uppgifter, så nu är väntan och hoppets lågor höga igen, jag går i väntans tider, jag försöker undvika att gå in och kolla på mailen mer än en gång per dag, var gång jag gör det försöker jag övertala mig lungt att inget svar har kommit, inget resultat, men innerst inne sitter jag och hoppar upp och ner av förväntan, inget svar, jag dalar, men stannar fallet med ett förhoppningsfullt "kanske i morgon, jag väntar tills i morgon!"

Väntan, tålamod, väntan, det är en värdig läxa att lära sig, väntan.

Vad väntar du på?

Då och nu den hemska sanningen

2000 Nu

Hur det blev så här, det vet jag, det handlar om "denil", göra en struts, gömma huvudet i sanden och inte titta i spegeln, att undvika spegeln går jätte bra, jag tittar mig i ansiktet när jag sätter in mina linser, jag tittar mig i ansiktet när jag gör mig redo för dagen, men jag TITTAR inte om du förstår vad jag menar. Jag vet logiskt att jag tittar, men jag tror inte att jag ser, det är för smärtsamt.

Jag äter för då är det tyst i mitt huvud, då hör jag inte hur värdelös jag är, hur odiciplinerad och värdelös, lat och oduglig. När jag äter finns jag bara i stunden, men som med spegeln, så vet jag hela tiden om vad det är jag gör, jag vet vad som händer, men jag slutar inte...varför fortsätter jag? Om jag visste det vore jag glad, kanske skulle det hjälpa mig att sluta om jag visste varför! Nu skall jag inte påstå att om jag bara gick ner i vikt och lärde mig hur man är en vän så skulle mitt liv vara perfekt, nej, livet är en upptäcksresa och jag inbillar mig inte några snabba lösningar. Allt jag vill igentligen, är att förstå, förstå och veta att jag gör rätt!?

Jag vill vara en bra vän till mig själv och till andra, jag vill vara snäll till/för mig själv och andra. Jag vill hitta en balans, leva ett balanserat liv, kropp, själ, arbete, socialt, hälsomässigt och ett liv i sanning. Det är så lätt att tappa bort sig i alla måsten, alla måsten som man tror finns där ute, jag är fylld av en massa måsten, många saker man måste vara bra på, man måste se ut på ett speciellt sätt och vara på ett speciellt sätt, man måste, måste...

Men igentligen måste man bara vara sig själv, allt det andra är saker som man TROR man måste, ideér som man tolkat in och gjort till sina egna måsten. Jag har en massa måsten, otroligt många måsten.

Jag vill bara vara jag, vem det nu egentligen är, jag vill hitta tillbaka till den kvinna som sitter och tittar ut över floden 2000.

Då trodde jag att jag var jätte stor, men nu är jag stor, 37.1 BMI Fetma, så är det, det är ett faktum, och jag måste göra något åt det eftersom min hälsa både fysiskt och psykiskt tar stryk. Då och nu den hemska sanningen är att jag rasat ner i den själv destruktiva cyklen, jag fammlar efter något att hålla tag i, något att stoppa mig, och det är bara jag som kan vända det, det är bara jag som kan hitta fotfästen.

Sanningen är att jag är rädd, sanningen är den hemska att jag önskar ändring och är livrädd för den, men även livrädd för att misslyckas, sanningen är att jag gjort detta mot mig själv, sanningen är att det är upp till mig, det är mitt liv och då och nu det är den hemska sanningen!

Men sanningen är den, att inget är omöjligt, sanningen är, att jag kan mer...sanningen

Vänskap

Har funderat på det här med vänskap, jag känner mig lite okunnig i hur man uppehåller vänskap, jag tycks inte riktigt ha känn för det. Jag älskar människor, att lära känna nya personer, höra nya historier och få nya intryck. Jag har under detta år lärt mig att lyssna, jag måste erkänna att jag inte varit bra på att lyssna, ville liksom berätta, dela med mig av det jag hade på hjärtat. Men jag gjorde ett medvetet val där jag beslöt att jag skulle börja lyssna ordentligt, fråga frågor om jag inte förstår eller vill ha en bättre eller klarare förklaring. Det har förändrat synen på mig själv.

Någon har sagt "Att kunna behålla sina vänner, är en större konst än att vinna dem." Det är vad jag försöker säga! Hur behåller man en vän? Jag har haft många vänner, några få riktigt goda vänner, men eftersom jag har flyttat mycket i mitt liv har jag inga barndoms vänner. Jag har en vännina som jag nu känt tillochfrån i snart 14 år, det har varit perioder då vi inte haft kontakt, dels för att jag bott utomlands och dels för att vi befunnit oss på olika "nivåer" i livet. Jag hade ett annat behov, en annan livsyn, hon hade sin och de båda gick inte att kombinera, men vi växer som människor och kunde mötas igen. Men vänskap är svårt för mig.

Jag tror att vänskap är en enkel sak, att man accepterar varandra precis så som man är, varför skulle man annars välja att vara vänner? Att man kan bråka men reda ut det utan för mycket besvär att man kan vara rak och ärlig, inte spela några spel och samtidigt veta att man finns där för varandra när det gäller. Men man skall även kunna säga nej, att man behöver tid för sig själv, att idag har jag andra planer.

Men, som sagt jag vet inte om jag vet vad vänskap är, jag tror jag skall forska i det lite mer, men tills dess att jag fått det klart för mig, skall jag göra det bästa, vara den vän jag själv skulle vilja ha, det tycker jag låter som en bra början!

Ett slut

Det var sista träffen för bild-gruppen i går torsdag, som alltid är det svårt med avslut, en nypning av besvikelse att det inte fortsätter, något jag trivts med, något som fört mig framåt. Jag är inte så bra på att hantera besvikelser blir ofta väldigt ledsen, men eftersom jag var förberedd hade jag även vadderat mig. Deltagarna i gruppen hade bestämt att äta lunch tillsammans efter avslutet, vi gick tillsammans till kafet och lunchen var mycket trevlig. Jag upplevde dock inget behov av att fortsätta prata om det vi tar upp på bild-gruppen, jag vill att det ska stanna där. De sista gångerna hade jag berättat att jag är ur usel på att skaffa och behålla vänner, känns som jag har något socialt fel på mig, jag vet liksom inte hur man gör, det tycks finnas några förhållnings regler som jag missat, någon slags etikett bok.

I gruppen hade jag bland annat träffat en tjej som jag tyckte mycket om, kände en slags igenkännande i henne, och jag skall ärligt säga att jag gärna hade utvecklat en vänskap med henne. Men tacka gud för att jag inget sa, för när en annan ur gruppen bad om hennes mail adress sa hon att hon önskade lämna gruppen bakom sig. Hade jag frågat och hon sagt detta till mig hade jag inte klarat av besvikelsen. Ja, jag vet, besvikelse är en del av livet, man måste lära sig hantera den, och jag har gjort det, det tog några timmar, sedan var det helt ok!

Vi hade satt samman en skrivelse till chefen för den mottagningen vi går på med en önskan om fortsatt bild-grupp, jag ren skrev den idag och skickade iväg den, samtidigt infann sig en känsla av att jag var färdig med den biten av min behandling, vi hade fått tio tillfällen, kanske är det bra så?!

Det kommer en tid då jag måste klara mig själv och jag har annan hjälp att lotsa mig igenom de svårare stunderna som kommer, sedan är det tillsist upp till mig. Och hon hade nog rätt, bättre att lämna gruppen bakom sig, de känner till för mycket, för mycket som är runt omkring mig och sådan intimitet är ibland skönast att ha med relativa främlingar.

När jag kom hem på torsdag eftermiddag hade jag ont i huvudet så jag gick och la mig, jag sov mer eller mindre genom natten, de vakna ögonblick jag hade lyssnade jag på fåglarna och grannarna, balkong dörren öppen, vinden kom in och smekte min kind.

Så visst, det var ett slut på torsdags eftermiddag, men det var också en början för mig, jag klarade av avslutet och besvikelsen utan att försvinna ner i avgrunden, istället satt jag dinglande med benen och väntade på regnet - vilket inte kom, men det kommer och även det kommer jag att klara, för som träden och växterna runt mig behöver jag också dess näring!

Ett slut för att börja.

Fenix och draken

Eftersom jag har bestämt mig för att investera i den förändring jag önskar mig kändes det viktigt för mig att ha symboler runt mig som påminde om vad min innersta önskan är, eftersom det är lätt att glömma det när man vill falla tillbaka i gamla mönster, som är väldigt lockande och lätt. Frangipanin på min handled påminner mig om min inre styrka och om vad jag kan om jag verkligen bestämmer mig, den glittrande, gnistrande stenen i min näsvinge om att det finna alltid möjligheter.

Jag är mycket förtjust i fågeln Fenix, återuppstående, jag ser det som att fågeln Fenix är en stark och vågande figur, som lever fullt ut med vishet och nyfikenhet, men samtidigt väl medveten om att livet är skört, jag tror på återuppståndelse, men kanske på mitt egna vis, jag tror att jag kommer att återuppstå när jag dör, i någon form kommer jag igen, kanske kommer en kaprifolbuske fram ur min aska, eller en daggmask, tanken på att vara till nytta även när jag är död tycker jag om. Men jag önskar leva nu, i denna stund.

Kinesiska drakar inspirerar mig, de representerar vatten, men står även för makt, vishet, fred och harmoni. Så givetvis kunde jag inte motstå när kombinationen av de två fanns på ett hänge av Jade, Jade som jag älskar, kunde det bli mer ämnat än så, det var menat att bli mitt och så blev det, kanske lite dyrare än vad jag tänkt mig, men jag är mycket nöjd.

Så här i tidig sommar känner jag att återuppståndelsen är överallt, runt omkring i olika former. Hängbjörken får sin vackra gröna skrud, kastanjeblommor flyger i vinden, det luktar liv, fåglarna viner förbi för att mata hungriga ungar och svalorna på kvällskvisten får mig alltid att stanna upp, återuppståndelse i naturen varje år, även vi människor lever upp, vi får en annan energi, öppnar upp oss för omvärlden, det är härligt att se.

Magic Happens står det på ett klistermärke jag köpte för ett par år sedan, och jag tror på magi, öde, förutbestämdhet, ja, till en viss nivå, visst kan mycket vara förbestämt men vi styr mycket av vår framtid genom de val vi gör var dag. Så går man till en tarro läsning är det som sägs aldrig skrivet i sten vilket man skall komma ihåg, jag styr mitt liv, jag måste ta ansvar för de val jag gör i mitt liv och ta ansvar för det som händer, givetvis sker det saker som jag eller du inte har kontroll över, men det är viktigt att ta ansvar, jag skall nu ta ansvar för mitt liv och mina val i vardagen. Jag skall leva i "Mindfullness".

Det är svårt att förändras och jobba för förändring, gammla vanor är som bekväma gamla utslitna skor som man inte vill kasta, det är mindre motstånd fast det egentligen orsakar mer skada.

Så med mina talismanns skall jag fortsätta, fortsätta även när jag misslyckas det är hemligheten för mig!

Det började med en blomma

en Frangipani på handleden

för att påminna mig att jag arbetar med förändring, en förändring som skall hjälpa mig komma åter till livet efter många år av inaktivitet, av att gömma mig och inte delta. En december eftermiddag gick jag till tatuerare Diana på 413 i Göteborg, medans Diana skapade min visuella påminnelse hjälpte smärtan mig att fokusera, att även om det gör ont i stunden, kommer stunden att passera, och förändring kan vara smärtsam, den kan kräva av dig saker du igentligen inte vill göra, saker som tar emot, som att t.e.x ta ansvar för vart du är i livet. Min plats i livet är pinsam, upp över öronen skuldsatt, överviktig, singel (ingen skam i det)50 % sjukskriven pga depression, 38år i augusti 2008, och ensam, ensam med min lilla katt Olivia.

Känner hur det kittlar bak i halsen, vill gap skratta för det jag beskriver låter hopplöst eller hur!!! Men där vet jag annorlunda, jag vet att jag är på väg, jag får hjälp från olika håll, jag får uppmuntring från människor jag mött genom en bildgrupp som psyk.mottagningen anordnat, jag får samtalshjälp och sjukgymnastik, jag har runt mig ett fantastiskt stöd och den som är helande är att jag där inte är konstig, udda eller egen, det finns andra som tänker som jag, det finns andra, att inte vara ensam, ja, då vet jag, att jag kan "gå hel ur det här" som Peter Le Marc sjunger.

Så med min Frangipani på handleden, stjärnan i min näsvinge och ordentligt med "gössel" runt fötterna börjar jag växa, sträcka ut mig och prova på saker som jag tidigare inte tyckt vara något som jag fick göra. Jag utmanar mig själv, jag tar hand om mig själv för första gången och på resan skall jag åter till mig, hitta tillbaka till mig, den ängeln som sitter och väntar längst ner i mitt hjärta, resan börjar nu, med ett barfota steg fram.