Ett par timmar kvar till min födelsedag!

Vaknade före 08.00 i morse, försökte somna om men det gick inte, så jag bestämde mig för att gå upp och slogs då av den illa luktande soppåsen i hallen, på med kläder och skor och ner till soprummet så snabbt som möjligt.

Utanför porten ligger en död råtta eller sork - stor var den, det ligger reklam blad nästan över allt, som om vinden rykt tag i dem och spritt dem över Sandarna. Jag fortsatte ner till soprummet och förväntade mig att mötas av en invasion av råttor - men inga monster förutom bananflugor.

På vägen upp till lägenheten, tog jag tag i några av reklambladen och försökte flytta på den döda sorken/råttan, från asfalten till jorden, tanken att jorden skulle ta hand om kroppen. Det var en större utmaning än jag trodde, pappret i reklambladen var inte kraftigt nog, jag fick ta hjälp av lite tidningspapper - tillslut lyckades jag få den på jorden och la tidningen över den.

När jag ett par timmar senare gick ner för att köpa glass låg den på asfalten igen - nåja, på kantstenen, jag lät det vara, jag hoppas att den får en värdig begravning förr eller senare, för jag måste erkänna att det kniper lite i hjärtat, och  jag vill ogärna se den förmultna på kantstenen.

I går när jag lyfte på trasmattan som legat ute på balkongen ett par månader, i regn och rusk, såg jag till min ”äckligaste” massor, massor av gråsuggor - tvi vale vad äckligt!!!! Jag beslöt att kasta allt på balkong golvet, och fler gråsuggor fanns det, de flydde under listen på utsidan av balkongdörren, jag gjorde efterforskningar med hjälp av GOOGLE och hittade en spray som jag skall prova. Det var så mycket gråsuggor att jag fick kväljningar och så fort jag tänker på det - vilket händer oftare än jag önskar, så ryser jag, bläää!

Så på insidan av mina ögon finns nu miljontals gråsuggor och en död sork/råtta. Den var stor och förvånansvärt tung den där sorken/råttan!

Har känt mig lite illa mående sedan dess, men det är inte så farligt.

Ja, då var det min födelsedag i morgon, jag ÄLSKAR födelsedagar, paket, blommor, jag tycker det är underbart. Nu blir det inga presenter att öppna, men så är det väl att bli äldre. Men jag har beslutat mig för att köpa mig en liten present, så in den och sedan sjunga för mig själv och öppna min lilla present!

Tycker att födelsedagar är en ”ny start” för mig, mer så än nyårsafton, det är en speciell dag, den dagen jag föddes för sjutton gubbar!!! Nyårsafton är ju för alla!!!!

Så en och en halv timme kvar till den 10 augusti då jag fyller 39 år!

Underbart

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5607660.ab

Underbart klipp, jag lyssnar alltid på flygvärdinnorna, gör du?

Tre dagar kvar....

Det var en jobbig dag i går, jag är nog nere i ett litet hål, det är lite mörkt här nere och jag finner att det är lite svårare att existera i verkligen. Men jag försöker, fast tröttheten är tung och kroppen värker, tycks känna var ben i hela kroppen. Jag har svårare att resonera med mig själv, titta på vad som sker objektivt. Men jag försöker, jag försöker påminna mig själv om att jag har den kunskapen men att just idag, just nu, är det lite tuffare att komma åt den.

Fast det är lätt att glömma i ögonblicket, jag erkänner att jag tycker synd om mig själv i dag!

Min ångest landade i hjärtat i tisdags, den fladdrar med vingarna, gör sin närvaro känd, loopen är i gång, runt, runt och runt går det. Jag väger om det jag gjort är rätt, det vill säga om jag hade rätt att neka, hade jag rätt att säga nej? Jag vet att just nu är det tungt och att jag inte kan hjälpa andra just nu utan det gäller att hjälpa mig själv. Men har jag rätten?

Där är min akilleshäl, jag har svårt att veta vad jag har ”rätt” att göra, jag måste hela tiden väga in, se om det känns ”rätt” hur jag nu bedömer det. Jag vet att jag inte kan ta hand om någon annan än mig själv just nu, det innebär endast jag och mina katter, jag kan inte ta in något extra ansvar hur ”litet” det tycks vara för andra.

Men efter jag svarat nej, bubblar tvivel upp inom mig, jag får skuldkänslor och jag mår dåligt. Jag HATAR den känslan, jag blir arg och irriterad att jag blir satt i en sådan situation. Men sanningen är att det handlar om att jag måste lära mig hantera sådana situationer bättre eftersom det kommer att återkomma, med all säkerhet.

Minnes bilder kommer till ytan, som hjälp att komma överens om att det var det rätta att säga nej. Gånger när jag blivit sårad av ord, utan att säga till, gånger då jag hamnat i situationer som jag inte gillar – bara för att jag inte vågar säga nej, för den historien som finns, jag känner mig fången – ändå kan jag inte dra mig ur.

Det är jag som måste ta ansvar över mitt liv och önskan om att leva i sanning och göra det så enkelt som möjligt.

Jag tror jag vet vad som känns fel, men jag vågar inte se det i vitögat, vågar inte ta hand om det, orolig för konsekvenserna. Men samtidigt sitter jag i en situation där jag om och om igen blir sårad, ledsen och får ångest och så skall det inte vara. Men det är upp till mig att antingen ändra relationen så den är mer jämställd eller välja annorlunda.

Men idag, just nu, är det en kraftansträngning att hålla ögonen öppna, så just nu idag skall jag endast fokusera på att ta mig fram, ett steg efter det andra. I ärlighetens namn vet jag att jag har rätt att säga nej, och borde göra det oftare, för jag har gränser, det är bara det att jag låter vissa personer gå över den, smutsar ner den och rasera den, och lämna mig att göra det jag kan för att reparera den – och det börjar göra mig mycket arg!

Varför har jag svårt att vila i min rätt att välja efter hur jag vill ha det?!

Fem dagar kvar till min fördelsedag...

Nu är jag extra känslig, det upptäckte jag när vi var två som önskade ett par hyllstolpar, jag gav upp innan jag frågade vad som skulle ske med dem, det visade sig att vi var två som önskade dem, men jag fick dem till slut, Jag föreslog lottning, men hon gav upp snabbt, nu känner jag skuldkänslor, men…

Nu har jag gått och frågat om allt är ok så hon inte är ledsen – allt var ok, så nu känns det bättre.

Denna bit hänger med känner jag, det var ”intressant”, men en utmaning, nu tog jag modet och fråga, det är en nyhet, något jag inte klarat förut. Jag är rädd, rädd att falla ner i det djupa becksvarta hålet och tappa allt jag lärt mig, den lilla tryggheten som jag lyckats bygga upp. Jag är nära kanten, jag kan se nyansen av mörkt grått, men jag tar det stund för stund, om det händer, händer det, då får jag ta hand om det – för hända kommer det.

Jag är trött, hade svårt att stiga upp i morse, Azalea fanns hos mig, hon skulle dricka ur mitt vattenglas, jag fick allt sitta och vänta tills hon druckit färdigt innan jag kunde ta mina mediciner. Men det gjorde jag med nöje, hon stod så fokuserad där hon lapade vattnet att jag inte kunde låta bli att le, älskade, älskade katt.

Har fått ont i handleden, det värker, undrar om det är för att jag broderat så mycket, jag håller ofta hårdare i nålen än vad jag behöver, likaväl håller jag hårt i pennan, har en tendens att spänna mig, så det kan vara att jag överansträngt mig. Har nu själv kommit till beslut att försöka hålla min handled varm, kanske undvika att brodera ett par dagar. Det kommer att vara en utmaning.

Håller på att skapa en tavla, med olika moment, korsstygn, måla och knappar, men jag har inte bråttom.

Har blivit erbjuden en lägenhet på Kustroddargatan 14, en tvåa på 60 kvm där el ingår i hyran. Jag vet inte varför jag anmälde intresse, jag ÄLSKAR min lägenhet, men det skadar inte att gå och titta, se hur den ser ut och om den är sliten och behöver mycket omvårdnad så får det vara, det är alltid lockande när el ingår i hyran. Skall kontakta killen som har lägenhet och bestämma tid för visning.

Nu känner jag mig lite lugnare, men vet att jag är känslig, vet att jag behöver vakta mig lite, ta hand om mig extra noga.

Jag önskar att tröttheten skulle avta, önskar att jag skulle kunna sova lugnare och vakna utvilad, det skulle hjälpa mig mycket. Det är ett mål jag skall arbeta mot!

När man/jag är ”övertrött” är jag skörare än vanligt och får svårare att klara saker som händer under dagen, så vila, vara utvilad är ett klokt mål.

Sex dagar kvar till min födelsedag...

Jag hade ett mål på lunchen – det målet var att hitta en korg till badrummet, en plastkorg med sugproppar som jag kan ha tandborsten i, inte visste jag att det skulle visa sig bli en utmaning. Gick till ”Lagerhause” först, fullt med människor, kvinnor med män i släptåg, de gick bakom kvinnorna med ett lätt hängande huvud och några påsar i händerna, medans kvinnorna lyfte, tittade, kommenterade något om varan till mannen som nickar, kvinnan ställer ner varan, lyfter upp den igen och tar den sedan med sig.

Mannen fortsätter att följa efter, det var en majoritet av kvinnor i affären, med korgar fulla av påsar, sidenblommor, små brickor och annat relevant till hemmet. Jag tittade i rea hyllorna men hittade inget som jag tyckte passa, jag ville inte betala 70 kr för något jag inte är riktigt nöjd med. Jag gick vidare till Åhléns, hittade underbara doftljus, vackra anteckningsblock men ingen korg med sugproppar.

Många ungdomar, människor, överallt, överallt, vände jag mig om gick jag in i någon annan, men det slår mig nu att – fantastisk – jag fick ingen panikattack!! Gick vidare och köpte min älskade cola light, en muffins (choklad) och hoppade in i den trilska hissen fast besluten att den icke samarbetsvilliga hissen skulle ta mig upp till andra våningen. Jag hoppade, lurade den med att jag var på väg ur hissen (då brukar den stänga dörrarna och åka upp) och jag lyckades snabbare denna gång. Jag tror hissen kände av min bestämdhet!

Jag upplever det som mina medmänniskor stänger av när de går in på Nordstan, de blir ”bufflar” som knuffar mig åt sidan med en grymt, stannar mitt framför mig, eller flyttar sig inte så jag kan komma förbi. Jag upplever det som artighet, hövlighet är något som inte hör till vanligheterna längre. Det är nästan ett ”hetsigt” uttryck över dem, speciellt familjer, mamma, pappa med små barn, där är det lätt att min fot hamnar under barnvagnshjulet utan ett ”oh, förlåt hur gick det?!” eller en kladdig banan hand räcks ut mot mig och nävar sig fast vid byxbenet, inget ”hoppsan, vad dumt, här har du lite papper” inte några ord alls yttras. Det är som jag får skylla mig själv att jag stod där jag stod.

Det var så skönt att komma tillbaka till kontoret, tillbaka till relativt lugn, med fönster och cementväggar mellan mig och folket där utanför. Det är svårt att undvika att stressa upp mig, men idag kom inget magknip i alla fall och det var underbart frigörande. Men jag upptäckte även att det var skönt att komma ur Nordstan utan att ha köpt något onödigt, colan och muffinsen var nödvändig – en trött dag som denna.

Jag vet att jag tagit upp detta med artighet och allmän hyfs förut, jag tycker att jag gjort bra ifrån mig hittills, Jag tackar, frågar och ber, ursäktar mig om jag råkar stöta mot någon eller dylikt.

Tiderna förändras så är det, inget sagt om det är bra eller dåligt, det är helt enkelt. Jag kan även rekommendera att leva i stunden och inte jäkta fram, att ta hand om saker när det kommer. Klart att det finns vissa stunder som behöver lite mer planering, men rent generellt tror jag att jag hittat en metod som fungerar för mig.

Mitt mål uppfylldes inte i dag, men det är ok, det är en bra dag i alla fall.

Sju dagar kvar...

”Livet består inte av att ha bra kort på hand, utan av att spela dem man har väl”.
Josh Billings

Som jag berättat tidigare tar jag en dag i taget, en stund i taget, min strategi har hittills fungerat väl för mig. Jag undviker ”måsten” som inte rör mitt arbete, i mitt privata liv finns det inga måsten som det ser ut nu. Måsten undviker jag.

Givetvis finns det saker i livet som liknar måsten, duscha när man inte orkar, laga mat fast inget inspirerar, dammsuga när damm råttorna har övertaget, och kasta soporna innan de stinker upp hela lägenheten.

Det finns säkerligen fler osynliga måsten, undermedvetna måsten, men jag behåller min beslutsamhet att undvika stor måsten så långt det går. Jag gör det när andan faller på, när kroppen tycker att det vore intressant att ta trapporna i stället för grannuppgångens hiss, när armarna vill skrubba ren spisplattorna och plocka undan alla saker som hamnat på köksbordet under de gångna veckorna.

I går ville kroppen städa spisen, laga ordentlig mat och brodera. Den uppskattade inte att bli störd, den ville ha det tyst, tyst och harmoniskt. Armarna skrubbade spisplattorna, torkade bort björkfröna, som blåst in genom det öppna fönstret, plockade bort de vissnade blommorna på St:Paulan och ställde saker på den plats jag önskat ha dem.

Mina armar har även bytt tillbaka knopparna till de handtag som satt på köksluckorna tidigare,
min själ, jag, är mycket nöjd med det, det ser mer ordnat ut, nöjt suckar jag och tittar igenom ugnsluckan på den puttrande kycklingen.

Det var en intressant dag i går, jag lärde mig mycket om mig själv, att mina gränser för vad jag tolererar är tydligare, jag vet vad som inte ids med, beteenden som jag inte vill ta del av eller själv generera.

I går kväll gjorde jag en ska som jag egentligen inte ville, hela min kropp, hela min själ skrek ”NEJ” inom mig som Edvard Munchs tavla ”Skriet”. Jag gjorde det ändå och satt och skakade huvudet inom mig. Sittandes vid mitt skrivbord vandrade tanken vidare, hur sätter jag gränser utan att de är sårande?! Efter eftertanke kom jag på att jag inte kan räkan ut hur en annan person kommer att reagera, min uppgift är att vara ärlig och rak mot mig själv och mina gränser. Jag sa ”nej, nu får det vara bra” och även fast den andra tog till sig ”äran” var jag nöjd med att målet var nått.

Något historiskt hade hänt, jag hade sagt nej, jag hade nått min gräns, klart den hade blivit uttänjd och manglad, men den höll!!

Jag fokuserar inte lika mycket på de saker som jag lyckas mindre bra med, det kommer alltid att finnas där, jag ser dem, tittar på dem, accepterar dem och lägger dem sedan åt sidan för att fortsätta vidare. Jag har insett att det där tänkandet, ältandet kostade på så mycket och det handlade hela tiden om att skydda andra på min egen bekostnad. Nu fokuserar jag på att skydda mig själv, bygga mig stabilare, underhålla det arbetet som jag nu gjort och sakta fortsätta framåt för att se vart hän det bär.

Det får ta den tid det tar, jag försöker spela väl med de kort jag har, i stället för att hela tiden jaga rätt på vad de andra vill ha för att tycka om mig, önska vara med mig. Nu spelar jag kort med livet, med de fina kort jag blev given, nu när jag tar mig tid och tittar på dem, är det de kort jag alltid önskat ha. De är kantstötta, slitna, har hundöron och är kladdade på av år av att försöka vara bättre, finare, omtyckt, älskad för den jag INTE är. Nu spelar jag stolt med mina egna kort och känner att de passar mig.

Vilken kortlek spelar du med? Fina vaxade kort som fortfarande ser ut som den dagen du köpte dem, lite nötta kort som försöker, ångrar sig och försöker igen? Eller med kort liknande mina som är lite böjda, lortiga, skadade av livet – för att kortleken verkligen levt in sig i livet med allt vad det innebär?! Jag har kommit till insikt att det är ok att bli smutsig, kantstött, hundöron och lortiga tumavtryck, och tappa vägen och fotfästet– huvudsaker är att jag upplever livet i alla dess nyanser och lager.

Det är nytt för mig.

Åtta dagar till min födelsedag!

I går kväll fick jag för mig att jag såg spöken i min lägenhet, spöken, andar eller gestalter, vad man nu kan kalla det. Troligen skapelser ur min fantasi. Ur ögonvrån tyckte jag mig se en figur i mitt kök, jag tittar dit och det är ingen där, senare en rörelse bakom mig, fast det inte går eftersom jag sitter mot väggen, så fortsätter det under kvällen.

När jag senare gick till sängs, under tiden jag läste tyckte jag mig skymta rörelser i hallen, vid denna tiden blev jag illa berörd, orolig, ”formerna” var så tydligt en man att de gjorde mig mycket orolig. När jag gick på toaletten fann jag Olivia och Azalea tittande rakt in i väggen, de satt och tittade så tills jag var färdig i badrummet och fortsatte tills, ja, en stund till var det allt.

Nu hade jag skrämt upp mig själv så pass att det var svårt att släcka lampan, jag prata med mig själv och förklara att jag bara har för livlig fantasi och att det inte fanns någon annan i lägenheten utöver Olivia, Azalea om mig själv.

Men jag låg på helspänn, jag kunde inte få mig själv att slappna av, tillslut tog jag två tabletter för att hjälpa mig att somna.

I dag vaknade jag upp efter 13.00 igen, men efter min spöknatt var det OK intalade jag mig själv.

Söndag och min lugndag, en dag av att bara må bra, må gott, bara finnas - ja, ingen större skillnad från någon annan dag egentligen. 

Har dock börjat känna av en viss rastlöshet, en önskan om att göra något annat än bara gå hem. En önskan av aktivitet - denna önskan förvånar mig.

MEN söndagar är min dag.

I bland blir söndagen en dag då kreativa idéer kommer fram, kommer upp till ytan, i bland är söndag en dag av tänkande, funderande och resonerande. En dag där jag kan ta ut de tankar som snurrar runt oklara i mitt medvetande, titta på dem ”objektivt” och försöka bena ut vad det egentligen betyder.

Men idag, denna söndagen har jag bara låtit mig själv vara, har varit trött, sovit för mycket, men så blev det, och det kan jag ta med tanke på vad min fantasi fick min lilla hjärna att hitta på i går natt, min lilla kloka hjärna fick lite för mycket kreativitet i sig under dagen anar jag.

Nu är det åtta dagar kvar till min födelsedag! Åtta dagar kvar som 38 åring!!