Det sista året har jag gått igenom ett par väldigt otäcka och känslomässigt prövande situationer, situationer jag inte vill ta i tu med, situationer jag inte ville ha med att göra. Men en efter en var jag tvungen att ta mig genom dem.
Jag har mått dåligt en längre tid och under en period blev det jobbigare på grund av en situation på jobbet, jag kände mig kontrollerad och utsatt av en kollega, detta hade på gått i över ett år och jag försökte komma på olika sätt att ”säkra” mig inför hennes ”synande” av mitt arbete. Men när jag kom tillbaka för att jobba 75 % kom jag och min chef överens om att i samband med den arbetsmiljöutbildningen vi arbetade med, skulle sätta oss ner med den coachen vi samarbetade med och prata igenom vad som hänt.
Jag var så nervös inför detta, jag försökte samla mig och vara så klar i det jag önskade säga, jag var noga med att påpeka att jag uppfattade saker på ett visst sätt vilket inte är samma sak som att det är så, jag tog i mot den kritik som var berättigad, men kunde samtidigt uttrycka mig mycket mer samlat och enkelt och undvika personangrepp. Kollegan gick på min personlighet, sa att alla på jobbet tycker si och så, kunde inte ensam stå för vad hon ansåg om mig utan drog alltid med hela arbetsgruppen.
Att få höra att hela arbetsgruppen tycker att man är en humörs svängande inkompetent person gjorde ont skall jag säga – men jag gick inte i motangrepp och et var jag oerhört stolt över. När samtalet var över, och jag var på väg ut genom dörren bröt jag ihop och grät på ett sätt som jag inte gjort sedan min lilla syster dog. Efter det att jag lugnat ner mig stannade jag fortfarande kvar på jobbet fast det var jobbigt, det är jag också stolt över.
Den andra otäcka saker var att jag åter igen lyckats sätta mig i skuld och behövde hjälp från min mamma, hon skickade mig ett mail som jag aldrig kommer att glömma, men det stoppade mig inte från att göra det en gång till – sätta mig i skuld IGEN. Idiot som jag är, men denna gång kräktes jag fysiskt, bröt ihop och kunde inte samla mig på ett bra tag. Jag var så besviken på mig själv, utan den ekonomiska svårigheten jag satt mig i skulle jag haft det ganska bra idag, tom kunnat åka på en resa utomlands, i stället som nu leva under existensminimum., med en stor oro över hur jag skall få det att gå ihop.
Denna situation med att avslöja det har jag gått igenom och bevisligen överlevt, konsekvenserna av mitt agerande får jag leva med i 12 år framöver. Det är JAG som skall reda ut den situationen, mitt ansvar, jag som gjort det och får banne med ta hand om konsekvenserna.
Så i dag, var det min tur att vittna i äktenskapsskillnad vid Tingsrätten, här skall läggas till att jag har en oerhörd respekt för myndigheter och har allid haft, jag har aldrig varit i en rätt sal, aldrig träffat en rådman eller nämndemän så hela situationen var ny för mig, och respektingivande. Det var meningen att jag skulle vittnat i går, men pga. att de dragit ut på tiden erbjöd jag mig att komma tillbaka i dag klockan 1130 vilket passar min hjärna bättre.
Jag fick sväras in, redan här hade jag prestations ångest för jag var säker på att jag skulle glömma vad rådmannen sagt som jag skulle repetera, jag var säker på att jag skulle glömma bort orden direkt. Men jag fick ett ”förtroende” av rådmannen, han tackade mig för att jag hjälpt dem i går genom att komma och vittna idag, han förklarade processen lite och fick mig att sjunka ner och släppa taget lite.
Jag satt så jag hade Peters familj direkt bakom mig, hans systrar och systerns väninna, de satt lite för nära, Marie hade jag på min vänstra sida och Peter på min högra, men jag hade beslutat mig för att helt enkelt ta det med ro och svara på frågorna som de kom. När jag var färdig och på väg tillbaka till jobbet var det som något lyfte inom mig. Ett avslut, tre saker som i sin otäckhet har fått mig att utvecklas, utvecklas till en person som jag är oerhört stolt och förtjust i.
Det var som jag lade i de sista sakerna av den tid som varit under de senaste två åren i väskan, omsorgsfullt stängt locket och dragit i gen väskan för att ställa undan den på vinden, för den Marie kommer alltid finnas, väskan kommer att spricka lite då och då och behöva byte av dragkedjan, men jag kommer att ta i tu med det när det händer, det är inte längre en fråga om liv eller död – utan en observation att jag behöver ta en upprepningskurs men att jag kommer att kunna ta mig igenom det, jag klarar mig, det går över.
Nu har luften gått ur mig, den spända luften, ett moln har lagt sig tillrätta inom min mage i stället för den frätande och stressande syran som funnits där.
Jag kände mig euforisk på vägen till jobbet, trött men lättad, jag log hela vägen hem och fann ro i att sitta i soffan och virka en till panel för min filt, och sedan att för 50 min glida in i ”Grey’s Anatomy” världen klockan 2100, jag mådde gott, jag log och jag fik även gråta lite – underbart. Jag hade till och med lagat min favorit mat – kokt tork med äggsås – i morgon skall jag prova ett recept på lammfärs spett – JAG LAGAD MIDDAG! Underbart!
Nu skall jag g och lägga mig, läsa i min bok tills ögonen inte orkar längre i min underbara säng, säkerligen med Oliva och Azaleas sista joggingtur för natten skeende på min mage – det är en stor kulle det – med det bjuder jag på!
I morgon är det torsdag, det innebär bara en morgon kvar innan helg och sovmorgon.
Jag har mått dåligt en längre tid och under en period blev det jobbigare på grund av en situation på jobbet, jag kände mig kontrollerad och utsatt av en kollega, detta hade på gått i över ett år och jag försökte komma på olika sätt att ”säkra” mig inför hennes ”synande” av mitt arbete. Men när jag kom tillbaka för att jobba 75 % kom jag och min chef överens om att i samband med den arbetsmiljöutbildningen vi arbetade med, skulle sätta oss ner med den coachen vi samarbetade med och prata igenom vad som hänt.
Jag var så nervös inför detta, jag försökte samla mig och vara så klar i det jag önskade säga, jag var noga med att påpeka att jag uppfattade saker på ett visst sätt vilket inte är samma sak som att det är så, jag tog i mot den kritik som var berättigad, men kunde samtidigt uttrycka mig mycket mer samlat och enkelt och undvika personangrepp. Kollegan gick på min personlighet, sa att alla på jobbet tycker si och så, kunde inte ensam stå för vad hon ansåg om mig utan drog alltid med hela arbetsgruppen.
Att få höra att hela arbetsgruppen tycker att man är en humörs svängande inkompetent person gjorde ont skall jag säga – men jag gick inte i motangrepp och et var jag oerhört stolt över. När samtalet var över, och jag var på väg ut genom dörren bröt jag ihop och grät på ett sätt som jag inte gjort sedan min lilla syster dog. Efter det att jag lugnat ner mig stannade jag fortfarande kvar på jobbet fast det var jobbigt, det är jag också stolt över.
Den andra otäcka saker var att jag åter igen lyckats sätta mig i skuld och behövde hjälp från min mamma, hon skickade mig ett mail som jag aldrig kommer att glömma, men det stoppade mig inte från att göra det en gång till – sätta mig i skuld IGEN. Idiot som jag är, men denna gång kräktes jag fysiskt, bröt ihop och kunde inte samla mig på ett bra tag. Jag var så besviken på mig själv, utan den ekonomiska svårigheten jag satt mig i skulle jag haft det ganska bra idag, tom kunnat åka på en resa utomlands, i stället som nu leva under existensminimum., med en stor oro över hur jag skall få det att gå ihop.
Denna situation med att avslöja det har jag gått igenom och bevisligen överlevt, konsekvenserna av mitt agerande får jag leva med i 12 år framöver. Det är JAG som skall reda ut den situationen, mitt ansvar, jag som gjort det och får banne med ta hand om konsekvenserna.
Så i dag, var det min tur att vittna i äktenskapsskillnad vid Tingsrätten, här skall läggas till att jag har en oerhörd respekt för myndigheter och har allid haft, jag har aldrig varit i en rätt sal, aldrig träffat en rådman eller nämndemän så hela situationen var ny för mig, och respektingivande. Det var meningen att jag skulle vittnat i går, men pga. att de dragit ut på tiden erbjöd jag mig att komma tillbaka i dag klockan 1130 vilket passar min hjärna bättre.
Jag fick sväras in, redan här hade jag prestations ångest för jag var säker på att jag skulle glömma vad rådmannen sagt som jag skulle repetera, jag var säker på att jag skulle glömma bort orden direkt. Men jag fick ett ”förtroende” av rådmannen, han tackade mig för att jag hjälpt dem i går genom att komma och vittna idag, han förklarade processen lite och fick mig att sjunka ner och släppa taget lite.
Jag satt så jag hade Peters familj direkt bakom mig, hans systrar och systerns väninna, de satt lite för nära, Marie hade jag på min vänstra sida och Peter på min högra, men jag hade beslutat mig för att helt enkelt ta det med ro och svara på frågorna som de kom. När jag var färdig och på väg tillbaka till jobbet var det som något lyfte inom mig. Ett avslut, tre saker som i sin otäckhet har fått mig att utvecklas, utvecklas till en person som jag är oerhört stolt och förtjust i.
Det var som jag lade i de sista sakerna av den tid som varit under de senaste två åren i väskan, omsorgsfullt stängt locket och dragit i gen väskan för att ställa undan den på vinden, för den Marie kommer alltid finnas, väskan kommer att spricka lite då och då och behöva byte av dragkedjan, men jag kommer att ta i tu med det när det händer, det är inte längre en fråga om liv eller död – utan en observation att jag behöver ta en upprepningskurs men att jag kommer att kunna ta mig igenom det, jag klarar mig, det går över.
Nu har luften gått ur mig, den spända luften, ett moln har lagt sig tillrätta inom min mage i stället för den frätande och stressande syran som funnits där.
Jag kände mig euforisk på vägen till jobbet, trött men lättad, jag log hela vägen hem och fann ro i att sitta i soffan och virka en till panel för min filt, och sedan att för 50 min glida in i ”Grey’s Anatomy” världen klockan 2100, jag mådde gott, jag log och jag fik även gråta lite – underbart. Jag hade till och med lagat min favorit mat – kokt tork med äggsås – i morgon skall jag prova ett recept på lammfärs spett – JAG LAGAD MIDDAG! Underbart!
Nu skall jag g och lägga mig, läsa i min bok tills ögonen inte orkar längre i min underbara säng, säkerligen med Oliva och Azaleas sista joggingtur för natten skeende på min mage – det är en stor kulle det – med det bjuder jag på!
I morgon är det torsdag, det innebär bara en morgon kvar innan helg och sovmorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar