Pappa

Efter att ha spenderat nästan två år på sidan av min väninnas skilsmässa har det väckt undran över min egen far. Varför ville inte han ha mig? Varför kämpande han inte mer för mig och efter att han mötte sin fästmö, tycktes han inte vilja spenderade någon som helst tid med mig när jag var hos honom – dem – varannan helg?

Min mamma och pappa skilde sig 1976, jag var sex år gammal och flyttade med min fem år äldre syster till en annan lägenhet och bostads område med vår mamma och hennes nya man, i början åkte både jag och Monica till pappa, men det ändrades snart och det var jag ensam som åkte till pappa och hans nya partner. När jag tänker tillbaka till den tiden är jag evigt tacksam att jag är stor nu, att jag inte behöver göra om det.

Jag älskar min pappa, fast jag egentligen inte känner honom, jag har inte bott med honom sedan jag var sex och det är en hel livstid sedan dess, 32 år, jag har levt längre utan honom än med honom. Jag vet inte mycket om honom, inte mer än oavsett vad han gör, hur han än betett sig mot mig och min syster, så kan jag inte hata honom, han är min pappa och allt jag önskat av honom är att jag skulle räknas, att jag skulle räknas för honom.

Jag har genom åren skrivit hatfulla brev till min far, bedjande brev, önskande brev, men ingen effekt, jag tycks vara oväsentlig, jag räknas inte och är inte en prioritering i min fars liv.

Hans partner, som han varit med sedan 70-talet, har jag alltid varit rädd för, jag har inte känt mig välkommen och upplevt att jag fått betala för min mammas synder, inget med mig dög, allt var fel. Pappa tog aldrig mig i försvar, han lät Bettan hålla på, jag stod där ensam, Bettans två söner var de som hoppade till mitt försvar när Bettan gick för långt. De sa alltid att jag såg ut som sur ättika när ja kom hem till dem, men det var inte så underligt eftersom jag inte ville vara där, inte kände mig välkommen eller trygg.

Jag har kämpat för att få någon slags respons från min pappa, men förgäves, kanske ett svar då och då, ”vatten under bron”, ”länge sedan nu..” etc. Senast sa han faktiskt att jag har rätt att vara arg på honom, men det är inte vad jag vill ha, jag vill helt enkelt räknas för min far.

När jag och min stora syster Monica reste genom Gävle för ett par år sedan bestämde vi oss för att stanna och hälsa på pappa, en överraskningsvisit, vi fann pappa och Bettan stående på garageuppfarten pratades med en granne, vi fick presentera oss för honom själva, vi sa att vi var Bosses döttrar och grannen tittade förvånat på pappa och sa ”inte visste jag att du hade döttrar, vi som umgåtts så länge”. Det cementerade både för mig och Monica att vi inte räknades i pappas liv.

Hur kan en far sätta barn till världen och sedan när saker inte går så bra med barnens mor, bara välja bort barnen? Hur kan man skjuta sina egna barn åt sidan och behandla sin nya partners barn mer som sina egna än de som är ens kött och blod? Om pappa inte vill ha mig – vem vill det då?

Det kändes som pappa nästan firade med champagne den dagen jag fyllde arton och han inte behövde betala underhåll för mig längre, sedan dess har jag fått slita ur håret och rullat mig i elden för att få ekonomisk hjälp av pappa om det behövdes. Jag har inte fått någon julklapp eller födelsedags present från honom på över 20 år, inte ens ett kort eller samtal, det hade jag nöjt mig med. När jag skulle fylla 30 ringde jag pappa några dagar innan och påminde honom om min 30-års dag och bad honom ringa för att gratta mig den 10 augusti. ”Jag kommer bara att glömma det så jag säger grattis nu i stället” var hans svar, det gjorde ont, den dagen grät jag och sörjde det jag hela tiden sökte från honom men aldrig kommer att få – att räknas.

Jag är rädd att pappa skall dö och jag inte veta mer om honom än vad jag vet i dag, jag vill att han berättar hur han upplevt det, jag vill höra om hans ungdom om hans liv innan allt detta, jag vill inte missa de möjligheterna, men om ens far inte har ett intresse av att ses känns det tungt och känslomässigt kostsamt att hela tiden slåss mot kvarnar, att simma mot strömmen ödsla sina krafter på saker som inte kommer att bli.

Pappa, varför hängde du aldrig upp skolfotona du fick av mig och Monica? Varför kom du inte på skolavslutningar eller firade mina födelsedagar i efterskott när jag kom till dig? Pappa varför var jag betydelselös? Varför var Bettan, Håkan och Andreas mer värd en Monica och jag, dina egna barn, som finns till tack vare dig? Varför, även när Monica och jag insett att Bettan är värd mer, kan du inte tillåta oss lite av din tid? Varför kan du inte visa att vi haft en liten påverkan på ditt liv, att du verkligen älskade oss en gång i tiden?

Pappa varför ville du inte ha mig? Ha oss? Varför vill du fortfarande inte ha oss?

Vad gjorde jag för fel?

Trotts allt älskar jag dig pappa, kanske är jag dum, men så är det, jag tänker inte lika mycket på vår situation i dag som jag gjort tidigare, men du guppar upp, du finns där och frågan består, vad gjorde jag som gjorde så du vände mig ryggen?

Det handlade inte alltid om pengar, men efter ett tag märkte jag att de ända sätt att komma åt dig eller mamma var genom era plånböcker, då fick jag uppmärksamhet även fast den var negativ. Men det handlade aldrig om pengar, de handlade om att bli sedd, att räknas att veta att jag var önskad, inte bara en påminnelse om en fallerad relation, en bitter skilsmässa och ex-partner, och ekonomisk börda.

Jag är din dotter Bo Holger Ericsson, det är allt jag ville vara, att du skulle säga ”detta är min dotter, Karin Marie Ericson” det är allt.

Varför pappa, varför älskar du inte mig, varför är jag oväsentlig?

Inköpsstopp - en utmaning till mig själv

Nu har jag infört inköpsstopp, en månad är första målet, sedan får vi se. Jag har också börjat sälja saker på Tradera och skall fortsätta tömma vindsförrådet, jag har hur mycket som helst där uppe, saker jag inte har använt på flera år. Klart vissa saker är jag bunden till mer av sentimentala skäl, men annat kan jag göra mig av med tycker jag.
Detta kom jag på när jag satt och väntade på att få komma in till min terapeut, när den kloka tanken var klar kände jag hur kuggarna gick i gång i bakhuvudet, något kändes som jag borde komma ihåg, det känns som jag missat något. Då på kuggarnas fjärde varv blev det en bubbla – min terapeut skulle ha semester någon gång runt denna tid, "var det 8 maj, 18 maj eller kan det till och med varit vecka 18?" När en kollega till min Terapeut kom förbi frågade jag om det var så att hon var på semester (min terapeut vill säga) och så var det!
Det hade varit skönt att sitta där i fem minuter, jag blev lugn och hamnade i ett läge av harmoni, det var så skönt, så när jag reste på mig för att gå gjorde jag det i gott mod även fast jag inte fått träffa min terapeut.
För tillfället känner jag mig rätt "lätt hanterlig" inför mig själv, jag har lättare att se vad som påverkar mig och varför det gör det, jag kör med mitt mantra att jag har ett val det har underlättat det för mig. Det har hjälpt mig att hamna i min älskade vuxna Marie. Jag kan fortfarande bli tjurig, men jag tar då ett steg tillbaka och ser att det är relaterat till en ovilja, att jag gått med på något som jag egentligen inte önskade. Men har jag valt att säga ja, får jag ta ansvar för det, lära mig att tänka efter innan och inte senare.
Jag tror även att en annan orsak till att jag för ögonblicket anser mig vara lätthanterlig har med aktivitet att göra, när jag kommer hem gör jag olika saker, saker som är så långt från mitt arbete att göra, vilket underlättar för mig att släppa taget, inte låta saker som skett på arbetet cirkulera hela kvällen och natten. Jag har böcker som jag fängslas av, musik som inspirerat mig, en balkong att säkerställa och göra användbar för både mina kattöser och mig själv.
Men, även fast ekonomin är för dj***vla jobbig, så hoppas jag på att jag alltid kan betala mina räkningar, det är viktigt för mig, och att jag kanske har lite över till mig själv – för mat. För saker behöver jag INTE det vet jag, men på något vis blir det lätt på impuls när jag köper något eftersom jag arbetar i stan är det lätt hänt. Plånboken blir åter lämnad hemma och lite planering med mat och en liten slant på fickan skall jag klara detta, jag får nog abstinens besvär, men hellre de än inga pengar.
Det är även skönt att det är en relativt kort vecka denna vecka, jag jobbar till och med torsdag klockan 1200 sedan är det hemgång, ledig fredag, under den ledigheten skall jag måla min byrå har jag bestämt, det kräver att katterna är avskärmade ett tag så jag inte får massor med katthår och kattassar överallt – vet att token Azalea skulle tycka att det är väldigt intressant det jag håller på med – hon är en söt liten toka.
Inköpsstopp min utmaning, första etappen är denna vecka 18 (undantag ok att köpa målarfärg till byrån) har inte riktigt bestämt vad gränserna går, men saker från Apoteket är ok, mat är ok, men sedan är det inte något nödvändigt där i mellan. Detta innebär också att jag måste bli bättre på att laga mat hemma, en aktivitet som jag gillat innan.
Inköpsstopp börjar NU – huua!

Ute helg - Sol helg

Jag har varit ute i helgen, fått frisk luft och varit i solen, jag är ingen sol människa men jag har suttit och läst, vandrat lite och bara varit, som jag berättat förut älskar jag att lyssna på fåglarna, naturens ljud.

Jag följde med ut till Kullavik, gick en promenad till en damm där det fanns guldfiskar och karp, det tycktes må bra och dammen var stor och rymlig så de kunde röra på sig och växa. Klättrade sedan upp på klipporna och njuta av havsutsikten, av tystnaden och rymden. Att ha utrymme att vandra utan att trängas är underbart, att ha tillgång till natur och ängar.

Jag njuter i fulla drag av våren, det är ett faktum att jag gillar vintern eftersom det ger mig tillfälle att gömma mig i stora kläder, men, även jag har rätt att existera. Det har jag kommit fram till, har påbörjat att ”gå in” mina skor så jag kan börja att röra på mig mer. För det gör mig gott i själen, det hjälper mig att tömma huvudet.

De senaste dagarna har jag gjort en hel del lyssnande, på samma saker som tagits om i olika sammanhang, det gällde att hänga med eftersom ett annat ämne har påbörjats när det blir ett steg tillbaka till något vi pratat om tidigare – det är inte alltid jag hinner hänga med, men det tycks inte spela någon roll.

Själv har jag inte sagt mycket, jag accepterade min roll och såg behovet, jag har alltid ett val, kan alltid välja annorlunda.

Jag har mått bra i helgen, jag har inte fått mycket tid att grunna, utan jag har haft möjligheten att syssla med annat också, tillexempel laddat ner mer musik på min MP3 spelare, tittat på en underbart bra film ”The Kite Runner” den var, är fantastiskt gjort, den drar i dig i dess olika lager, jag försvann och märkte inte det för ens filmen var slut. Den finns kvar med mig fortfarande, jag rekommenderar att ni försöker se den någon gång.

Jag är glad att jag varit ute i friska luften, njutit av naturen och bara varit, ett lyssnande öra, men även förmögen att klippa av, inte lägga på mig, utan låta det bero. Det är jag glad för – Olivia och Azalea är nog glada att jag ÄNTLIGEN köpt den kattmat de har vant sig med ”Royal Canin” gossiga katter skall ha det bästa – de fick också varsin leksak som nu ligger i bitar över hela lägenheten, de har haft roligt det vill jag lova!

Det har varit en bra helg!

Sentimental det är jag

Det finns massor av reklam jinglar som får mig att gråta, TV serier som har mig ”hulk” gråtande, som lämnar mina ögon igen svullna, min näsa röd och en huvudvärk bultande bakom pannbenet. I dag var det ”Hitta hem”, djur, jag grät när en terrier lämnades in för att dess husse var för sjuk att ta hand om honom längre, lilla Ture, sedan när polisen kom in med en gammal Irländsk setter som någon bara övergett , han var de tvungna att avliva eftersom han var för illa däran, usch, en liten kattunge fann ett hem efter att levt ute. Jag grät av sorg, glädje och över vissa människors oansvar.

Efter ”Hitta hem” brukar jag går och krama om mina älskade tjejer, de brukar oftast sova vid denna tiden och får sig ett abrupt uppvaknande av mitt ansikte så när deras eget.

Jag är lätt rörd, jag känner av, med och för, ibland blir det ett bra utlopp för känslor som jag kanske inte kan förklara för mig själv och tårarna som jag inte vet varför de kommer, i samband med en TV serie eller en reklam jingel så spelar det ingen roll, då kan jag låta tårarna rinna fritt.

Ett liv utan känslor skulle vara hemskt, även fast jag ibland längtar efter ett tillstånd av ingenting så skulle jag inte önska mig det för all framtid. Mina känslor är en sådan stor del av mig själv att vara utan dem skulle kännas som att vara utan en kropps del.

När jag blir irriterad, trött, då kan jag bli en människa som jag inte gillar, en människa som inte säger förlåt eller ursäkta mig, som bara bufflar på som de flesta andra i dagens verklighet. Men jag håller fast i mitt löfte till mig själv att hålla kvar vid artigheten, vänligheten i vardagen, jag själv vill gärna bli bemött med vänlighet, artighet än inget alls.

Att vara en människa är så många ting, ting som är en reflektion av den person vi är inuti, den speglar vår karaktär och integritet.

Jag vill gärna vara en bra person som jag är nöjd med, det är ett mantra som jag vill ha med mig ut i vardagen, det och att jag alltid har ett val, klart vissa dagar vill man bara klaga, men bättre att jag är konstruktiv, så mycket tid har passerat. Jag vill ge mig själv de bästa möjligheterna jag kan här i livet.

Jag blir oftast glad av Coca Cola jingeln – det är en glädjande truddelutt, den gör mig sprudlande glad!

Skymning

Det är något magiskt med skymning, jag tycker om att sitta och titta ut genom fönstret när dag möter natt, jag ser lampor tändas i husen på backen och hos mina grannar, väglamporna skall snart komma till liv, men just nu är det släckt, jag kan fortfarande finna spår av dagen.

Tystnaden bryts av förbi passerande bilar och spårvagnar, men det är längre mellan ljuden, mer tystnad än trafik. Ibland när en tung transport passerar utanför känner jag vibrationen, hör den tydligt genom vibrationerna som går genom min ljuslykta gjort i aluminium och glas, jag tycker det är charmigt. Trafiken stör mig inte, enda undantaget är när motorcykel klubben i Kungsten har sitt första möte med åktur på våren, då kan över 100 motorcyklar passera i en klump som känn oändlig, det ljudet tränger in i märgen och håller på inpå kvällen, efter en sådan dag är jag ganska skör.

I måndags kväll fann jag mig framför TV:n och tittade på ”miraklet på Hudson” jag älskar flygplan passionerat och beundrar piloter, jag vet att tekniken är sådan i dag att planen nästan eller helt flyger sig själva, men jag personligen tar styrka från att jag vet att två tränade piloter finns i förarsättet.

Piloterna i detta fall är otroliga, vilken styrka, under programmet började jag fundera på om jag skulle klarat mig, alla överlevde den flyolyckan, men skulle jag ha gjort det, min vikt skulle vara till last, skulle jag orkar göra det som krävts för överlevnad? Jag skulle inte klara att springa från en förföljare heller, jag skulle inte orka springa speciellt långt.

Detta ledde till att jag blev väldigt besviken på mig själv och hur jag ser ut idag, vad jag gjort med min kropp. Jag vill ge min kropp den bästa förutsättningen att överleva, leva friskt.

Jag vill bättre för mig själv, men jag har så lätt att ramla tillbaka till mina dåliga vanor – men jag skall bli vaksam, ge mig en chans att må bra, det själsliga arbetet är påbörjat, nu kanske jag kan hjälpa min kropp!

Nu har lamporna tänts och kvällen anlänt, snart är det dags att lägga sig, det är kvälls lugnt.

PMS valse igen

I dag är jag på enormt dåligt humör, så dåligt humör att om det var fysiskt möjligt skulle ånga komma från mitt huvud, arg, intolerant och inombords skriker jag på mina med människor för högan sky. PMS är här har jag kommit fram till och bara det i sig är en seger, att jag vet vad som händer – det som är otäckt är när jag hamnar i PMS utan att kunna sätta det i samband med just PMS:en.

Att bara vara på detta utomordentliga dåliga humör utan att veta varför är en obehaglig känsla, när jag inte förstår vad som händer inom mig, all denna ilska, det sura och irriterande humör om bubblar inom mig, att inte förstå vart det kommer från gör mig oftast rädd.

Givetvis blir dagen som den blir de gånger man inte riktigt känner sig på humör, åter igen finner jag att alla går på mig, stannar abrupt framför mig, stirrar på mig och alla är högljudda, klagar över allt – fast de har ett val, inget tvång – i alla fall inte på det som jag lyssnade på vid vårt lunchbord i dag. Klagandet var bara till för att visa att man har ”brist” på tid och det är bland det finaste man kan ha i Sverige har jag förstått, brist på tid och vara stressad.

Jag vill vara i fred, min kropp är jobbig, jag är jobbig, allt och alla är jobbiga, datorn fungerar inte, jag har inte sovit ordentligt på ett par dagar så det gör mig arg, jag blir alltid varm och svettig det gör mig vansinnig, inget tycks duga för mig i dag.

Jag önskar ha det lugnt och skönt, vara i fred, sitta och lyssna på mina älskade duvors kuttrande, finna inre ro och varva ner.

Mitt dåliga humör kommer att gå över – när vet jag inte riktigt men det kommer att gå över det vet jag. Mitt liv går upp och ner, det gör nog de flestas, men kanske har inte alla dessa markerade höga toppar och låga dalar, det jag vill lära mig är att balanser på ett hälsosamt medium, jag vill inte – känna inget – men jag vill inte heller – känna allt om du förstår vad jag menar.

Att jag blir arg på mig själv när jag behöver kissa är bara ett exempel på mitt otroliga dåliga humör i dag – som ni förstår är jag – tycker jag – oresonligt sur och tvär!

Snart får jag vandra hem, snart kan jag försöka lura mig själv att fniss lite, för mitt i mitt usla humör är jag ganska rolig, ingen ser att inom mig sitter en liten fuling och boxar med passagerare på spåvagnen på munnen för att de inte kan vara tyst en ända minut, och ingen ser när jag inom mig räcker ut tungan när jag fått nog – bara jag vet – och det är bra nog.

Men det går över.

Lugnet

I dag har jag njutit av min söndag till fullo, min mage är arg på mig – med all rätt eftersom jag tagit två treo fast jag inte behövde det, min mage har visat sitt missnöje på det mest påfallande och påfrestande sätt för mig. Varför upprepar jag en trygghets teknik som har sådana negativa kroppsliga konsekvenser för mig?! Men om något har jag bevisat att jag inte är den mest logiska personen som finns.

Jag har spendera söndagen utan att tänka på speciellt mycket – det har varit underbart, min hjärna har inte snurrat runt med samma ämne om och om igen, den har varit relativt tom, och det är inte för ens just nu som jag inser det. Det jag önskar för mig själv är inte att bli helt tom i bollen, utan mer att ältandet slutade, det är vad som håller mig vaken, det och de osagda konversationerna jag INTE kommer att ha med människor i min omgivning. Varför spenderar jag så mycket av min energi på sådan som jag inte kan lösa eller på problematik som inte är min egen?

Det är verkligen en del av mysteriet som är Marie Katie Gerahty, jag känner mig glad över vad jag förmådde göra förra veckan, glad för att jag trotts pressen fann ett lugn inom mig och en trygghet i min person som jag inte visste fanns där, i alla fall inte i offentliga sammanhang. Efter jag vittnat för min väninna så sa advokaten hennes att jag gjorde det klassiska som många vittnen gör, som vi pratat om innan vi gick in till förhandlingen, genom att inte upprepa vad jag tidigare sagt, hon sa att jag inte sagt ”de svarta ögonen …etc”. Just när hon sa det sa jag ”hoppsan gjorde jag inte” men när jag sedan tänkte på det så slog det mig att jag ALDRIG uttryckt mig så, det är andras ord inte mina.

Mina ord var spänd ”så spänd att jag får migrän bara jag tittar på honom och stissig” men aldrig några kommentarer om hans ögon, jag har aldrig sagt så om någons ögon, ja förutom hon i Star Trek, ”the Borg Queen” men det var för att hon hade svarta ögon och var elak. Ville skriva ett mail till henne på en gång bara för att understryka att jag inte gjort något ”fel”, inte för att hon uttryckte det så, fast jag uppfattade det så. Men jag kom snabbt på att huvudsaken är att jag vet att jag var sanningsenlig och sann till mina egen erfarenheter och fri från andras påverkan – och det är jag mäkta imponerad av.

Nu ligger en ny fem dagars vecka fram för mig, och jag har mina utmaningar, men jag fokuserar på att inte vara för hår mot mig själv eller helt döma ut mig och jag gör något jag anser ”fel” för egentligen finns det inte några fel, mer missar som jag lär mig annorlunda av.

Jag hoppas att det går relativt lätt för mig att somna i kväll, jag hoppas att jag kan vara smart nog att hålla mig från treo under morgon dagen och att min mage får en chans at komma tillbaka.

I dag har det varit tyst inom mig, i dag har det varit stillsamt och ganska härligt faktiskt, tagit dagen som den kom och inget gick sönder, inga katastrofer inträffade allt gick sin gilla lunk till denna timme, och nu är det dags för natten och sömnen.

Inte illa!