För någon vecka sedan mötte jag en del av mig själv som jag gillar väldigt mycket, hon är min vuxna personlighet, hon är lugn, sansad, kan resonera mycket klokt och ser saker ur ett annat perspektiv. Hon sätter upp gränser, hon ser vad som behövs göras men accepterar samtidigt att det kan vara svårt, hon är den del av mig som förvånar mig, och jag tycker oerhört mycket om henne.
Den vuxna Marie resonerar att hon bestämmer vilka delar av sig själv som hon är villig att dela med sig av till sin familj och vän, det finns ämnen hon aldrig nämner för dem eftersom hon inte litar på mottagarna efter tidigare försök, den vuxna Marie kan vara hård, men det är kommet ur ett behov av att skydda sig.
Den vuxna Marie går och köper en Vanilla Latte på Espresso House, den vuxna Marie tar det lugnt, den vuxna Marie tar dagen stund för stund och rusar inte fram, hon är på jobbet när hon är på jobbet, hemma när hon är hemma och hos vän när hon är hos vän. Att vara i stunden har underlättat livet.
Vuxna Marie – hon är härlig, jag gillar henne.
Dags formen är inte 100 % just nu, men jag försöker sköta om mig för att undvika att jag blir för ledsen, det blir jag ofta när jag försöker vara någon JAG INTE ÄR, så jag försöker resonera med mig själv att – ”Japp, jag är trött och ganska lätt irriterad idag, men det är i dag, det går över”. Bara för att jag är på ett sätt idag innebär det inte att det kommer att vara så varje dag, det är något jag måste inse och förstå, samt att jag får acceptera mina dalar, inte kämpa emot och slösa på energi.
Jag är trött, så trött, men jag är inte livrädd längre, jag har svårt att somna, men jag är inte rädd för det längre, jag kan få akut magknip men det är inte längre fråga om liv eller död utan jag vilar i vetskapen om att jag har toalett pengar och jag vet vart toaletterna finns. Jag blir irriterad och går igång när jag sitter på spårvagnen tillsammans med ett ungdomsgäng, men i stället för att marinera i irritationen väljer jag att sätta på min MP3 spelare och försvinna in i musiken. Jag har insett att jag hela tiden har ett val, även de gånger då jag väljer att stanna kvar i det dåliga humöret eller irritationen.
Jag tror att det är den vuxna Maries förtjänst att jag blivit bättre på att ta ansvar för mina känslor och besluten jag tar utifrån det, att stå för det jag gör eller gjort, att jag kan vila i det utan att känna skuld eller försöka förklara eller automatiskt tro att jag har fel. Men jag har fortfarande stunder då jag i fråga sätter, då jag undrar om jag har rätt att tänka och resonera som jag gör, så orolig för att göra fel. Jag tror att den delen är och kommer att förbli med mig för resten av livet – men det är inte farligt längre.
Känslan att vara OK i alla fall är ny, känslan av att ha rätt att säga nej är ny, att jag är ÄGER l mitt liv och därför får BESTÄMMA vad jag går med på och inte är sprillans ny, det kommer att vara som att surfa ute på atlanten, ostadigt och upp och ner med en rädsla för vad som kan finnas i havets djup. Men den vuxna Marie tycks resonera så att oavsett så …
I dag blixtrade det också till under mitt samtal med min terapeut att jag faktiskt inte vill lägga mer tid på min familj och den dynamiken, utan jag vill fokusera på relationer med mina medmänniskor och hur jag bygger upp mitt vuxna liv. Det är mer intressant när jag tänker efter, det andra är som att trampa vatten, det tar mycket energi men jag kommer ingenstans. Nu vill jag fram, nu vill jag skapa ett liv, men i lugn och ro, gärna tillsammans med vuxen Marie och lill Marie – hon behövs också, alla delar av den jag är behövs, även drömmaren i mig, hon är saknad, hon som tror att allt är möjligt, henne längtar jag efter.
”Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss – i ungdomen – då har vi gott om mod, men vi har fortfarande inte lärt oss att strida. När vi till slut har lärt oss att strida har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och slåss mot oss själva och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och omöjliga att förverkliga eller föddes innan vi visste hur svårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda för att utkämpa den goda kampen.” (Pilgrimsresan)
P.Coelho
Den vuxna Marie resonerar att hon bestämmer vilka delar av sig själv som hon är villig att dela med sig av till sin familj och vän, det finns ämnen hon aldrig nämner för dem eftersom hon inte litar på mottagarna efter tidigare försök, den vuxna Marie kan vara hård, men det är kommet ur ett behov av att skydda sig.
Den vuxna Marie går och köper en Vanilla Latte på Espresso House, den vuxna Marie tar det lugnt, den vuxna Marie tar dagen stund för stund och rusar inte fram, hon är på jobbet när hon är på jobbet, hemma när hon är hemma och hos vän när hon är hos vän. Att vara i stunden har underlättat livet.
Vuxna Marie – hon är härlig, jag gillar henne.
Dags formen är inte 100 % just nu, men jag försöker sköta om mig för att undvika att jag blir för ledsen, det blir jag ofta när jag försöker vara någon JAG INTE ÄR, så jag försöker resonera med mig själv att – ”Japp, jag är trött och ganska lätt irriterad idag, men det är i dag, det går över”. Bara för att jag är på ett sätt idag innebär det inte att det kommer att vara så varje dag, det är något jag måste inse och förstå, samt att jag får acceptera mina dalar, inte kämpa emot och slösa på energi.
Jag är trött, så trött, men jag är inte livrädd längre, jag har svårt att somna, men jag är inte rädd för det längre, jag kan få akut magknip men det är inte längre fråga om liv eller död utan jag vilar i vetskapen om att jag har toalett pengar och jag vet vart toaletterna finns. Jag blir irriterad och går igång när jag sitter på spårvagnen tillsammans med ett ungdomsgäng, men i stället för att marinera i irritationen väljer jag att sätta på min MP3 spelare och försvinna in i musiken. Jag har insett att jag hela tiden har ett val, även de gånger då jag väljer att stanna kvar i det dåliga humöret eller irritationen.
Jag tror att det är den vuxna Maries förtjänst att jag blivit bättre på att ta ansvar för mina känslor och besluten jag tar utifrån det, att stå för det jag gör eller gjort, att jag kan vila i det utan att känna skuld eller försöka förklara eller automatiskt tro att jag har fel. Men jag har fortfarande stunder då jag i fråga sätter, då jag undrar om jag har rätt att tänka och resonera som jag gör, så orolig för att göra fel. Jag tror att den delen är och kommer att förbli med mig för resten av livet – men det är inte farligt längre.
Känslan att vara OK i alla fall är ny, känslan av att ha rätt att säga nej är ny, att jag är ÄGER l mitt liv och därför får BESTÄMMA vad jag går med på och inte är sprillans ny, det kommer att vara som att surfa ute på atlanten, ostadigt och upp och ner med en rädsla för vad som kan finnas i havets djup. Men den vuxna Marie tycks resonera så att oavsett så …
I dag blixtrade det också till under mitt samtal med min terapeut att jag faktiskt inte vill lägga mer tid på min familj och den dynamiken, utan jag vill fokusera på relationer med mina medmänniskor och hur jag bygger upp mitt vuxna liv. Det är mer intressant när jag tänker efter, det andra är som att trampa vatten, det tar mycket energi men jag kommer ingenstans. Nu vill jag fram, nu vill jag skapa ett liv, men i lugn och ro, gärna tillsammans med vuxen Marie och lill Marie – hon behövs också, alla delar av den jag är behövs, även drömmaren i mig, hon är saknad, hon som tror att allt är möjligt, henne längtar jag efter.
”Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss – i ungdomen – då har vi gott om mod, men vi har fortfarande inte lärt oss att strida. När vi till slut har lärt oss att strida har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och slåss mot oss själva och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och omöjliga att förverkliga eller föddes innan vi visste hur svårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda för att utkämpa den goda kampen.” (Pilgrimsresan)
P.Coelho
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar