Jag har ett starkt behov av att vara i fred, att inte bli störd med åsikter och vänliga råd, det är viktigt att jag får tiden att komma fram till min egen vilja och egna beslut, att jag känner att det är jag som styr skutan.
Jag virkar som besatt, sitter i soffan och försvinner in i mig själv, in i tystheten, där är jag trygg, där är jag med mig själv och det känns bra. Trotts mitt behov av att ”isolera” mig så är jag så stolt över att jag gjort det som jag skall, det som jag satt som en uppgift.
I torsdags förra veckan var det att hämta ersättnings klätterträd till mina håriga tjejer, i går var det att åka upp till Sahlgrenska för att lämna ett blodprov. Jag skulle ha lämnat blodprovet i onsdags men jag orkade inte ta mig för något, jag var så ur ledsen. Men i går tog jag mig den omvägen att lägga upp min arm för stickning.
Den biomedicinska analytikern som tog provet sa bara ”Hej” sedan var det tyst, hon sa inte ett ord, och nålen var i armvecket innan jag hann förbereda mig mentalt (vilket säkerligen var bra) det sved till och sedan var det färdigt – jag blev så förvånad att jag bara sa ”Tack för ett bra jobb” log lite skakigt och hoppade av stolen – jag fick ett leende i alla fall.
Från jobbet hade jag äntligen tagit med mig den stora kassen full med småsaker och plastburkar som legat på mitt kontor i över en månad, den var lite tung eftersom det var nästan ett kilo bananer förvarade i den – lovat mina arbetskamrater att jag skulle baka en banankaka av alla våra övermogna bananer från fruktkorgen vi får två gånger i veckan. Med ena armvecket nystucket bar jag med höger hand och jag fick ont i ryggen av min sneda gång – och när jag tog hissen upp svor jag att detta var sista gången jag bär hem något tungt – nu får det vara BRA!
Men JAG gjorde det, alla mina små saker var MINA aktiviteter som hade med MITT jobb att göra och det kändes underbart. Jag var stolt över mig när jag stod och väntade på spårvagn nummer 6 vid Sahlgrenska, när jag åkte ner längst Linnégatan och reflekterade över att det vore gott att köpa en ”Subway” en dag och gå till ”The English Shop” för att köpa lite av deras bröd och andra små god saker.
Det är MITT liv, det är MITT LIV och INGEN ANNAN har med det att göra oavsett vad jag ställer till med är det FORTFARANDE mitt liv, jag upplevde att jag förlorade rätten till det förra veckan, att det runnit mig ur händerna av en självdestruktiv handling. Jag kämpar nu med att få tillbaka en känsla av självstyre, kanske skall jag ordna ett ”coup de…” störta den tyranniske ledaren som nu har kontroll över mitt huvud över min hjärna och själ!
Små ljus i det becksvarta mörkret kommer envist fram genom de mini små hålen, så som det är med min glädje, en dag blir det ljusare – det vet jag inners inne!
Jag virkar som besatt, sitter i soffan och försvinner in i mig själv, in i tystheten, där är jag trygg, där är jag med mig själv och det känns bra. Trotts mitt behov av att ”isolera” mig så är jag så stolt över att jag gjort det som jag skall, det som jag satt som en uppgift.
I torsdags förra veckan var det att hämta ersättnings klätterträd till mina håriga tjejer, i går var det att åka upp till Sahlgrenska för att lämna ett blodprov. Jag skulle ha lämnat blodprovet i onsdags men jag orkade inte ta mig för något, jag var så ur ledsen. Men i går tog jag mig den omvägen att lägga upp min arm för stickning.
Den biomedicinska analytikern som tog provet sa bara ”Hej” sedan var det tyst, hon sa inte ett ord, och nålen var i armvecket innan jag hann förbereda mig mentalt (vilket säkerligen var bra) det sved till och sedan var det färdigt – jag blev så förvånad att jag bara sa ”Tack för ett bra jobb” log lite skakigt och hoppade av stolen – jag fick ett leende i alla fall.
Från jobbet hade jag äntligen tagit med mig den stora kassen full med småsaker och plastburkar som legat på mitt kontor i över en månad, den var lite tung eftersom det var nästan ett kilo bananer förvarade i den – lovat mina arbetskamrater att jag skulle baka en banankaka av alla våra övermogna bananer från fruktkorgen vi får två gånger i veckan. Med ena armvecket nystucket bar jag med höger hand och jag fick ont i ryggen av min sneda gång – och när jag tog hissen upp svor jag att detta var sista gången jag bär hem något tungt – nu får det vara BRA!
Men JAG gjorde det, alla mina små saker var MINA aktiviteter som hade med MITT jobb att göra och det kändes underbart. Jag var stolt över mig när jag stod och väntade på spårvagn nummer 6 vid Sahlgrenska, när jag åkte ner längst Linnégatan och reflekterade över att det vore gott att köpa en ”Subway” en dag och gå till ”The English Shop” för att köpa lite av deras bröd och andra små god saker.
Det är MITT liv, det är MITT LIV och INGEN ANNAN har med det att göra oavsett vad jag ställer till med är det FORTFARANDE mitt liv, jag upplevde att jag förlorade rätten till det förra veckan, att det runnit mig ur händerna av en självdestruktiv handling. Jag kämpar nu med att få tillbaka en känsla av självstyre, kanske skall jag ordna ett ”coup de…” störta den tyranniske ledaren som nu har kontroll över mitt huvud över min hjärna och själ!
Små ljus i det becksvarta mörkret kommer envist fram genom de mini små hålen, så som det är med min glädje, en dag blir det ljusare – det vet jag inners inne!
1 kommentar:
Hej Marie!
Tack för dina snälla ord oss mig. Vi gör så gott vi kan och inspireras av varandra.
Kram från Jerry
Skicka en kommentar