Vila

Det var inte många på spårvagnen idag när jag åkte hem från att ha suttit barnvakt i morse, klockan var 11.00, det var barnfamiljer och äldre människor ute och jag. Solen sken och det var skönt ute, men jag längtade så mycket efter min säng. Eftersom det är helg hade jag ställt in mig på att det kunde innebära en väntan på spårvagnen som är längre än på vardagarna, jag hade tagit med mig min bok och satte mig ner i lugn och ro för att läsa. Men är det inte oftast så att när man ställt in sig på en sak händer en annan!?

Jag satte mig ner i vagnen och lät spårvagnen ta mig hem, det var skönt att bara sitta där och följa med, inget krävdes av mig, inget frågades av mig, det var bara jag och jag ensam. Utanför systembolaget stod det vanliga gänget, i en klunga och några andra satt på bänken vid busshållplatsen, på andra sidan verkade två familjer vara ute och go och det var rörelse i all slags trafik, lokal, bil, cykel och fottrafik. Allt jag ville var hem, under täcket och försvinna ett par timmar till, in i en värld av tystnad och trygghet.

Lördagen blev längre av den tidiga aktiviteten och det är inte dumt, här hemma är det fortfarande en röra men det är på god väg, jag tar det i min takt, mitt hem jag bestämmer - viktigt för mig att fortsätta påminna mig om detta även fast det ät så självklart på något vis, jag bestämmer hur jag vill ha det här hemma, det är jag som bor här.

Det är viktigt för mig – för tillfället – att bygga upp gränser runt mig, så jag vet hur långt andra får gå och när jag skall säga stop, det finns en gräns för hur mycket jag kan ta emot. Jag känner på något vis att jag har regler men andra slipper undan, andra individer kan göra och säga precis vad som helst och det ställs inga krav på dem om mot prestationer eller ändrade beteende mönster – det retar ilskan inom mig, det har min rättvise mätare svårt att hantera. Jag tycker att det är orättvisst, alla dessa krav på mig ( som jag ser som mitt privata fängelse för den olaga handling jag gjort) men vad är straffet för beteenden som påverkar andra i din omgivning negativt?

I dag beslöt jag mig för att jag skiter i det, det får stå för dem och de får leva med sina handlingar även fast de själva inte kan ta ansvar för det och lever i en värld där saker se annorlunda ut mot min reaktion på deras beteende. Mänskliga relationer kan bli oerhört komplexa när man tassar runt varandra och inte visar allt, men samtidigt bara för att man är familj innebär det inte att alla sidor måste vara öppna för alla. Jag tror på ett behov av privat liv även när man är ensamstående.

Eftersom jag inte har 100 % kontroll på vem jag är, min person, individualitet, mina gränser etc. är det oerhört viktigt för mig att vara vaksam med vad jag tillåter även när felet är mitt, jag tror inte att jag klarar av att ge vad som frågas av mig, det jag kan ge får duga för nu.

Så när jag sitter där i spårvagnen mitt i verkligheten, mitt bland mina medmänniskor så känner jag att även fast jag gjort hemskheter så står jag ändå i en situation som jag kan ta mig själv ut ur även om det kommer att vara skitjobbigt ett par år – jag kommer att behöva göra saker jag inte tycker om, men det kommer även att leda till andra saker, andra upptäckter. Så när jag låser upp min dörr till mitt älskade hem är det inte för att gömma mig från omvärlden utan snarare för att ta hand om mig själv så jag kan delta mer aktivt.