Irritation

Det är som det är, och egentligen så är det inte så farligt, men när jag är på dåligt humör tycker jag att det är tråkigt, jag reagerar snabbt negativt på saker som händer runt mig och blir lätt irriterad på min omgivning till och med jag kan vara irriterande. Som jag sa i går verkar det som om hela min värld ändras för att passa in i mitt dåliga humör – vilket är ganska komiskt när jag tänker på det.

För det är ganska trevligt egentligen om jag tänker efter att sitta i den nya italienska spårvagnens små säten med en med passagerare som är man, eftersom sitsarna är så små får jag lätt närkontakt med ben och höfter. Det är ett sätt att få lite kroppslig värme och närhet från en medmänniska – i stället för att sitta och bli irriterad över att jag sitter där som en inklämd ansjovis som klämmer in sig mot kanten för att undvika kroppskontakt.

Okej, jag känner mig lite sjösjuk i dessa italienska spårvagnar, men kanske kan jag inbilla mig att jag sitter i en Gondol och vid Järntorget passerar jag ”Piazza San Marco” med dess lejon statyer och stora vackra torg – under tiden kan jag tvångssvälja det som guppar i magens öppning. Jag skakar och guppar, jag skakar mellan irritation, ilska, fniss och ren trötthet, så när vi passerar Viktoriagatan och får nita för ett gäng av tonåringar får jag onda tankar – rätt åt dem om vi körde på dem banne mig, bara gå utan att titta sig för – speciellt när jag sitter där med magens innehåll uppe i svaljet.

Det är en lång dag i dag, känner mig kluven inför det, men det är inte mycket jag kan göra åt det, det skall bli skönt att komma hem och veta att jag har två lediga dagar framför mig, veckorna går fort, och jag är stolt att jag nu avslutar min tredje arbetsvecka Nu går jag in i den period som är mer arbetsam för mig, men det går över, jag kan komma igenom det – för jag tror på mig – ja, jag säger det med ett litet fniss eftersom jag direkt känner en viss tveksamhet över att klappa mig själv på axeln för att jag klarat av något som de flesta gör vecka efter vecka, och innan jag avslutat vecka fyra så har jag inte brutit mönstret.

Det är som tusen spända pianosträngar inom mig, jag upplever det som om en av dem är nära att gå av, jag undviker att utsätta mig för situationer som jag vet med mig provocerar mig, jag sitter kvar på mitt kontorsjobb medans de andra fikar – det är helt ok.

För nu är det snart helg!