Vittna

Jag skall vittna på tisdags, i en äktenskapsskillnad, när jag gick med på det, för länge sedan, var det en självklarhet, ingen tvekan alls. Nu när jag mår som jag mår har det blivit ett oros moment, jag är rädd för att ställa till det, när jag utrycker mig kan det tolkas fel, jag vet vad jag menar men det kan komma ut på fel sätt. Advokaten sa att jag inte skulle oroa mig och att det står och faller inte med mig, men på något vis känns det så med tanke på att de sagt att jag måste tänka på hur jag uttrycker mig.

Men jag har lovat och nu får jag stå för det och ta hand om konsekvenserna, som för tillfället är sömn brist och oro, ångest och önskan om att försvinna i ett mörkt hål. Ingen stor sak kanske, men jag vet vad detta betyder för Marie, jag vet, och efter samtalet från advokaten känner jag mig olojal och som en dålig väninna.

Men, i allt detta, handlar inget om mig givetvis, som en annan vän till Maries mamma sa – det är en skyldighet att vittna – vad vet jag?! Allt jag vet är att jag håller på att drunkna, i går natt kunde jag inte somna, i går natt satt jag med telefonen i handen redo för att ringa psyk. Jouren för att jag börjat ha svårigheter att andas, svårigheter att sätta saker i sitt rätta perspektiv. Jag kan inte ansvara för andras välmående – som det är i dg är jag SKIT DÅLIG på det.

Samtidigt som jag går åt rätt håll och ”vuxen Marie” kommer fram mer och mer, en del av mig själv som jag älskar, börjar saker även spricka, jag gör destruktiva saker, jag gör dumma saker och slår knut på mig – jag som nu önskar, längtar och kräver ett enklare, rakare och ärligare liv för mig själv.

Jag tar ansvar för att jag INTE tog tag i önskan om att jag ska vittna tidigare, jag är rädd för att ställa till det för Marie för att jag är dålig på att uttrycka mig, jag vet vad jag menar men det är öppet för misstolkning. Jag vill inte vara en dålig människa, jag vill inte vara den person som ställer till det för Marie – min väninna.

Jag trampar vatten, jag känner ett stort obehag växa i min mage.