På eftermiddagen när jag åker hem från jobbet har jag reflekterat över att det sällan är tyst, tyst på spårvagnen som det kan vara på morgonen. Nu den senaste tiden har jag lagt märke till hur mycket ljud som det är omkring oss hela tiden och hur trött allt ljud gör mig.
I eftermiddags upplevde jag det som jobbigt, alltid var det någon som pratade i mobilen, vart jag än tittade pratades det i mobilen, spårvagnen, på gatan, i affären, och i kön. Hur klarade sig alla förr, innan mobilen blev tillgänglig för de flesta?! Varför måste man vara tillgänglig hela tiden? Kan man inte ta ett eget beslut om över vilken juice man önskar köpa hem? Prata, prata, prata alla skall prata hela tiden – tycks som om de flesta är rädd för att vara ensamma eller för tystnaden.
Är man någon om man har någon att prata med på mobilen? Är man mer värd om man måste ringa hem för att fråga vilken typ av juice man skall handla hem? Har det blivit status bundet? ”Jag har 300 vänner på facebook, 150 telefonnummer i min mobil, tar i mot 600 sms om dagen” ergo jag är någon?!
Mobiler är bra och de fyller en viktig funktion, men jag finner mig längta så desperat efter tystnaden, tystnad som gör det möjligt att höra duvornas kuttrande, fåglarnas sånger och vinden i trädens kronor. Jag blir stressad av för mycket ljud, det låter underligt för mig, men så är det, jag känner det som om jag inte kan andas ordentligt. I eftermiddags när jag kom hem satte jag mig i sängen med balkongdörren på glänt – då hörde jag det, duvornas kuttrande, fåglarnas kvittrande och vind i hängbjörkens krona.
Sakta kände jag lugnet återkomma, sakta kände jag att jag återkom.
Varför måste vi ha konstant stimulans? Vad skulle hända om vi bara var? Varför är man så rädd för att bli uttråkad – att ha tråkigt är också en konst, att inte alltid känna att man måste göra saker – för vem måste man alltid göra saker? Varför måste man så mycket – vem bestämmer det? Det fanns en tid jag skämdes över mina oplanerade oaktiverade helger, så till den grad att jag brukade hitta på aktiviteter jag gjort för att tillfredställa i fikasoffan. Men idag säger jag bara – jag gjorde ingenting – ingen skam bundet till det.
Jag uppskattar tystnad, jag behöver ha det för att klara livet, tystnad och lugn, en plats där allt är ro fullt och fri från måsten och ska. Ja, det har resulterat i en hårig och dammig lägenhet, missade tvättider och soppåsar i hörn – men jag tar i tu med dem när jag känner att nu måste jag ta mig för – luktar illa, dammråttorna är större än mina kattjejer, ja, du vet.
Som i helgen gjorde jag i ordning mitt kök, min tid, i tystnad och det blev fint, jag gör det i min tid, i tystnad, i mitt hem.
Jag tycker om tystnaden.
I eftermiddags upplevde jag det som jobbigt, alltid var det någon som pratade i mobilen, vart jag än tittade pratades det i mobilen, spårvagnen, på gatan, i affären, och i kön. Hur klarade sig alla förr, innan mobilen blev tillgänglig för de flesta?! Varför måste man vara tillgänglig hela tiden? Kan man inte ta ett eget beslut om över vilken juice man önskar köpa hem? Prata, prata, prata alla skall prata hela tiden – tycks som om de flesta är rädd för att vara ensamma eller för tystnaden.
Är man någon om man har någon att prata med på mobilen? Är man mer värd om man måste ringa hem för att fråga vilken typ av juice man skall handla hem? Har det blivit status bundet? ”Jag har 300 vänner på facebook, 150 telefonnummer i min mobil, tar i mot 600 sms om dagen” ergo jag är någon?!
Mobiler är bra och de fyller en viktig funktion, men jag finner mig längta så desperat efter tystnaden, tystnad som gör det möjligt att höra duvornas kuttrande, fåglarnas sånger och vinden i trädens kronor. Jag blir stressad av för mycket ljud, det låter underligt för mig, men så är det, jag känner det som om jag inte kan andas ordentligt. I eftermiddags när jag kom hem satte jag mig i sängen med balkongdörren på glänt – då hörde jag det, duvornas kuttrande, fåglarnas kvittrande och vind i hängbjörkens krona.
Sakta kände jag lugnet återkomma, sakta kände jag att jag återkom.
Varför måste vi ha konstant stimulans? Vad skulle hända om vi bara var? Varför är man så rädd för att bli uttråkad – att ha tråkigt är också en konst, att inte alltid känna att man måste göra saker – för vem måste man alltid göra saker? Varför måste man så mycket – vem bestämmer det? Det fanns en tid jag skämdes över mina oplanerade oaktiverade helger, så till den grad att jag brukade hitta på aktiviteter jag gjort för att tillfredställa i fikasoffan. Men idag säger jag bara – jag gjorde ingenting – ingen skam bundet till det.
Jag uppskattar tystnad, jag behöver ha det för att klara livet, tystnad och lugn, en plats där allt är ro fullt och fri från måsten och ska. Ja, det har resulterat i en hårig och dammig lägenhet, missade tvättider och soppåsar i hörn – men jag tar i tu med dem när jag känner att nu måste jag ta mig för – luktar illa, dammråttorna är större än mina kattjejer, ja, du vet.
Som i helgen gjorde jag i ordning mitt kök, min tid, i tystnad och det blev fint, jag gör det i min tid, i tystnad, i mitt hem.
Jag tycker om tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar