Videns öron tittar fram

Viden har slagit ut, jag ser det över takåsarna på andra sidan gatan, trädkronorna lyser limegrönt/gult och jag kan ana dess päls, Kastanjens nya löv är på bristningsgräns, de ser ut som spjutspetsar av oxblods färgat läder. Våren har kommit denna helg, värme, fågelkvitter och en kvällsvärme som gör det möjligt för mig att sova med balkongdörren öppen, det är vad jag längtat efter.

Jag har verkligen njutit av denna påskledighet, bara varit med mig själv och det har varit befriande, gjort vad som fallit mig in, små saker men hjärtliga saker.

Det har varit tyst, lugnt och i en behaglig lunk har dagarna gått framåt som de gör, men med ett skimmer av tillfredställelse som funnit sig fram till min själ. Jag tycker det är lite jobbigt med våren och sommaren – men det handlar mer om att jag inte kan dölja mitt fett på samma sätt, samtidigt så är jag den storlek som jag är och även fast målet med denna blogg var en resa i min viktnedgång har det mer handlat om min vikt uppgång.

Men vad är sanningen Marie? – Sanningen är att jag vägen 106 kg, har en stor mage som sticker ut och det är mitt val (fortfarande, tyvärr) vad jag stoppar i munnen.

I morgon, i morgon vittnar jag och därefter är jag fri, jag tänker tänka efter innan jag binder mig, jag måste fokusera på mig och mitt mående och from i morgon kommer det att bli mitt hela, egoistiska fokus. Inga distraktioner, inga ja när jag menar nej. Utan fram, fram i lärandet om mig och alla otäcka och roliga upptäckter som det innebär.

En fot framför den andra, stund till stund det är allt jag kan göra.

Våren har kommit, och med det möjligheten att vandra och njuta av fågel kvitter och susande träkronor, jag tror det är dags att prova – om jag inte provar då vet jag inte vad jag kan. Jag kan mer än vad jag tror men jag gillar inte obehag – dags att ta mig genom obehag till behag min vän!