Pappa

Efter att ha spenderat nästan två år på sidan av min väninnas skilsmässa har det väckt undran över min egen far. Varför ville inte han ha mig? Varför kämpande han inte mer för mig och efter att han mötte sin fästmö, tycktes han inte vilja spenderade någon som helst tid med mig när jag var hos honom – dem – varannan helg?

Min mamma och pappa skilde sig 1976, jag var sex år gammal och flyttade med min fem år äldre syster till en annan lägenhet och bostads område med vår mamma och hennes nya man, i början åkte både jag och Monica till pappa, men det ändrades snart och det var jag ensam som åkte till pappa och hans nya partner. När jag tänker tillbaka till den tiden är jag evigt tacksam att jag är stor nu, att jag inte behöver göra om det.

Jag älskar min pappa, fast jag egentligen inte känner honom, jag har inte bott med honom sedan jag var sex och det är en hel livstid sedan dess, 32 år, jag har levt längre utan honom än med honom. Jag vet inte mycket om honom, inte mer än oavsett vad han gör, hur han än betett sig mot mig och min syster, så kan jag inte hata honom, han är min pappa och allt jag önskat av honom är att jag skulle räknas, att jag skulle räknas för honom.

Jag har genom åren skrivit hatfulla brev till min far, bedjande brev, önskande brev, men ingen effekt, jag tycks vara oväsentlig, jag räknas inte och är inte en prioritering i min fars liv.

Hans partner, som han varit med sedan 70-talet, har jag alltid varit rädd för, jag har inte känt mig välkommen och upplevt att jag fått betala för min mammas synder, inget med mig dög, allt var fel. Pappa tog aldrig mig i försvar, han lät Bettan hålla på, jag stod där ensam, Bettans två söner var de som hoppade till mitt försvar när Bettan gick för långt. De sa alltid att jag såg ut som sur ättika när ja kom hem till dem, men det var inte så underligt eftersom jag inte ville vara där, inte kände mig välkommen eller trygg.

Jag har kämpat för att få någon slags respons från min pappa, men förgäves, kanske ett svar då och då, ”vatten under bron”, ”länge sedan nu..” etc. Senast sa han faktiskt att jag har rätt att vara arg på honom, men det är inte vad jag vill ha, jag vill helt enkelt räknas för min far.

När jag och min stora syster Monica reste genom Gävle för ett par år sedan bestämde vi oss för att stanna och hälsa på pappa, en överraskningsvisit, vi fann pappa och Bettan stående på garageuppfarten pratades med en granne, vi fick presentera oss för honom själva, vi sa att vi var Bosses döttrar och grannen tittade förvånat på pappa och sa ”inte visste jag att du hade döttrar, vi som umgåtts så länge”. Det cementerade både för mig och Monica att vi inte räknades i pappas liv.

Hur kan en far sätta barn till världen och sedan när saker inte går så bra med barnens mor, bara välja bort barnen? Hur kan man skjuta sina egna barn åt sidan och behandla sin nya partners barn mer som sina egna än de som är ens kött och blod? Om pappa inte vill ha mig – vem vill det då?

Det kändes som pappa nästan firade med champagne den dagen jag fyllde arton och han inte behövde betala underhåll för mig längre, sedan dess har jag fått slita ur håret och rullat mig i elden för att få ekonomisk hjälp av pappa om det behövdes. Jag har inte fått någon julklapp eller födelsedags present från honom på över 20 år, inte ens ett kort eller samtal, det hade jag nöjt mig med. När jag skulle fylla 30 ringde jag pappa några dagar innan och påminde honom om min 30-års dag och bad honom ringa för att gratta mig den 10 augusti. ”Jag kommer bara att glömma det så jag säger grattis nu i stället” var hans svar, det gjorde ont, den dagen grät jag och sörjde det jag hela tiden sökte från honom men aldrig kommer att få – att räknas.

Jag är rädd att pappa skall dö och jag inte veta mer om honom än vad jag vet i dag, jag vill att han berättar hur han upplevt det, jag vill höra om hans ungdom om hans liv innan allt detta, jag vill inte missa de möjligheterna, men om ens far inte har ett intresse av att ses känns det tungt och känslomässigt kostsamt att hela tiden slåss mot kvarnar, att simma mot strömmen ödsla sina krafter på saker som inte kommer att bli.

Pappa, varför hängde du aldrig upp skolfotona du fick av mig och Monica? Varför kom du inte på skolavslutningar eller firade mina födelsedagar i efterskott när jag kom till dig? Pappa varför var jag betydelselös? Varför var Bettan, Håkan och Andreas mer värd en Monica och jag, dina egna barn, som finns till tack vare dig? Varför, även när Monica och jag insett att Bettan är värd mer, kan du inte tillåta oss lite av din tid? Varför kan du inte visa att vi haft en liten påverkan på ditt liv, att du verkligen älskade oss en gång i tiden?

Pappa varför ville du inte ha mig? Ha oss? Varför vill du fortfarande inte ha oss?

Vad gjorde jag för fel?

Trotts allt älskar jag dig pappa, kanske är jag dum, men så är det, jag tänker inte lika mycket på vår situation i dag som jag gjort tidigare, men du guppar upp, du finns där och frågan består, vad gjorde jag som gjorde så du vände mig ryggen?

Det handlade inte alltid om pengar, men efter ett tag märkte jag att de ända sätt att komma åt dig eller mamma var genom era plånböcker, då fick jag uppmärksamhet även fast den var negativ. Men det handlade aldrig om pengar, de handlade om att bli sedd, att räknas att veta att jag var önskad, inte bara en påminnelse om en fallerad relation, en bitter skilsmässa och ex-partner, och ekonomisk börda.

Jag är din dotter Bo Holger Ericsson, det är allt jag ville vara, att du skulle säga ”detta är min dotter, Karin Marie Ericson” det är allt.

Varför pappa, varför älskar du inte mig, varför är jag oväsentlig?