Ofokuserad

När jag satt hos min terapeut i dag berättade jag att veckan som varit inte varit så bra, att jag varit hemma sjuk, att jag känner mig ur usel som person, jag berättade att jag gjort en inventering av allt dumt, elakt och fult som jag gjort i mitt liv. Alla broar som jag bränt, all vänskap och relationer som jag förstört. Ja, jag sitter ganska djupt nere i mitt hål just nu – det är svårt att komma ihåg att det går över.
Jag är oerhört trött, jag känner en olust och orolighet, jag vet att jag har lätt att blir självdestruktiv under dessa stunder så jag håller i mig. Nu står jag vid orkanens rand, och den drar och drar, försöker med allt jag har att hålla i mig, att undvika de situationer som utmanar mig till självdestruktivt beteende.
Jag har ruiner bakom mig, när jag lämnar en plats är det nästan som jag bränner det, eldar upp det, ingen och inget finns kvar. Därav har jag inga långa listor i Facebook, därför avslutade jag mitt konto där, för att undvika att den destruktiva delen av mig börjar hitta på saker som inte är sant, som inte är jag, bara för att bli lite poppis och få fler vänner på Facebook – värdet i det? Jag vet inte!
Det kommer och går – denna nattsvarta tid – jag känner en hopplöshet just nu, jag har svårt att komma ihåg att hur jag mår nu inte kommer att bestå i all framtid, att det gäller att hålla ut och inte kämpa emot och förbruka onödig energi, det kommer att gå över – jag lovar mig själv det. Undra hur det känns att alltid vara glad, eller i alla fall inte ha dessa kurvor i humöret?! Undra hur det känns att vara jämn i sinnet?
Samtidigt vet jag att om jag inte hade det som jag har det, skulle jag gå miste om mycket som betyder en hel del för mig. Jag får min skapande kraft ifrån mörkret, jag får utmärkta idéer under dessa stunder – även fast det är svårt att bara hålla ordning på tankarna – de flyger hej vilt.
Men vet du vad? Det kommer att gå över, även fast jag inte vet, vet det, så kan jag ana det, den känslan befinner sig i mitt sinnes yttersta kant. Den tanken ger mig ett litet lugn. Jag kan inte vara i topp hela tiden, bättre att ta det i den takt som passar min personlighet. Jag kommer fram hur som haver!
Hos min terapeut i dag fick jag tömma skallen och vrida och vända på mina tankar, det som är bra är att under det samtalet kan jag ofta ta ut de destruktiva tankarna och titta på dem objektivt. Som jag är i dag och för att jag varit hemma sjuk i fyra dagar kan vanligtvis driva mitt självdestruktiva beteende till ett håll där jag kan prata mig själv av med jobbet. Det vill jag inte ska hända. I vårt samtal kunde jag ta ut den impulsen och det beteendet och se det för vad det är och stoppa undan det igen.
Dessa självdestruktiva beteenden jag har kommer att kvarstå för resten av livet, men jag kan lära mig, och håller på att lära mig att minimera skadan, att jag kan se det och stoppa det innan jag sätter igång. Det i sig självt är ett stort steg.
Himmlans vad det är jobbigt med en ofokuserad hjärna!