Kalla sanningen

Jag är 400.000 kr i skuld, detta utöver min studieskuld på 750.000 kr, när jag betalt alla mina lån och räkningar har jag inga pengar kvar och om jag inte haft möjligheten att sälja en hel del saker som jag har hemma och inte använder – skulle jag inte klara mig. Jag är sjukriven 25 % och har en heltidslön på 20500 kr.

I juni skall jag på Budget rådgivning på Majornas Stadsdelskontor, inte för jag vet om det finn s något att göra då jag i april sa upp allt jag kunde, saker som tyvärr har tid kvar på avtal får dröja, andra ringde jag och avslutade – det var ganska jobbigt faktiskt, men behövligt eftersom jag kände att jag verkligen, för en gångs skull tog en aktiv roll, i stället för en passiv och rädd roll. När det gäller ekonomin är ”huvudet i sanden” inte en bra strategi!

Jag har tur att jag inte har några barn som är beroende av mig, tur som har haft en mamma som tyvärr har fått skrivit på låneansökningar med mig och hjälper mig att betala försäkringen för Olivia och Azalea. Jag kan ligga vaken om natten och tänka på detta, gräma mig för vad jag gjort. Vad jag har gjort är att köra min ekonomi i botten under en period av 5 år.

Vad har jag gjort med pengarna? Absolut ingenting, jag har inget att visa för det, kläder, väskor, mat, ansiktsbehandlingar, massage, levt över min förmåga. Allt medans jag åt, åt, åt, ljög, ljög, ljög, det ena satte igång det andra och min självdestruktiva spiral fortsatte i rasande fart.

Nu under min tid med min terapeut, den jag fick i början av 2008, har saker börjat skifta.

Jag kan titta på det jag gjort och känna en enorm sorg över vad jag gjort mot mig själv. Det har alltid varit viktigt för mig att ta hand om denna röra själv, jag har ställt till det, jag får rätta till det och konsekvenserna kommer att kännas i år framöver.

Nu är det svårt att ge mig någon lyx utöver bas varor i mat, att hitta bra sätt att laga och frysa in mycket mat, nu kan jag se pantflaskor som min ”fickpeng” för att köpa något extra, pengarna jag får in av det jag säljer på Tradera betalar jag av skulder, och om det finns möjlighet gå pengar till mat.

Klart jag tycker synd om mig själv, klart jag blir tjurig, men den enda som är ansvarig för detta är jag själv. Jag får ta hand om det så är det!

Eftersom jag ”träffar” den ”vuxna Marie” oftare inbjuder det till ett lugn, hon är vis och hon kan hjälpa mig när jag behöver någon som kan titta på saker objektivt.

Detta är ett slut och en början, jag måste rätta till mitt liv – så är det!