Av en slump hamnade jag framför Michael Jacksons ”memorial”, i väntan på ”Mord i Midsumer” tänkte jag, men jag blev fast, och jag grät samtidigt som jag satt och försökte avsluta det halsband som jag påbörjat, länka ihop de olika länkarna med två tångar och tungan mitt i mun. Jag grät så pass att min näsa nu är täppt och jag har ont i huvudet.
Trots allt tror jag att MJ skulle ha uppskattat denna memorial, han ”föddes” in i den världen nästan, varför inte vandra vidare i den?! Jag hoppas att han visste att han hade det stödet när han levde och verkligen behövde det, jag hoppas alla som talade inte väntade tills han var borta innan de sa vad han betytt för dem. Jag hoppas att han kände stödet även under de svåra, offentliga liksom privata stunderna som han fick gå igenom för att han stannade i det han kände sig tryggas, för att han inte såg ut som andra, för hur han önskade vara.
Jag hoppas han inte kände sig ensam, jag hoppas att den sista dagen var en bra dag.
Jag började tänka en hel del undertiden jag satt och lyssnade, satt och tittade, jag fokuserade på det under allt det Amerikanska, jag lyssnade på det i mellan. Vilket fenomen han var och är, och för mig som vuxit upp med MJ och Madonna som mina ”ikoner” hände plötsligt det som jag inte tycker skall hända – människor som MJ och Madonna skall inte dö, det kan inte det helt enkelt, det går inte – och så visade MJ mig fel.
Ja, jag vet jag känner inte MJ, har ingen relation till honom utöver musiken och videorna, jag har aldrig sett honom ”live”, men han har givet mig många musik minnen, en låt spelas och det kommer fram känslominnen, musik avtryck i själen, det är underligt. ”You are not alone” spelade jag om och om igen efter mitt andra självmords försök – eller snarare rop på hjälp, annars skulle jag nog inte vara här. Jag spelade den om och om igen, MJ var med mig, jag var inte ensam, ”Smile” sjunger jag med och börjar alltid gråta, den berör mig djupt.
Det är svårt att förstå att han är borta, hans barn och familj känner av det intensivt, jag som är långt utanför kommer att påminnas om och om igen att han faktiskt inte finns längre, en ikon är borta. Nu får lill- syrran roa honom och visa honom hur det går till där uppe – i det nästa.
Jag kommer att ignorera det som kommer att komma, just nu skrivs det säkerligen om vilket musikaliskt geni han var, snart kommer de smutsas ner igen, medierna måste alltid dra ner, trampa och spotta och göra det svåra ännu lortigare och mer komplicerat och dramatiskt än det är, ingen vet vad som händer förutom de direkt inblandade det kommer jag att bära med mig.
Förra året försvann Steve Irwin, blev jätte ledsen då också eftersom han var så otroligt levnads glad och verkligen var sig själv oavsett, han fortsatte att vara sig själv och göra det han älskade göra och tillslut dog han görande det han älskar – liksom MJ.
Har kanske lite svårt att hantera förlust, anser mig redan förlorat många, men det är klart, åter igen, varken Steve Irwin eller MJ var mina.
Jag älskar riktiga individer, människor som står i de de är, som gör det dom älskar fast det kanske inte ses som så ”hippt” eller som accepterat av normen, jag älskar individualisten och har alltid haft en ambition att bli en av dem (paradox), samtidigt strävar en stor del av mig att vara som alla andra, att tillhöra innegänget fast det går i mot min personlighet – jag kan nästan aldrig göra som alla andra, det har varit mitt problem, att jag oftast önskat gå min egna väg och det är när jag agerar i konflikt med detta som jag blir ledsen och sjuk – att jag glömmer det hela tiden?!
Så sköt om dig MJ - och tack för all musik
Trots allt tror jag att MJ skulle ha uppskattat denna memorial, han ”föddes” in i den världen nästan, varför inte vandra vidare i den?! Jag hoppas att han visste att han hade det stödet när han levde och verkligen behövde det, jag hoppas alla som talade inte väntade tills han var borta innan de sa vad han betytt för dem. Jag hoppas att han kände stödet även under de svåra, offentliga liksom privata stunderna som han fick gå igenom för att han stannade i det han kände sig tryggas, för att han inte såg ut som andra, för hur han önskade vara.
Jag hoppas han inte kände sig ensam, jag hoppas att den sista dagen var en bra dag.
Jag började tänka en hel del undertiden jag satt och lyssnade, satt och tittade, jag fokuserade på det under allt det Amerikanska, jag lyssnade på det i mellan. Vilket fenomen han var och är, och för mig som vuxit upp med MJ och Madonna som mina ”ikoner” hände plötsligt det som jag inte tycker skall hända – människor som MJ och Madonna skall inte dö, det kan inte det helt enkelt, det går inte – och så visade MJ mig fel.
Ja, jag vet jag känner inte MJ, har ingen relation till honom utöver musiken och videorna, jag har aldrig sett honom ”live”, men han har givet mig många musik minnen, en låt spelas och det kommer fram känslominnen, musik avtryck i själen, det är underligt. ”You are not alone” spelade jag om och om igen efter mitt andra självmords försök – eller snarare rop på hjälp, annars skulle jag nog inte vara här. Jag spelade den om och om igen, MJ var med mig, jag var inte ensam, ”Smile” sjunger jag med och börjar alltid gråta, den berör mig djupt.
Det är svårt att förstå att han är borta, hans barn och familj känner av det intensivt, jag som är långt utanför kommer att påminnas om och om igen att han faktiskt inte finns längre, en ikon är borta. Nu får lill- syrran roa honom och visa honom hur det går till där uppe – i det nästa.
Jag kommer att ignorera det som kommer att komma, just nu skrivs det säkerligen om vilket musikaliskt geni han var, snart kommer de smutsas ner igen, medierna måste alltid dra ner, trampa och spotta och göra det svåra ännu lortigare och mer komplicerat och dramatiskt än det är, ingen vet vad som händer förutom de direkt inblandade det kommer jag att bära med mig.
Förra året försvann Steve Irwin, blev jätte ledsen då också eftersom han var så otroligt levnads glad och verkligen var sig själv oavsett, han fortsatte att vara sig själv och göra det han älskade göra och tillslut dog han görande det han älskar – liksom MJ.
Har kanske lite svårt att hantera förlust, anser mig redan förlorat många, men det är klart, åter igen, varken Steve Irwin eller MJ var mina.
Jag älskar riktiga individer, människor som står i de de är, som gör det dom älskar fast det kanske inte ses som så ”hippt” eller som accepterat av normen, jag älskar individualisten och har alltid haft en ambition att bli en av dem (paradox), samtidigt strävar en stor del av mig att vara som alla andra, att tillhöra innegänget fast det går i mot min personlighet – jag kan nästan aldrig göra som alla andra, det har varit mitt problem, att jag oftast önskat gå min egna väg och det är när jag agerar i konflikt med detta som jag blir ledsen och sjuk – att jag glömmer det hela tiden?!
Så sköt om dig MJ - och tack för all musik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar