Frånvarande

Under min spårvagnsresa till jobbet gled mina tankar, åter igen, in på fäder, pappor, och att jag endast har en svag bild av pappa, en bild som tycks sitta som en vag skugga långt bak på min retina. Jag försökte fånga upp den, men den for undan så snart jag tycktes röra hörnet av bilden.

Jag minns inte hur min pappa ser ut, jag har frågat om han kan skicka ett foto men inte fått något, jag har bilder av pappa från min barndom under tiden mamma och pappa fortfarande var gifta – men inget efter skilsmässan. Jag har kvar bilden av pappa från vårt sista möte, men det är den bilden som är flyktig, jag kan inte få den att stanna länge nog för att verkligen se den.

Så var det min önskan, min födelsedags önskan, jag sög på tanken länge men i går kväll bestämde jag mig för att jag kan fråga min far, det som kan hända är ett nej, och det klarar jag att hantera. Tanken på alla födelsedagar som pappa inte hört av sig, deltagit i åker förbi som en fjärils darrning av ilska, en känsla av avvisande dyker upp under hjärtat. Men jag ville inte tänka på min fråga som en negativ fråga, som en ”elak” fråga, eller – ”du skall banne mig….” fråga. Utan en fråga född ur förhoppning, validering – knäppt nog.

Jag skickade en E-post förfrågan, vi får se hur det går, jag har givetvis förhoppningar, samtidigt som jag vet att jag inte skall förvänta mig för mycket, men det sista som dör är hoppet!

Tanken fortsatte på ämnet pappor och undran om hur det kommer sig att så många pappor ”försvinner” efter skilsmässor, även fast skilsmässan var från kvinnan, mamman, så känns det som den innebär mer för vissa pappor. Speciellt när de möter en ny partner, då uppfattar jag det som att det tidigare livet, de tidigare relationerna försvinner, det tycks så ”lätt” att gå vidare, att kontakten med barnen rinner ut i sanden, den nya familjen är en prioritet.

Kanske är det en chans för vissa pappor att börja om, att bygga den familj som han tidigare förlorat, att vi barn från tidigare relationer är en påminnelse om misslyckandet, en lort på den annars så blänkande vita skjortan.

En del av min hjärna kan resonera sig fram till ”ja, det kanske inte är en så dum strategi för att klara livet, glömma det förgångna och börja om” om det inte vore för att jag fått leva i konsekvensernas kölvatten.

Pappas ”nya familj” och hans nya partners barn, Håkan och Andreas, har fått ta del av min pappa sedan 1977, han har varit en konstant person i deras liv, de har haft den pappan jag önskat och det känns ironiskt att de har fått det från MIN pappa.

Samtidigt kan jag se hur det kan hända, jag har själv kontakt med en man som är skild och nu i en ny relation där hans partner har en dotter (vuxen dotter). Jag och denna dotter har en kontakt med honom som hans barn inte har, de tycks inte prata med honom som vi gör, eller delta i hans vardag som min väninna gör (som är hans nya partners dotter) jag får glida med i denna relation tack vare min väninna och reflekterar över ironin, att jag ser hur det kan hända men samtidigt känner mig ok i det.

Visst, avundsjukan har infunnit sig med jämna mellanrum, Håkan och Andreas får träffa min pappa när de vill, de kan ringa och prata med honom när andan faller på. Det är inget som stoppar mig från att ringa pappa egentligen, men det är inte en naturlig tanke, vet inte hur jag skulle prata med pappa, vad kan jag säga?

Pappa är en figur som existerar långt ut på min horisont, han är inte en närvarande figur, han är mannen som finns på mina foton från min barndom, mannen som står som far på mina officiella papper, så är det. Jag hade hans omvårdnad i ca sju år av mitt liv, sedan blev jag mer eller mindre lämnad med hans nya partner och barn när det nedskrivna umgänget med pappa var bestämt, varannan helg. Jag hälsade inte på pappa utan det var hans nya partner med barn som jag hade umgänge med. Ett umgänge som är ett åskväders minne.

Men ”förälskelsen” till pappa är konstant, oavsett det avvisande som vår ”relation” inneburit, pappa ville inte ha mig – vilken man vill ha mig då?

Förälskelsen till pappa är egentligen till den person som tittar tillbaka från fotona, från de få möten jag fått på de två besöken under mitt vuxna liv. Jag har byggt upp en bild av honom som inte har med fakta att göra utan en fiktiv person. Den person som jag längtade efter när jag var yngre, den person som jag hoppades skulle ”rädda” min från alla smärta, men han kom aldrig. Han kommer aldrig att ”rädda” mig, han kommer inte att bli den som jag önskar.


Jag skall inte påstå att jag tänker på honom varje dag eller att jag ”lider” av hans frånvaro på samma sätt som tidigare, det är mer en fråga om förundran hur en far kan vara så nonchalant så ointresserad av sina barn. Hur vi kan vara så obetydliga för honom, inga kort på födelsedagar, inga kort på jularna, han sa en gång att ”ni skickar inga kort till mig” men till synes och sist så är han PAPPAN. Jag har skickat kort, skickat present, men jag visste inte att det var en utbytes fråga.

Han är MIN PAPPA jag är HANS BARN, det är ofrånkomligt, bara för att han inte vill tänka på sitt tidigare äktenskap, sitt tidigare liv innebär det inte (ledsen pappa) att hans ansvar för mig och min syster utgått. Han slutade betala underhåll den dag jag fyllde 18 år, sedan blev det inget mer. Det är min mamma som fick bära det tunga lasset. Pappa kanske såg Håkan och Andreas som sina barn mer än sina genetiskt linkande döttrar.

Jag är inte oberörd när det gäller pappa, men jag har långa, långa perioder då han inte befinner sig så nära ytan, nu har han kommit upp på grund av min födelsedags önskan, och tankar snurrar rent allmänt om frånvarande pappor och en undran hur det kommer sig.

Min spårvagnsresa blev en tänkande resa, jag tror det blev så för att jag glömt ipod lurarna hemma, se vad som händer med en syssellös satt hjärna. En farlig sak inte sant?!