Jag hade svårt att somna i går natt, till slut gav jag upp och tog hjälp av tabletter, måste ha somnat snabbt, jag vaknade för mitt toalett besök runt 04.00 och de sista timmarna måste jag ha sovit stenhårt eftersom det var oerhört svårt att vakna i morse. Jag drömde till sista stund och upplevde att jag var långt, långt borta.
Jag ”snoozade” ett par gånger så jag kom senare än vanligt till jobbet, gick förbi apoteket eftersom jag behövde hämta ut medicin, jag har missat att ta cipralex och efexor två dagar och det känns. Lever i 3D upplever jag det som, när min kropp stannar så kommer resten av mig efter i tre olika pulser, yr och allmänt blä mående, men det kommer att gå över, tabletterna är tagna nu, så förhoppningsvis ordnar det upp sig om ett par timmar!
Det känns fortfarande konstigt att vara så ”tom” inombords, eller är det ”lugn” jag menar? Ingen ångest som spinner loss inom mig, relativt tyst, mina negativa röster är inte där på heltid utan kanske kommer små stunder då och då. De finns kvar det vet jag, tidigare var de där konstant, ropade, skrek och gormade, men nu hör jag inte ens några viskningar. Det återkommer ibland i små, små ekon – det negativa, men det är en klar förbättring mot hur det har varit.
Men det är underligt, faktum är att jag inte riktigt vet hur jag skall ”finna” mig i detta, det är ovanligt. Jag reagerar annorlunda, jag kan resonera med mig själv på ett helt annat sätt och jag fortsätter att förvåna mig över vad jag säger, tänker och känner i bland, jag blir riktigt imponerad, och det hör inte till vanligheterna.
Till exempel bestämde jag mig för att prova mangeln nere i tvätt stugan, det tog lite tanke arbete med sedan fick jag det att fungera, jag manglade lakan, påslakan och nästan allt annat som jag tyckte behövde sig en press – fantastisk maskin. Jag har bott i min lägenhet i fyra år och tre månader och först NU ger jag mig på mangeln, var alldeles för feg tidigare!!!!
Jag kan gå genom Nordstan utan att få en ångest attack, jag kan bli stressad och irriterade på alla människor, speciellt när de propsar på att gå rakt på mig, men jag får inget magknip, supersvett anfall eller annat jobbigt symtom. Nu går detta i perioder och jag säger inte att det aldrig kommer att komma tillbaka, men jag förvånas bara, för var dag som jag upptäcker något nytt om mig själv.
Varje framsteg blir till något underbart för mig, jag uppskattar alla nya sidor och slutsatser som jag drar, jag uppskattar att oftast är orsaken till att jag inte kan somna för att jag är upptagen med att drömma att jag mottager Nobel priset för fred (fniss). I stället för hur jag skall få ekonomin att gå ihop, hur jag måste uppehålla lögner och hålla ihop allt så hårt att det värker över allt.
Jag är medveten om att det går i cirklar, att nedstämdheten, depressionen kommer tillbaka, så är mitt livs sanning, men det som är viktigt för mig är snarare HUR jag hanterar den när den kommer, om jag kan hjälpa mig själv så pass, att jag även kan vila i det tillståndet och låta det skölja över mig som den våg den är och vänta tills den drar tillbaka ut till havs, bara flyta med i stället för att simma mot och trötta ut mig.
Deppressionen är en del av mig, en ganska stor del, men jag har alltid ett val, jag har valt att bjuda in vännen depression som en vän för livet, och när konflikterna kommer löser vi dem – men just nu vill jag endast leva dag för dag.
Jag ”snoozade” ett par gånger så jag kom senare än vanligt till jobbet, gick förbi apoteket eftersom jag behövde hämta ut medicin, jag har missat att ta cipralex och efexor två dagar och det känns. Lever i 3D upplever jag det som, när min kropp stannar så kommer resten av mig efter i tre olika pulser, yr och allmänt blä mående, men det kommer att gå över, tabletterna är tagna nu, så förhoppningsvis ordnar det upp sig om ett par timmar!
Det känns fortfarande konstigt att vara så ”tom” inombords, eller är det ”lugn” jag menar? Ingen ångest som spinner loss inom mig, relativt tyst, mina negativa röster är inte där på heltid utan kanske kommer små stunder då och då. De finns kvar det vet jag, tidigare var de där konstant, ropade, skrek och gormade, men nu hör jag inte ens några viskningar. Det återkommer ibland i små, små ekon – det negativa, men det är en klar förbättring mot hur det har varit.
Men det är underligt, faktum är att jag inte riktigt vet hur jag skall ”finna” mig i detta, det är ovanligt. Jag reagerar annorlunda, jag kan resonera med mig själv på ett helt annat sätt och jag fortsätter att förvåna mig över vad jag säger, tänker och känner i bland, jag blir riktigt imponerad, och det hör inte till vanligheterna.
Till exempel bestämde jag mig för att prova mangeln nere i tvätt stugan, det tog lite tanke arbete med sedan fick jag det att fungera, jag manglade lakan, påslakan och nästan allt annat som jag tyckte behövde sig en press – fantastisk maskin. Jag har bott i min lägenhet i fyra år och tre månader och först NU ger jag mig på mangeln, var alldeles för feg tidigare!!!!
Jag kan gå genom Nordstan utan att få en ångest attack, jag kan bli stressad och irriterade på alla människor, speciellt när de propsar på att gå rakt på mig, men jag får inget magknip, supersvett anfall eller annat jobbigt symtom. Nu går detta i perioder och jag säger inte att det aldrig kommer att komma tillbaka, men jag förvånas bara, för var dag som jag upptäcker något nytt om mig själv.
Varje framsteg blir till något underbart för mig, jag uppskattar alla nya sidor och slutsatser som jag drar, jag uppskattar att oftast är orsaken till att jag inte kan somna för att jag är upptagen med att drömma att jag mottager Nobel priset för fred (fniss). I stället för hur jag skall få ekonomin att gå ihop, hur jag måste uppehålla lögner och hålla ihop allt så hårt att det värker över allt.
Jag är medveten om att det går i cirklar, att nedstämdheten, depressionen kommer tillbaka, så är mitt livs sanning, men det som är viktigt för mig är snarare HUR jag hanterar den när den kommer, om jag kan hjälpa mig själv så pass, att jag även kan vila i det tillståndet och låta det skölja över mig som den våg den är och vänta tills den drar tillbaka ut till havs, bara flyta med i stället för att simma mot och trötta ut mig.
Deppressionen är en del av mig, en ganska stor del, men jag har alltid ett val, jag har valt att bjuda in vännen depression som en vän för livet, och när konflikterna kommer löser vi dem – men just nu vill jag endast leva dag för dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar