Jag blir ledsen när jag inte blir den som andra vänder sig till när de behöver hjälp, på jobbet, att kollegor väljer en annan för att bistå dem med hjälp, jag blir lättare stött nu än tidigare, tidigare gjorde det mig inget eftersom jag inte riktigt hade min hjärna med mig, och då inte hade något förtroende för min kompetens. Ofta var det skönt att slippa extra ansvar.
Nu när hjärnan börjar spritta till liv igen och jag upptäcker till min förtjusning att den fungerar, det vill säga, jag kan lyssna på en dokumentär, så som den i går, komma ihåg de flesta argumenten från den och berätta om den för andra dagen efter. Det har också den effekten att jag tänker vidare, vrider och vänder det som sagts för att se vart de kan komma från, vad det är som ligger under ytan.
Jag ÄLSKAR känslan av att hjärnan biter i och funderar, tänker, resonerar om andra saker än mina draman, andra saker utanför mig, det var så oerhört länge sedan. Jag tycker även om att när något händer på jobbet, när jag reagerar på något och det börjar dra i gång inom mig – i stället för att slänga mig hals över huvud i förargelse, kan jag titta på vad som orsakade denna känsla, vad var det som sades, skedde eller som jag tolkade in för att hamna i den känslan jag nu befinner mig i?!
Efter att jag kan se vad det var som provocerade mig kan jag ta ut det ur skallen och resonera med mig själv om vad det egentligen var som hände, vad det egentligen var som skedde, att inse att det var saker i det förflutna som reagerade på händelsen i nutid – ingenting annat.
Min rädsla att inte duga, mitt behov av att vara behövd och uppskattad, övergivnings trauma, att få bevisat att jag är värd absolut ingenting.
Jag önskar vara smart i de områden som är viktiga för mig, skapande, livet, underbara tron på ”magi” att det är mer till livet än vi anar. Men även på jobbet, att jag förstår, växer, utmanas och utvecklas. Jag tycker om när kopieringsmaskinen trilskas, när jag får försöka fixa problemet – hela ”lösa problemet” delen tycker jag om. Jag tycker om när jag får lösa saker – det är oftast det som ställer till problem för mig i arbetskamrats relationer.
Jag har skrivit om detta tidigare, men gör det igen, jag har otroligt svårt för klagomål, det vill säga, om en arbetskamrat sitter i fikasoffan och beklagar sig över en arbetsuppgift och hur tråkig eller jobbig den är – sätter min ”hur kan jag lösa detta” del av hjärnan i gång. Jag föreslår att jag kan ta över uppgiften men möts av oförstående blickar, nästan anklagande. Det blir sedan förklarat för mig att ”ibland behöver man bara vädra”, men jag förstår inte riktigt nyttan, det vill säga om denna klagan återkommer regelbundet önskar arbetskamraten inte hjälp med att lösa den då?!
Klart jag förstår principen med att ”pysa ut lite frustration”, men jag själv brukar alltid säga att jag ”bara är lite trött på det hela för tillfället och att det blir bättre”, men när något återkommande beskrivs som jobbigt, tidskrävande och frustrerande och jag erbjuder hjälp (eller någon annan för den delen) men blir avslagen så undrar jag?! Har nu lärt mig att hålla band på mig själv – men finner det oerhört svårt, så jag får oftast lämna samtalet.
När jag inte blir vald till en arbetsgrupp eller en arbetsuppgift/hjälpa till så undrar jag alltid varför?! Vad är det för fel på mig, vad är det den andra har som jag uppenbarligen saknar? Jag kan i den stunden inte få mig själv att förstå att det säkerligen INTE är personligt, kan hända att de två har en bättre arbetsrelation helt enkelt, att de känner varandra lite bättre.
Jag har förmågan att alltid vända det hela in på mig själv.
Arbetet är arbetet, men jag tillbringar dock större delen av min vakna tid här och det känns viktigt att dagen innehåller arbetsuppgifter som utmanar i viss mån, att aldrig bli utmanad eller få känna hjärnan utnyttjas är förödande anser jag. Alla jobb har moment som är hur tråkiga som helst, så är det, men det tycker jag är ok så länge man kan få möjlighet att bita i en tuffare uppgift då och då.
Innan jag gick på semester hade jag två uppgifter som utmanande mig och sporrade mig, jag tyckte att det var roligt och att min hjärna fick kasta av sig slöjan av monotoni, jag glömde av fikaraster och lunchen, jag satt över min arbetstid utan att inse det – det var underbart. Det är allt som jag önskar, ögonblick av något mer utmanande att göra där jag får komma fram till lösningar som sedan följs.
Att jag sedan fick uppskattning för detta arbete är jag tacksam för, men för första gången var det inte därför som jag gjorde uppgiften utan snarare att jag fick så mycket utav utgiften, hjärnan fanas kvar, hjärncellerna kunde aktiveras, och desto mer jag gör, mer aktiva blir de, och det är underbart att veta. Det känns nästan som jag får små, små stötar av energi från mina älskade hjärnceller nu för tiden, kanske är de lika glada som jag att användas.
Alla har vi behov av att behövas, känna att vi fyller en roll och att vi blir uppskattade, det krävs så lite för att ge så mycket.
Jag arbetar vidare med min ledsamhet när en kollega väljer att få hjälp av en annan än mig, jag är inte ensam på min arbetsplats och det innebär inte att jag saknar kunskapen, det har säkerligen ingenting med mig att göra – oftast tar man den personen man jobbat med tidigare eller den som är tillgänglig!
Allt handlar inte om min oduglighet – JAG ÄR INTE ODUGLIG!
%25202000%2520reduced_web.jpg)
