Undvik att bli som jag

Det började spinna loss 2005, och tillsammans med min terapeut har jag kommit fram till att det var då ALLT brast för mig. Det började med att jag upptäckte att det var lätt att få det ”Enkla Lånet”, jag lånade kanske 15.000 kr först, detta ledde till att jag fick erbjudande om kreditkort och jag provade för att se om det gick, det gjorde det, kreditgränsen var 15.000 kr. Sedan bara fortsatte det och innan jag visste ordet av var jag skyldig över 150.000 kr.

Jag betalade av mina kreditkort, klippte sönder dem men avslutade inte kontot, jag fick erbjudande av Re:member om ett kort från dem, det kan jag prova tänkte jag, jag fick det, kreditgräns 30.000 kr. Sedan fick jag ett till Re:member kort med gräns på 15.000 kr.

Så kom ett erbjudande från Citibank – jag fick låna 200.000 kr, inte löste jag ut mamma NEJ, jag slösa bort pengarna. Givetvis går det på sätt och vis att spåra det mesta av pengarna, men jag slösade, de finns inte kvar och det är ingen mening med att sitta och radda upp vad det gick till för mig själv eller mamma eller Monica – det är gjort.

Jag köpte en Mulberry väska och mådde så gott, så gott för att jag kunde köpa det, jag sköt bort vart jag fått pengarna från att det inte var mina utan lånade pengar. Jag köpte något annat för att komma över den känslan och så fortsatte det. Jag hade många stunder som jag verkligen ville sluta, jag lämnade plånboken hemma, jag förbjöd mig själv från att gå in på affärer – men internet, internet finns.

Så jag blev världens bästa internet kund, jag handlade, det var tyst inombords, jag kände det som jag belönade mig, ett hål fylldes, men så kom skuldkänslorna, för klart jag visste vad jag gjort, så då åt jag, massor, mycket och mera, jag har satt på mig 34 kg från 2005, 8,5 kg per år, jag åt, åt, åt, handla, handla, handla, min lägenhet hade knappt plats för allt. Jag tog värktabletter för att tysta rösterna och oron, skulden och rädslan för att alla lögner skulle spilla ut, jag mår dåligt – jag handlar – jag får skuldkänslor – jag handlar mat – jag äter ALLT – jag mår dåligt jag tar sex Treo, två Alvedon och fyra Syndol (Codein tablett från England, muskelavslappnande tablett)., per dag. Min mage bryter ihop, nervösmage, magkramper, diarré, får springa till toaletten, konstant rädsla för att bajsa på mig.

En gång var jag tvungen att gå in under den stora Rododendron busken på Västra Kyrkogården för jag klarade inte gå hem från kiosken, jag fick sådan panikångest, vilket leder till en mage som bryter ihop. En annan gång klarade jag inte av att gå till posten utan att få en panik attack, då var jag tvungen att springa in i skogen, precis under ett våningshus. Så förnedrande, men jag tvingar mig själv att fortsätta, inte ge upp och springa hem, jag försöker att knuffa mig igenom paniken, rädslan och magknipet. I många fall kan jag ta mig genom det, genomsvettig och darrande, i ett fåtal fall har det inte gått och jag får förnedra mig.

2005 small det till, 2007 började jag som patient hos Psykiatri mottagningen, efter en period av fyra + självmords försök, några av dem förde mig till psyk. Akuten, andra vaknade jag med enorm huvudvärk dagen därpå. Jag VILL inte dö. Det är impulshandlingar, jag känner mig så genom usel att jag inte klarar av livet att jag misslyckas och att jag är en sådan besvikelse. Ingen vill ha mig, ingen värderar mig – varför skulle jag?!

Jag valde inte droger eller alkohol, det är jag tacksam för, men det är många gånger som jag reflekterar över att det kunde lika gärna vara jag som skulle kunna stå och sälja ”Faktum” på ett gatuhörn, lika gärna vara jag som sitter med en kvarting på hållplatsen Vagnhallen Majorna. Jag vet att jag är nära, så upplever jag det, därav är det viktigt för mig att ordna upp min ekonomi, att ta hand om mig själv.

Jag är fullständigt medveten om vad jag gjort, under tiden jag gjorde det var jag som i en trans, jag visste vad jag gjorde, men jag ville inte se det, som skygglappar på hästarna i ”Central Park”.

Nu är hela min sanning, mina fel och brister ute på nätet, men det innebär att allt som återstår är jag, alla lögner borta, allt som kommer härefter är ifrån mig, jag önskar stanna i sanningen eftersom det faktiskt är enklare, även fast det var oerhört svårt att komma hit.

Jag har gjort framsteg genom min terapi sedan 2007, men det är de sista sex månaderna som jag känner en förändring inom mig. Men jag är rädd, livrädd.

Undvik att hamna där jag är, vad ni än gör, undvik det!