Gene Kelly

Min dröm man, han är så otroligt stilig och vacker, har en CD med en del av hans låtar "Singing in the rain" tycker väldigt mycket om en filmen. Jag älskar kläderna i denna era, frisyrerna och sminkningen, det är lite som Dita von Tees har idag, hur skall jag kunna lära mig av deras stil och väva in den i mitt egna liv?

Grace Kelly, Audry Hepburn, så vackra, enkla och rena, det var något magiskt över den tidens mode tycker jag, min farmor hade alltid hatt på sig när hon gick ut, en kamelhårs kappa och vackra skor, plus handskar och hennes stiliga väska, farmor gick till damfrisören och "la" håret en gång i månaden, satte i rullar och hårnät innan hon gick och la sig, farmor höll sin finns stil tills dagen hon vandrade vidare, min stiliga, vackra farmor Karin Ericsson.

Jag har ett vackert kort på min farmor och farfar med pappa i mitten när de är ute och går, så stiligt klädda, jag skall förstora detta kort och rama in det, helt underbart är det, svart vitt, fast kanske lite mer sepia.

Kanske skulle jag ta en kurs i sömnad, då skulle jag kunna lära mig sy denna stil av kläder till mig, jag önskar dock att jag var ett par storlekar mindre, men det är upp till mig trotts allt!

Men Gene Kelly mmmmmm....George Eads från CSI Las Vegas är lik honom, har ni tänkt på det?

Hemma

Jag har lånat detta kort från Mia "Bokstäver och Siffror" det är Mia som tagit kortet, jag tycker att det är oerhört vackert, älskar blommor.

Jasmin, jag hade ett sovrum en gång som hade en Jasmin buske utanför fönstret, så på varma sommar nätter när jag somnade till ett öppet fönster med luft kysst av Jasmin, då var allt perfekt med världen.

Det är underbart med Kaprifol , det vore härligt att ha ett hus på landet, med kaprifol och jasmin, andra doftande blommor och buskar, att sitta på trappen med en kopp te och lyssna på fåglarna, med mina bara fötter i tjockt gräs och blir smekt av en ljummen sommarmorgons vindpust.

Att vara tillräckligt duktig så att jag kunde försörja mig på kreativa saker, målning, broderi, keramik, pärlor, handverk, sitta och skriva, lyssna och få prova på nya saker, leva ett liv i ett stillsammare lunk. Kanske en verklighetsflykt, att bo på landet lite avskärmat från inner standens brus, undvika verklighetens hårdhet, i alla fall stundvis, jag tittar inte på nyheterna för jag vill inte veta allt som pågår, huvud i sanden, jag läser tidningen men endast nyheter som är lokala, undviker konflikter etc. Jag vet att det är mycket som händer, men samtidigt vill jag inte veta allt, nyanserat via media. Det vore underbart om tidningar och nyheterna hade fler inslag av positiva nyheter, glada nyheter som kan sprida värme och glädje, och kanske hopp, hopp om mänsklighetens godhet, för visst finns den där.

Ett rött litet hus med snickar glädje, ett gamalt hus med vacker inglasad veranda, gamla rosbuskar, fin stig till dörren med släta stenar, tjockt gräs och äppleträd, körsbärsträd och plommonträd, om jag har tur kanske ett päronträd. I skogen en porlade bäck med brunt skogsvatten, djupt susande trädkronor. Ett lant kök med brett trädgolv, gammal vedspis brevid en gasspis, stort köksbord med nybakat bröd och bullar. Ett hus med kärlek och omtanke, ett hus där alla är välkomna (med några reservationer ; )

Det här huset finns, det finns i mitt huvud, jag kan vandra dit ibland, sitta ner i en skön stol under äppelträdet och titta på fjärilarna.

Vad är hemma för dig?

"It is just what I have been thinking about! I will stop thinking about what I don't want to happen! I will stop thinking about what I cannot do! I will keep my mind on what I wan't! I will choose a better life in my own mind because it's mine!"

Iyanla Vanzant

I morse var jag väldigt trött, att jag lyckades duscha och ta mig till jobbet är jag väldigt stolt över, men minuten som jag satt sysslolös så kändes det som att jag kunde somna, så det gällde att hålla igång.

Fick ett samtal från Försäkringskassan där "min" handläggare meddelade att jag riskerar att bli ut försäkrad, min nuvarande sjukskrivning går ut på fredag och jag har inte lyckats får tag i min läkare, men när jag kom hem fanns ett meddelande från min terapeut som meddela att min läkare skall ordna med ett intyg och att de tillsammans anser att jag skall vara sjukskriven 50 % ett tag till - whoops tänkte jag, det kommer inte min handläggare godkänna, det har hon sagt i samtalet med mig idag, vilket innebär att jag blir utan ersättning. Ja, jag vet att jag har en enorm tur som har denna fördel när jag är sjuk, men samtidigt känns det hårt att det kommit till det här stadiet, det känns inte roligt. Jag vill komma tillbaka och jobba heltid, jag vill vara normal, nu känner jag mig som en skithög, en tyngd för samhället, en piraia, jag är inte sjuk nog, jag blir klassad som arbetssökande fast jag har en fast anställning och som jag sagt tidigare, det är inte jobbet som gör mig sjuk.

Jag undrar vad våra Riksdagsledamot och alla ministrar skulle tycka om detta system de skapat om de själva blir sjuka, om de hamnar i en liknande situation? Varför betalar vi pengar till Göran Persson som faktiskt kan jobba - bevisligen - även fast han varit Statsminister!? Pengarna vi betalar till honom kan säkerligen stoppas någon annanstans! Jag vet inte tillräckligt om ekonomi för att ge mig in i en sådan diskussion, men jag vet inte. Självklart skall det inte vara så att man nästan tjänar på att vara arbetslös, självklart skall det inte vara för lätt att få sjukpenning eller ha det oprövat hur länge som helst. Jag vet att sociala säkerhetsnät är dyra, men jag betalar gärna hög skatt (som nu : ) om jag vet att det pengarna används till hjälper oss alla, även om man inte äger några fastigheter eller är en arbetsnarkoman. Det måste finnas plats för alla i ett samhälle, sedan tycker inte jag heller om de som fuskar och utnyttjar systemet, de som snattare i affärer gör så saker blir svårare och dyrare än vad det behöver vara. Jag önskar att vi kunde känna ett större socialtansvar, att vi tog bättre hand om varandra, vi har alla varit små, varit tonåringar, tjugoåringar etc och vi skall alla bli gamla, även om man inte alltid vill erkänna det!

Så Försäkringskassan vet detta - jag önskade inte hamna i den här situationen, och regeringen, jag VALDE inte att bli sjuk - även fast jag fortfarande har svårt att se depression som en sjukdom - även fast den slår ut mig, om jag fått VÄLJA skulle jag vara en fullt fungerande människa som inte behövde ha någon som helst kontakt med FK, det vore utmärkt om jag aldrig hamnat hos dom utan varit frisk och kry och normal som de andra.

I bland vill jag skriva ett öppet brev till vår Statsminister och vår Regering, men vem skulle läsa det? Det skulle troligtvis hamna i något arkiv med ett diarie nummer i fall att! När de tar sina beslut gör de ingen konsekvens analys? A-kassan, sjukförsäkringen, ok, jag fick några hundra kronor mer i lönekuvertet, men jag hade hellre haft A-kassan kvar som den var, även fast min A-kassa bara tar 150 kr. Fackföreningar är viktiga och det är synd att så många unga tar skit jobb med skit kontrakt - ja, jag förstår bättre det än inget jobb givetvis - men vanliga, grundläggande rättigheter har alla som har en anställning rätt till anser jag. Vi som jobbar nu och generationerna efter oss kanske inte riktigt känner till vad fackföreningarna faktiskt gjorde för oss arbetstagare, det är lätt att vara blacee inför de idag när vi har det bra, men det är inget som garanterar att det fortsätter så, speciellt inte nu när vi är med i EU. Vi behöver en social revolution i Sverige, inte vara så accepterande, jag blev så besviken när jag insåg att det inte var så enkelt att avsätta vår Regering, jag var redo med papper och penna för att gå ut och samla in namnteckningar i Sverige för att begära omval, men det var visst mer än så, då rann liksom bensinen ut ur tanken..men jag funderar.

Jag tycker inte att förändringar är farliga, och det är intressant att se att beslut faktiskt kan genomföras snabbt när det väl gäller, vilket får mig att undra varför andra beslut tar år att utreda, men, men, vart är vi på väg?

På vägen hem i spårvagnen var jag åter igen för trött för att gräva efter MP3 spelaren, så jag fick sitta och lyssna på en Amerikan, ung kille, till detta hör att jag är av "Ta seden dit du kommer" natur, och när jag jobbade med utbytes år till Amerika + Au Pairer fick jag lära mig att det var oerhört viktigt för mig att lära våra ungdomar att det inte får jämföra USA och Sverige när de är i Amerika. De skulle vara förskitiga att säga saker som "i Sverige gör vi si eller så" även fast det är att berätta för oss, tar vissa Amerikanare det som att vi skryter och säger att vi gör det bättre i Sverige. Vi brukar alltid säga att våra svenska ungdomar är bland de mest väl resta som finns i världen så ingen fara...

Så när jag satt på spårvagnen och hörde denna Amerikanska ungdom (ca 20 ) prata med sin kompis (Svensk) kände jag mig själv skaka mitt huvud lite då och då - the cheek of him! - han berättade (oftast pratar Amerikaner väldigt högt, har ni märkt det?) om något som hänt honom, jag tonade ut honom lite då och då, men av vad jag förtog han satt på spårvagnen med fötterna på kanten av sätet mitt i mot och en äldre herre (han började säga ca 60 men slutande på 78 och han borde vara begraven etcetc) som tittade på denna Amerikanska pågen, sedan på hans fötter sedan på Pågen igen, denna modiga Amerikan tittade på gubben, sedan upp och ner på spårvagnen och då sa han att den äldre herren insåg att han var slagen så han valde att sätta sig på ett annat ställe. Han sa att vi var "svaga" vi svenskar, och i vilket annat land som helst hade Amerikanen fått ett slag i skallen eller blivit skjuten, men inte i Sverige inte, där räckte det med att man blåste på oss för att vi skulle anse oss besegrade. Sedan hade vi svenskar visst aldrig sett svarta män, jaha....och ja just ja, min favorit, vi svenskar borde resa ut mer i världen för att se hur det är utomlands, få ett större perspektiv...

Jag skakade som sagt på huvudet, önskade så innerligt att jag vänt mig om och bett honom förklara sina åsikter lite djupare, men...måste erkänna att jag inte vågade, ville inte att han skulle ge sig på mig för att jag är stor, att han skulle säga typ "shut up you fat b****h" även fast han åter igen skulle göra bort sig mer än mig, men det skulle inte kännas så!

Ja, jag är vuxen nu, många av mina värderingar har ändrats sedan jag var ung, ...hm, yngre menar jag, mycket av det har med erfarenheter att göra, jag har fler och olika erfarenheter med mig och jag har även lärt mig massor under tidens gång.

Är lite si så idag, pratat med min mamma och fått den där "du kommer till jul" frågan som inte är en fråga utan en förutsättning, jag har planerat att stanna i Göteborg denna jul (vilket jag sagt i 7 år, men alltid ballat ur efter som jag är för rädd för att säga nej till mamma) jag gillar inte julen som den varit de senaste 7 åren, jag kommer i från den som en våt trasa och det tar ett par månader innan jag kommit upp på benen igen, jag mår så J****a dåligt om ni bara visste, fy f***n.

Mamma fyller år idag, och när jag pratade med henne igår bjöd hon mig på den middag som hon skall ha på lördag, i Skåne där hon bor, Monica och Nicole skall ner, och mamma sa att jag kan ta tåget till Halmstad och sedan åka med Monica resten av vägen och sedan tillbaka till Halmstad för att ta tåget och åka tillbaka till Göteborg, eftersom jag sa att detta nog inte var möjligt för bara ett par timmar, plus dyrt, sa jag nej, mamma blev besviken - men då kom...men du kommer till jul! Det lät nästan som, om jag kommer på lördag, kan jag med gott samvete säga nej till jul. Jag vill inte göra mamma ledsen, det är min största skräck att göra henne ledsen och få henne att må dåligt - även fast att fira jul där nere får mig till ett nervöst vrak som det tar allt från två till tre månader att komma igen för.

Ja, ja, jag har nu ledigt resten av veckan, fyra dagar, skall till Jennys grav och tända ett ljus och lämna lite blommor, sedan bära upp lite mer saker på vinden! Lägga i hop och fotografera saker jag kan sälja på Tradera!

"If you have made mistakes...There is always another chance for you, you may have a fresh start any moment you choose, for this thing we call failure is not the falling down, but the staying down."

Mary Pickford

The Vicar of Dibly

Jag började titta på "The Vicar of Dibly" under min tid i Australien, en arbetskamrat på Blockbuster var mycket förtjust i denna serie och jag tänkte "skadar aldrig att prova" nu är hon, eller serien en del i "må bra paket" saker som jag kan göra för att må bra, det har en go hemma känsla och jag njuter alltid fullt ut. Det gäller även för "Star Trek", ST är som en underbar god natt saga, jag får en ro i själen av de båda serierna, jag tycker giochför sig väldigt mycket om Dawn French, tycker hon och Jennifer Saunders är otroliga människor, plus Stephen Fry.

Tror man behöver saker som bidrar till ett välbehag, att titta på "Mythbusters" på Discovery bidrar alltid med att kittla min nyfikenhet och goda skratt, för mig spelar det ingen roll längre att det finns personer som min mor tex som tycker att jag tittar för mycket på TV, jag får avkoppling och nöje därifrån, samt jag lär mig faktiskt en hel del. Älskar dokumentärer, teknik, Choppers, program som föder nyfikenhet, gör att jag önskar veta mer, vilket bidrar till att jag gör research som jag älskar, att klura ut hur saker fungerar, alla dessa olika saker i världen, människor, djur, teknik, natur, ja, vet inte om min nyfikenhet har några gränser.

Jag läste en bok av Linda Faristein (tror jag stavade hennes efternamn lite fel) en deckare, där hon väver in berättelsen i Manhattan historia, tex att det inte fanns tillräckligt med färskvatten på Manhattan för att förse alla människor som valt att bo på denna ö, så det började gräva tunnlar och depåer för färskvatten, tunnlarna gick under vatten och till fast landet där de kunde avleda vatten från kanaler som fick vatten från bergen. Hur intressant är inte det?! Det gjorde så jag började läsa mer om Manhattan, hon har gjort detta tidigare vilket har lätt mig till att göra research om den första kvinnliga journalisten, Roosevelt Island, helt fantastiskt. Känner hur jag får energi bara att prata om det!

Rethostan sitter i, jag är glad att jag har varit på jobbet i går och idag fast det inte känts helt ok, i eftermiddags kände jag hur jag vissnade. Köpte kyckligsoppa på en Kina krog i går kväll, men den var inte god, eller lika vacker som den soppan jag hade på bild, blev lite besviken. Har dock köpt lite medicin för rethostan och det var en befrielse.

Därför var det extra härligt att komma hem i eftermiddags slå på TV:n BBC Prime och såg två avsnitt av "The Vicar of Dibly" satt som en god kopp te på en kall kväll. Azalea låg brevid mig och gav mig värme, kände hennes lilla kropp andas, underbart.

Så tack Dawn French för att du hjälpte mig slappna av i kväll och få lite "hemma" känsla!

Ohhhhh - BIG NEWS har ÄNTLIGEN efter två, nästan tre månaders sökande hittat ett par vinterskor, GUD vad det har varit svårt, kom ganska snabbt på att stövlar var det ingen ide att ens tänka på, men jag hittade en låg modell som är varm och har en vintersula som gör att jag slipper åka skridskor under de isigare dagar. De är också ganska tuffa i modellen så jag är jätte nöjd, såg att jag säkerligen skulle få betala mellan 1000-1350 kr för ett par stövlar, nu betalade jag 700 kr för ett par läderskor med bra sula och en tuff design, tuff design för mig innebär stilrena. Det är så skönt... gav mig på att armbågas med alla höstlovs lediga ungdomar att prova skor på Scorette och Nilsons, men jag gav upp, blev tom ignorerad av expedit, men det gjorde inte mig ett dugg, jag åkte till Mariaplan och "vår" sko affär där jag fick sitta i lugn och ro och då hittade det jag ville ha!!! Underbart.

I morgon jobbar jag min sista dag denna veckan, ledigt på fredag eftersom det är helgdag på lördag, underbart, vilken lyx för mig, skall giochförsig till Gynekologen för att se om mina menssmärtor och vad som kan göras - ta bort allt? Finns det något annat att prova!?

Men, vet ni, låt oss alla ta tid i dessa mörkare dagar att njuta av kylan, när det biter i näsan, levande ljus, grytor, varma drycker, böcker, musik, filmer och ni som har sällskap varandra!

Jag skall ta hand om mig...nja, jag skall försöka, jag har i alla fall njutit av Dawn French ikväll, vad har du gjort för att må gott?!

"The rich substance of the universe is yours to do with as you wish. Why settle for so little in life when you can have so much, just by daring to be different in your thinking."

Catherine Ponder

Kanske en förskylning på väg

Klar kycklingsoppa, ett klart tecken på omtanke när jag är förskyld, en vana som jag "drog" på mig under tiden jag var barnflicka i Australien, jag fick en otäck förskylning där och Danusia kom upp med en jätte god kyckling soppa, det var gott för både mage och hals.

Har rethosta för tillfället, har ett "stopp" över höger ögat och under ögat, hostar så jag tror att jag skall spräcka en blodåder och jag blir irriterad, irriterad för att jag får ont i huvudet, jag vet, jag vet, det är inte så farligt som det är nu, men jag tycker dock lite synd om mig själv, kan inte hjälpa det, har försökt vila så mycket jag kan under helgen eftersom jag tror på att kroppen är en duktig "healer", förhoppningsvis så kommer det inte bli värre än så här, skall köpa medicin mot rethosta, mer psykologiskt än medicinskt anar jag, men kanske det lenar lite i alla fall.

Jag har mycket "omtanke" inläst i kyckligsoppan, omtanke och omvårdnad, har ingen hemma just nu, men jag skall prova med Keldas Sparrissoppa, den tycker jag också om, den är redd, men det gör nog ingenting. Det skulle vara skönt att bli om händetagen när man är hängig, jag vet det är inte såp farligt just nu, men ändå, det skulle vara skönt. Huvudvärken sitter i, men så är det, och som med det andra, så går det här också över.

Det har varit en mysig helg, jag har haft det bra, tog en dusch i går för att jag ville det - stort steg för mig - låter säkert löjligt - men jag är ju inte värd att duscha förutom när jag har smutsigt hår, igår kväll duschade jag för att det skulle kännas - och kändes- skönt, om händetagande kändes det som. Har sagt Hej Då till mina härliga grannar som flyttade i helgen, vilket betyder att jag är nu officiellt den som bott längst i detta hus, jag gillade dessa grannar mycket så jag hade ett litet uns av seperations ångest, väldigt lite, det är en naturlig händelse, de hade fått Nemi och behövde en större lägenhet.

Tjejerna, Olivia och Azalea har stått för mycket av underhållningen idag och igår, Azalea undersöker allt, när de två leker ihop skrattar jag gott, speciellt eftersom de som bor under mig får tillbaka lite av de thump, thump ljudet jag hör varje kväll från deras barn. Speciellt när kattjejerna sätter in den högre växeln, just nu befinner sig Azalea i min papperskorg vid skrivbordet. Massor med härligt papper där i.

Jag tro jag skall köpa med mig lite kycklingsoppa i morgon efter jobbet, från Kina krogen, deras soppa smakar mest lik den jag fick i Australien, det skulle sitta gott i magen, jag hoppas som sagt att rethostan och pangandet i huvudet tar sig vidare, kanske hoppa vidare i sitt uppdrag som höstförskylning - ja, ja, det är som sagt inte så farligt, har den hesa sexiga rösten som jag kommer att få utnyttja i morgon, men det är inte så farligt herre Guuuu.

Vet ni vad, vintertid, jag gillar det, jag gillar alla säsonger, det är bara jobbigt med sommartid att "mista" en timme, så även fast hösten kommer med hostande, snörvlande, nysningar, så kommer den också med härlig klar luft, god lukt, härlig vid och höstregn som bjuder på filtar och levande ljus, eller en bok och en underbar kopp te...så lite rethosta är ok...

"Life is an oppertunity and not an obligation." The Tao of Leadership

Titta, de är nu vänner och det bästa som finns är varandra...hm...jag då...

Panik igen

Jag har haft många panik attacker den senaste tiden, "utan orsak" som jag ser det, det har varit jobbigt att ta hand om, oftast när de är över är jag genom svettig och alldeles slut. Jag gör saker som jag tycker är roliga, jag gör det i sällskap av personer som jag känner mig trygg med, men ändå så rasar jag ihop och skräcken far genom mig och jag undrar om jag kommer att klara mig igenom det här.

Jag hatar att hela tiden ha koll på vart den närmsta toaletten är, att alltid se till att jag har en fem krona eller en tio krona tillgänglig, att vara så spänd att jag knappt kan följa konversationen, därför går jag oftast ensam, jag har lättare kontroll på situationen då, men jag tycker inte om det här, vad det skapar och de hinder på vägen som jag sätter upp för mig själv, det är jag som sätter igång dem, det är också jag som kan bryta dem om jag fokuserar på att bryta koncentrationen, göra något annat så jag inte fastnar i själva händelsen, ibland klarar jag det, ibland inte.

Jag är en paradox, en livs levande paradox, motsägelsefull, jag älskar människor och vill vara med i livet, människor skrämmer mig och jag drar mig helst undan från livet, jag är glad, framåt och kontakttagande, jag är rädd, orolig och inåtvänd, jag kan, jag har en otrolig förmåga - jag är värdelös. Jag älskar vackra saker, men jag är inte värd vackra saker, ja, ni förstår säkerligen mönstret. Har dock blivit bättre på att stanna i dur, välja att se det positiva och det är jag väldigt stolt över. Den senaste tiden har det kommit upp saker, jag har lärt mig nya saker och blivit överraskad av andra, så livet är verkligen ett levande lärande.

Nu har jag rethosta, och det är ett levande lärande i tålamod, är lite hängig också, försökte lägga mig och vila i eftermiddags men två stycken damer (håriga) stod uppmanande vid balkongdörren och ville ut, hade sagt i flera veckor att jag skulle ordna till balkongen så de kunde vara där ute, utan att jag får hjärtat i halsen för att jag tror de är på väg över räcket, så nu är den iordning gjord, som en större bur, men de tycks gilla det, speciellt Azalea som har jagat löv tills hon ramla ihop i en trött hög på soffan. Azalea ligger i sin eget skapade fleece filt grotta och Olivia ligger och sover på sin filt på sängen, det är lugnt, det är rofyllt och långt från panik attack stunder.

Det är dock så, att som det är just nu är panik attacker en del av min vardag, men jag har kommit på följande idag, om jag släpper taget om dem, låta dem komma och gå som de vill, då kanske de tappar sin makt, makten som jag ironiskt nog ger dem, om jag säger, "jaha, då var det bara att ta sig igenom den här" så kanske de ebbar av och inte kommer på besök lika ofta, kanske kommer de alltid att vara en del av mig, bara minskat i styrka!

För snart två år sedan målande jag denna Ank tavla, jag målade den för att påminna mig att låta vissa saker glida av mig som "water off a ducks back" jag hade problem med en arbetskamrat och tog väldigt hårt åt mig av det hon sa och gjorde, ok, den hjälpte inte alltid, men den ger mig fortfarande ett leende på läpparna när jag tittar på den, den hänger fortfarande på jobbet, är där mest på dagarna så tyckte det var uppenbart att den skulle hänga kvar där!

Det är ju dock så här, vi delar på denna värld, vi upplever säkerligen var dag annorlunda beroende på vart vi kommer i från och vad vi har med oss i bagaget, men vi delar på den tid som vi har här, jag tror inte att vi alla kan bli bästa vänner eller ens bli snällare och artigare mot varandra, men jag tycker att vi kan försöka komma ihåg att vi alla har ett eget ansvar för hur vi reagerar, och jag tycker fortfarande att det inte skulle vara för mycket begärt att ta hänsyn till varandra och hjälpa till där vi kan, med det vi kan. Även om det bara är att titta i någons ögon och le, eller lyssna fem minuter extra, det kostar inte så mycket. Tro mig, jag har dagar då jag skulle önska skrika åt mina medpassagerare på spårvagnen när de står i vägen när jag skall gå ut, då de pressar sig in i spårvagnen istället för att vänta på att vi som skall gå av har gått av - varför gör man inte det? Varför så bråttom? Spårvagnen åker inte...

Har också lärt mig att det är många som har sina egenheter, det finns medmänniskor som pratar för sig själv (japp, kollat och de saknar headset och mobil) det finns dem som måste spela tuffare och coolare än vad de egentligen är, det finns de som inte kan möta dina ögon eller ens säga "ursäkta mig" om de behöver passera utan de knuffar sig förbi, de finns de som alltid har mössa eller luva på sig, ja, det finns alla möjliga olikheter, att jag har en panik attack passerar nog obemärkt förbi även fast jag upplever det som om jag har ett vattenfall i pannan, hjärtat sitter utanpå kläderna och bankar och att jag kommer att bajsa på mig där jag står och dö på kuppen - hm, inte tänkt på det förut, om jag dör efter jag bajsat på mig spelar det inte någon roll, jag kan inte känna mig förnedrad när jag är död...hm, där ser man!

Det kommer att bli bättre, jag jobbar med det varje dag, och om jag nu vandrar mot en förskylning kommer jag landa i det där underbara stadiet då jag inte bryr mig om något, feber dåsig och sexigt hes, ja, då kan jag bara vara jag, utan att tänka på alla saker jag är och inte är, då är jag bara, hm, jag kanske skulle ringa varje kille jag känner nu när jag har den här rösten, jag skall kolla...japp, som jag trodde, noll, noll män i min telefonbok!

"The rich substance of the Universe is yours to do with as you wish. Why settle for so little in life when you can have so much, just by daring to be different in your thinking."

Catherine Ponder

Pitt Bull eller envis som en Åsna ?

När jag får en ide i mitt huvud så har jag svårt att släppa taget om den, jag fixerar liksom, jag utforskar alla vägar som jag har innan jag ger upp, ibland dröjer det en liten stund till innan jag tillslut ger mig, om det inte löser sig. Det har ibland lett till att jag har gjort idiotiska saker, saker som jag idag rodnar för.

Som den gången jag fick för mig att jag gillade en kille, han gick samma journalisk kurs som jag och vi hade flörtat med varandra ett tag men det gick inte längre, djupt frustrerad av detta fick jag för mig att jag skulle ta första steget, men olikt en normal person så frågade jag inte honom om han ville ta en fika efter föreläsningen, nej, nej, jag köpte en STOR, STOR bukett blommor, fick skjuts av en kompis till "The Courier Mail" där han jobbade extra, och gick in och lämnade denna stora blombukett till receptionen, jag fick inte gå upp till "The News Room", men jag kan tänka mig vad grabbarna sa när han kom tillbaka med den buketten. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen, jag gick sakta mot ytterdörren men greps sedan av panik och rusa ut till bilen kastade mig in i baksätet och skrek åt Anthony att köra, japp, vi gick till Pubben killen och jag, men efter allt det visade sig att han var väldigt tråkig.

Men jag hade fått för mig att jag ville "ha" honom och jag gjorde det som krävdes plus det där extra. När jag bodde i Australien jobbade jag som volontär för Röda Korset, varje Alla Hjärtans Dag organiserade de en "Desperet and Dateless bal", så jag tänkte jag köper en biljett och går, min kompis Axel var också singel så han köpte en också, den man som kom och hämtade mig den kvällen var...hm, speciell och efter en och en halvtimme kunde jag inte ta det längre så jag rymde, hamnade i "The Valley" på en "gay" klubb och mötte hur trevliga killar som helst, där satt jag glatt envist och väntade på att Axel skulle ringa, men han hade haft bättre tur än mig, så det var bara att ta en Taxi hem, träffade dock underbart trevliga killar som blev mina kompisar.

Nu glömde jag visst detaljen som gjorde mig envis, men det var att jag inte skulle lämna den "date" som jag fått till balen, att jag skulle vara på mitt bästa uppförande och ge alla en chans, men han jag var med pratade med alla andra utan mig, lämnade mig ensam, pekade på andra tjejer som han tyckte var snygga, jag bet mig i tungan, var trevlig, var trevlig, var...wooops, så försvann jag bakom väggen till baren som var nära porten och så sprang jag barfota vidare. Gud vad glad jag blev, det var som att jag hade varit tvingad att bära korsett hela dagen och kvällen och ÄNTLIGEN kunde snara upp den.

På gay baren dansade jag och sjöng till "I will survive" dansade tryckare med en trevlig tjej och fick höra de bästa historierna av killarna vid baren, alla var så trevliga och de lät mig vara jag, ok, det tog ett tag innan jag fattade galoppen, men då satt jag redan på baren och dingla med benen och pratade med en tjej som tyckte mina ben var....ja, det är mellan henne och mig. Där träffade jag vänner som jag fortfarande har kontakt med, lite sporadiskt men de finns till, även Craig som jag var sååå kär i, han var säker att bli kär i eftersom jag visste att inget kunde hända, lovely, lovely Craig....frisör, han gjorde mitt hår till vad det är idag!

Håkan Pettersson har inte svarat, han är bevisligen mycket klokare än mig, varför betala en summa för att få kontakt med gamla klasskompisar, speciellt när det är 22 år sedan skolan slutade - högstadiet. Men jag är så nyfiken och så har jag inte glömt mitt beteende den dagen han, jag och Janne satt i mitt rum, men jag blev liksom rädd och betedde mig som rädd skitunge, förlåt Håkan...nyfiken på vad han haft för sig, vad han gör idag, vilken typ av man/människa han blev, vad hade han för syn på tiden på högstadiet, ja, det vore trevligt att prata med honom, men jag vill inte springa fram som en PittBull med ett tugg ben eller vara envis som en Åsna och hamna med back benen genom dörren till stallet, min jag är så himla nyfiken att det killar i hela kroppen, undra vart jag la den där klasslistan.....

"Live as you will have wished to have lived when you are dying."

Gellert

Jag har ett hem

Det finns något som jag är oerhört tacksam för, det är att jag har nycklar som leder till en dörr som öppnas till mitt hem. MITT HEM, där min soffa och min säng finns, där mina filtar och skatter finns, där Olivia och Azalea finns, där jag kan andas ut och känna mig till ro, jag har ett hem.

När det är kallt ute kan jag komma hem och värma mig, hem till min vrå. När jag är hungrig kan jag öppna mitt kylskåp och laga mat, när jag är trött kryper jag ner i min säng och gosar in mig i mina underbara kuddar och i mitt täcke, mina mjuka, lena lakan, när jag är smutsig kan jag ta en dusch i mitt badrum.

När jag kom tillbaka från Australien bodde jag hos min syster, sov i ett "öppet" rum, ingenstans att stänga in mig. Jag hade socialbidrag och kunde inte få en lägenhet pga att jag glömt att deklarera 1995 när jag lämnade Sverige och hade en skatteskuld på 5000 kr till kronofogden, även fast Skatteverket hade all min kontakt information, plus till min mamma så tog de ingen kontakt för att få den betalad. Detta innebar att jag hade en betalningsanmärkning. Men tillsist fick jag en lägenhet i Gårdsten, en helt annan värld mot vad jag var van vid. Ingen höjd punkt, arbetslös, kompislös, boende i Gårdsten i en uppgång där endast 4 lägenheter hade boende, 4 av 12 lägenheter och jag hade socialbidrag, inte en höjdpunkt

Den tiden jag inte hade en egen vrå var väldigt jobbig, jag är oerhört beroende av en vrå som är min. Innan jag fått arbete och flyttat från Gårdsten till Kortedala upplevde jag inte att jag hade några som helst förhoppningar om att det skulle bli bättre, det kändes hopplöst.

Som ödet ville det så fick jag lägenheten här i Sandarna efter fyra år av sökande, av varje lägenhet som kom upp i Majorna, Kungsladugård och Sandarna, och ett nytt jobb, fastanställning i samma månad April 2004. När jag åker hem nu känns det rätt igen, jag åker åt rätt håll, jag känner det i hela kroppen.

Nu när det börjar bli kallare och det regnar och blåser så tänker jag på alla de som inte har ett hem, de som måste sova i en stor sovsal med en massa andra, ok, glad att de har tak över huvudet, men de som inte har någonstans att ta vägen...vad tar de som sitter i Nordstan vägen när de stänger? Vart kan de värma sig? Vad händer när man faller så långt utanför samhället? Utan adress?! Jag skulle inte klara mig, det tror jag inte, jag hatar att vara rotlös, jag söker så desperat efter ett ställe där jag kan plantera mina rötter i marken istället för jorden i en kruka.

Jag åkte i hissen när det slog mig (igen) hur glad jag är att jag har min lägenhet, att jag har mitt hem, det är värt mycket för mig. Det blåser ute och regnar till och från, har haft svårt att sova så jag försöker stanna uppe tills jag känner att jag skulle kunna sussa in utan för mycket problem, att inte kunna sova är jobbigt, driver mig till vansinne, speciellt när jag börja känna att det kryper i hela kroppen. Men som sagt, jag har i alla fall ett sovrum, med en säng som är varm och ren, med ett sängbord med en lampa som jag kan släcka efter jag läst lite i min bok, som jag kan lägga på mitt sovrumsgolv!

"The willingness to accept responsibility for one's own life is the source from which sel-respect springs." Joan Didion

Kompass

Jag önskar lära mig en teknik så jag kan vara jämnare i humöret, medicineringen skall hjälpa mig, med en justering vid PMS, men jag tycker fortfarande att jag åker som på havet vid en kraftig storm, det är jobbigt.

Det är sant, jag har nu utrustats med ett fullt fungerande kompass, jag har själv varit med i tillverkningen av det, det fungerar, men det är en sak att ha det kompasset till handa och en helt annan sak att lära sig använda det på korrekt och bra sätt för mig. Jag har kartan, vissa skyltar är uppsatta och väl markerade, jag har kompasset, men jag tror jag saknar utrustningen för att klara av vädret.

Jag blir väldigt trött, att ofta bli vilsen där ute tar krafter, speciellt när man önskar komma hem men inte riktigt kommer ihåg vägen dit. I dag var jag extremt rå, jag började känna en aning av det i går, men idag skrek jag till, alla J****la borrar och slipar, ljudnivån var så hög att jag knappt kunde höra vad som sas på telefonen, sedan fanns det inte människor som kunde hjälpa till med vissa av samtalen så frustrationen ökade, irritationen fortsatt stiga, jag skrek rakt ut - nej, det hjälpte inte med det kändes skönt för mig, lite som en tryckkokare. Släppa ut ångan hjälpte att lätta lite, lite på trycket.

Jag var väldigt glad när jag kunde koppla ifrån telefonen och gå på lunch. Ringde min systerdotter på lunchen och lärde mig många bra saker från henne, hon är en klok nittonåring, hon gjorde något jag aldrig vågat på över 30 år. Jag fick också lära känna en helt ny person och jag måste säga att jag tror hon kommer att klara sig fin, fint. Blev väldigt orolig, orolig att hon skulle gå min väg, vi har otroligt lika humör, och vårat känsloliv verkar det samma i mycket, jag har varit oerhört avundsjuk på henne - ja, jag vet, vuxen människa och allt. Men i dag öppnade min systerdotter mina ögon för ett nytt synsätt, det är inte varje dag det händer, mycket lärorikt, vill att hon skall ha ett bättre liv än vad jag haft, i alla fall när det gäller min relation till min familj.

Irritationen satt i, klarade dock av att handla lite mat utan en panik attack, när jag kom hem så vilade jag ett par timmar, det behövdes, det hjälpte mig och det är ok. Har strosat runt i min lägenhet, mitt hem, plockat ut disken från min älskade diskmaskin, tittat till mina katt töser som låg i en hög tillsammans på sängen, gott att se, i kväll har jag bara funnits och det är precis vad jag behövde.

Det kan tära lite detta konstanta lärandet, jag hoppas bara på att de ändringar jag gör stannar kvar, klart att vissa dagar har jag inte samma motståndskraft, vissa dagar kan jag inte hantera stress överhuvudtaget och blir ledsen och arg för det minsta lilla. I dag blev jag lite tjurig, men Lisa hjälpte mig helt omedvetet att gå över bron till andra sidan där det var lite, lite mer solsken, phu vad skönt, det är ansträngande att vara tjurig! ; )

Azalea har blivit en fullvärdig medlem av familjen, Olivia tar sig en liten stund ensam i bland, vilket är självklart att hon skall, Azalea älskar visst att dingla från gardinstången, höll på att ramla i kväll så jag hoppas hon lärde sig lite från det. Nu ligger hon och spanar ut genom fönstret på vad som försegår där ute i kvällen. Dags att sätta ut en till Talgboll till fåglarna så hon också får titta på fågel TV.

Jag har nog aldrig haft det tyst i mitt huvud - har ni?! Det skulle vara skönt, har kanske lyckats några minuter, men det skulle vara skönt att lyckas ha det tyst i huvudet i en kvart eller så, få vila ifrån alla oro, värderingar om jag är värd att leva och vara bland människor, den värderingen tar plats varje dag, varje gång jag har en interaktion med en med människa, blä. Det var en bra artikel i GP om att inte alltid jämnföra sig med andra, nu läste jag inte den idag, men tror nog jag skall läsa den i morgon. För jämnför mig med andra verkar vara min favorit sysselsättning, speciellt för att se allt jag inte är - efter som jag är värdelös!

Levande lärande, varje dag, varje minut, varje vaken stund och i drömmarna, levande lärande, jag vill leva, jag vill lära, men i bland vill jag bara vara! Kanske tur att jag inte har barn, med tanke på hur jag har behandlat min systerdotter och med tanke på vilken erfarenhet jag har haft - mummie dearest - skulle vara livrädd att jag skulle upprepa historien det vill jag inte, men...en egen familj...

Nu har jag kompass, karta och några vägskyltar, det är mer än vad jag hade förra året.

"When you die and go to heaven our Maker is not going to ask, "Why didn't you discover the cure for such and such? Why didn't you become the Messiah?" The only question we will be asked in that precious moment is "Why didn't you become you? Elie Wiesel

Monday blues and pinks

I morse när jag satt och väntade på att det skulle bli min tid att gå in till terapeuten satt jag och läste en intressant artikel i tidningen "Vi", det satt en kvinna och väntade också, hon suckade högt varannan sekund, med tanke på fredagen och det testet som jag tyckte jag fick då, undrade jag om detta möjligtvis kunde vara ett annat. Jag kan säga att mina nerver blev otroligt irriterade och jag ville bara skrika, men jag var för artig för det. Eller jag vågade inte säga något, men det var oerhört irriterande, som tur är så fick hon gå in ganska snabbt så jag behövde inte sitta och vänta med henne speciellt länge. Jag kunde fortsätta läsa min artikel istället för att irretera mig. Skämdes lite igen, men har lite svårt för sådana ljud, snarkningar, smakande, tugga med öppen mun, tonlägen - snobb jag är, jag som har alla mina underligheter för mig!!!!

Det är ganska komiskt egentligen, jag tror ju i mina mörka stunder att jag är roten till alla problem och onda saker som händer runt omkring mig, jag tror att alla människor i världen har en negativ åsikt om mig, men det är som jag sagt tidigare ganska egoistiskt och komiskt, för i samtal med andra reflekterar jag över hur ofta det är jag säger att jag inte lagt märke till det de pratar om, hur de ser ut, eller att det är lite besvikna över hur håret eller kläderna ser ut den dagen - jag har inte ens tänkt på det, har inte gjort någon bedömning - vilket om jag vänder det, betyder att det säkerligen inte är många som reflekterar över att jag har en obekväm tröja på mig eller att jag har ett utslag i pannan. Oftast är det ingen som märker om jag bytt tröja efter halva dagen!!! Det borde underlätta livet för mig tycker jag - men näpp, fortfarande känner jag att jag glider in på det negativa spåret, även fast jag blivit bättre på att styra om.

Nej, jag har inte hört från Håkan, han var inte sådan medlem som kan läsa meddelanden, smart att de gör så - lockar in en för att sedan berätta att jag måste få betala för att se det skickade meddelandet. Ja, ja, så är det, fick för ett år sedan en inbjudan till en klassträff, men jag gick inte, kände en sådan skam för hur jag ser ut idag att jag inte gick. Är nyfiken på de andra, dumt att jag kastade klasslistan. Men hade bestämt mig för att lämna det förflutna bakom mig.

Lika som att jag förstörde alla kort som jag hade på min första kärlek när det tog slut, nu ångrar jag det lite, kommer knappt ihåg hur han ser ut.

En blåsig måndag med inslag av rosa, det har varit en ok dag fast jag har varit trött, höst stormen viner utanför och löven reser längs med dess bana...hoppas dagen blir lite mer rosa imorgon!

"When you see the good in you, you attract more good in you." Iyanla Vanzant

Innan jag går till sängs

Min kärleks historia till Michael Leunig tog sin början på sent 80-tal, jag fann honom i en dagstidning i Melbourne och sedan dess har han varit med mig alltid, jag älskar hans verk passionerat, hans teckningar, dikter, reflektioner, allt. Han har målat denna ängeln, han har en dikt om en ängel som bor längst ner i en mans hjärta, långt ner i skuggan, de bilder som är till denna dikt, speciellt den sista bilden på denna ängel som ligger där, leende längst in i mannens hjärta, är inte det hoppfullt, även fast allt annat runt mannen var svart just då, så fanns denna ängeln.

Jag gick och pratade med en psykolog en gång i veckan under min tid på Universitetet, som jag gick i Australien, jag försökte förklara att elden slocknat, elden som vanligtvis brann inom mig, då sa han jag pratade med så här " jag ser det så här Marie, att längst, längst där inom dig finns en röd, varmt glödande boll, den syns inte just nu eftersom du har många lager av kappor på dig, men allt eftersom vi arbetar, så kanske du kommer att ta av dig en, efter en och tillslut får den tillräckligt med syre för att börja brinna igen!" Det sades för ca 10 år sedan och jag kommer ihåg det än idag, jag har sparat det inom mig, han tyckte att jag var speciell (och jag betalade inte för hans tid : ).

Jag tror på kärlek, vänskap, vänlighet, medmänsklighet och även fast mycket i samhället visar att detta kanske inte står så högt i kurs skall jag göra ett medvetet val varje dag, att leva i den andan. Ja, jag skall inte sätta upp mig själv för misslyckanden, jag inser att jag kommer att ha dagar som inte är lika roliga, men jag skall göra mitt bästa att vara vänlig, tro på kärlek, vänskap, medmänsklighet i vardagen.

Jag är 38 år och två månader, tror ni jag kommer att träffa någon? (ja, det är upp till mig, svårt för dom att hitta mig när jag sitter hemma - ingen prins kommer och ringer på din dörr Marie säger mamma i sina hjälpasamma stunder, underligt, jag kan tom få Pizza hem till dörren plus andra paket) Tror ni jag kommer att få ett barn ( samma problem där, svårt att bli gravid när man sitter inne, nu har jag väll spindelväv överallt och pussas och kyssas det kommer jag inte ens i håg hur man gör, dags att börja öva på handen igen kanske, hjälpa till med lite smaksatt läppglans kanske) Tror ni jag kommer att börja promenera igen, kanske gå ner i vikt (japp, då måste man sätta ena foten framför den andra och se till att lästa skorna, sätta på musiken och bara göra det, förutsättningen är dock den samma - måste öppna dörren för att det skall hända!!!)

Ja, det är väll den onda sanningen, jag är fetfetfetfetfetfet dålig mage, japp, fortfarande på med TREO min BÄSTA vän, det är svårt att släppa taget fast jag inte behöver tabletterna!!!!! Min mage blir inte glad, otroligt ostabil och högljudd! Illa lukt och jag, gillar inte tanken på att lukta illa, men ahhhhhhhhh, varför är jag så själv destruktiv?!

Jag vill bara bli älskad av någon.

M.Leunig ger mig alltid bra sällskap även när jag håller på att bli galen, men det vore inte dumt med mänskligt sällskap, Olivia och Azalea, utan dom, usch, men jag har i alla fall tankat på, idag har jag tittat på och sjungit med Mary Poppins med Julie Andrews.

"At the top of the tallest building in the world...sat the saddest man in the world: and inside the man was the lonliest heart in the world and inside the heart was the deepest pit in the world and at the bottom of the pit was the blackest mud in the world and in the mud lay the lightest, lovliest, tenderest, most beautiful happy angel in the universe. So things weren't so bad after all." M.Leunig

Nå vad säger man....

Dreamtime

Drömmar, det är viktigt för mig, jag dagdrömmer, sovdrömmer, jag kan dagdrömma fram sådana scenarion att jag "glömmer" av att somna, vilket kan vara lite problematiskt. Det fanns en tid då jag föredrog mina dagdrömmar istället för verkligheten, men jag är glad att jag kunde hjälpa mig själv ur det, för då sitter jag där igen, i väntrummet till livet, väntar på att något skall hända mig. Jag har redan suttit där i nästan åtta år innan jag insåg att det fanns en dörr som jag kunde använda när som, det var upp till mig!

Att inse att livet är upp till mig och att jag har ett eget ansvar var skrämmande och är fortfarande skrämmande ibland, när jag kommer på det igen. Men jag är inte lika rädd nu som tidigare och det underlättar vardagen om jag säger så. Visst jag får fortfarande mina panikattacker, men jag har kommit över skammen, eller rättare sagt jag har haft ett långt samtal med mig själv att jag gör så gott jag kan och funkar det inte en dag kanske det fungerar bättre nästa dag.

Har haft värdens halsbränna sedan igår, börjar bli jobbigt, men som det mesta med mina små negativa händelser har jag skapat situatinen själv! Skall INTE tycka synd om mig själv - fast det gör jag lite i alla fall!

Jag fick inte lägenheten på Slottskogsgatan 49B, så är det, men jag tackade i alla fall ja så nu kan jag söka en annan, göra det lite mer noggrant så jag inte söker en lägenhet som jag kanske inte vill ha egentligen. Blev lite förvånad, var så säker på att jag skulle få den, men denna gång tror jag att det var för att inflyttningstiden var så kort som den gick till en annan person.

Nu är det andra gången det händer att en person försökt att komma in i min lägenhet, tagit i dörrhandtaget, sedan försökt ett par gånger till, jag "lackade" faktiskt ur lite idag, känns liksom inte så bra, och de ber inte om ursäkt när de se att det är fel lägenhet. De skall visst till min grannes lägenhet under mig, som jag tror att han hyr ut i andrahand utan att ha sagt till värden. Men, så är det ibland.

Idag har varit en lugn dag, plockat upp min tvätt, plockat ner kattungen Azalea från gardinen i vardagsrummet, hon var uppe i taknivå, skrattat åt Olivia och Azaleas lekar, set har känts bra!

Man kan ibland inte låta bli, ja, jag skall väll säga JAG istället för man, gick in på stayfriends sida och såg att en person från min klass var registrerad, finns ett par stycken till, men denna personen umgicks jag med lite under min tid på högstadiet. Nu skickade jag ett litet meddelande till honom, på den sidan har jag ett "fel" representativt foto av mig själv, har ju lagt på lite mer kuddar sedan de fotot togs, men, ja, jag skäms OK!

Om han svarar?! Ja, det tar jag då, oftast skriver man in sig på sådana sidor för att se om man hittar någon från sin ungdom, titta på foton och så, fast man gör inget själv, så gjorde jag i alla fall i början för att se, men man fick inte se de andras foton om man inte la ut ett eget så jag gjorde det. Men Håkan hade givetvis inte något foto. Svart lockigt hår och blå ögon och 15-års fjun hade han i alla fall på överläppen sist jag såg honom, vilket var vid 9:ans skolavslutning. Jag hade faktiskt inte en pojkvän under min tonårs tid, givetvis var jag hopplöst förälskad i en kille som gick två årskurser över mig, jag kommer tom ihåg hans namn. Men ingen pojkvän, skrämde mig för att vara ärlig, visste inte vad jag skulle göra med dem.

Janne Sorvari, han var min bästa kompis, honom håller jag kär än i dag och jag är ledsen för att jag inte fick tacka honom och berätta hur mycket han betydde för mig. Har försökt att hitta honom men utan resultat och det kan faktiskt vara så att han inte vill träffa mig igen. Hur hans liv tedde sig efter högstadiet vet jag väldigt lite om. Jag fick en puss av honom en gång och blev så glad att jag nästan flög upp för trapporna, jag kommer ihåg känslan än idag, min första puss.

Jag hoppas han har det bra idag, att han är frisk och lever ett liv som han är nöjd med vad det än innebär. Jag har ingen kontakt med någon från min skoltid överhuvudtaget, från Universitetet, men inte från de tidigare skolåren, mycket för att jag bytt skolor mer än jag önskar någon att göra, jag gick klass 1-2 på Lilla Sätra skolan i Gävle, klass 3-6 på Björsjöskolan i Gävle, klass 7-9 på Hovås skolan i Göteborg, gymnasiet 2 år på Karolinska skolan i Örebro. Har flyttat en hel del i mitt liv, det är därför HEM är väldigt viktigt för mig, jag saknar rötter, så eftersom de måste vara flyttbara fick jag inreda min "kruka" så jag kunde bära den med mig. Så fyra år på ett ställe i Sverige, är det längsta jag har bott på ett ställe, och det är här. Min mamma bor i Skåne, min syster i Halmstad, Göteborg är mitt. (OK jag inser att jag delar GBG med ett par hundra tusen eller fler, men ni förstår säkert vad jag menar!).

Idag har jag haft en underlig känsla i kroppen, jag har varit nöjd - tror jag - jag har tvättat, läst, haft två kattjejer med mig, ganska roligt att se dem, stor katt förföljd av en liten katt och så byter de om på vägen tillbaka, Olivia har fått tvättat Azalea idag, och Olivia la sig på rygg med magen i vädret när Azalea var i närheten. Det ser jag som positiva tecken, desperat att få dela med mig av vad mina fantastiska katter gjort och gör, ringde jag Pia, jag visste att hon skulle uppskatta det!

Tänk, tänk om Håkan kontaktar mig, vad gör jag då? NEJJJJJ MARIE börja inte oroa dig för något som inte hänt och kanske inte kommer att hända - Herre Gud - ta det lugnt!!!!

Men, låt mig viska en hemlighet, jag längtar efter kärlek, jag längtar efter någon som tycker om mig, inte en tjej eller kompis, du vet, en man...en liten man till mig...eller...kanske blir jag den där feta, illa luktande, sopsökande, smutsiga tanten i 20 koftor och tre byxor och fem kjolar vars lägenhet grannarna klagar på för att det luktar illa i trappuppgången, tanten som pratar högt för sig själv och mammor med barn byter sida på gatan för att undvika, tanten med 60 katter men som matar 150 fler bakom någon gammal byggbarack på en gammal övergiven tomt på ett stort industriområde...jag vill inte det ok...

"We give thanks for the mystery of hair. Too little here and too much there. Censored and shaved, controlled and supressed: Unwelcome guest in soups and sandwiches. Difficult growth always needing attention. Gentel and comforting; Complex and wild; Reminding us softly That we might be animals. Growing and growing 'Til the day that we die. And the day after as well, So they say! In all of its places, And in all of its ways We give thanks for the blessing of hair."

Amen

M.Leunig

- Min personliga hjälte, älskar honom och alla hans verk!!!!