på ungefär samma sätt hihihi
http://mariegerahty.blogspot.com/
tisdag 23 mars 2010
torsdag 4 mars 2010
OJ
Varje gång som jag pratar om operationen biter jag mig i läppen efteråt och önskar det osagt, för jag är orolig att operationen inte skall bli av, trots att jag pratat med Sophiahemmet i går om en del av mina mediciner och samtalet avslutas med ”vi syns den 7 april Marie”.
Vi syns den 7 april – det innebär trots allt att det SKA hända, jag har ett hotellrum bokat, resan planerad och frågorna besvarade, men ändå är jag rädd att jag skall ställa till det så det inte kommer att hända.
För mitt ”Modus operandi” är sådant att jag förstör goda saker som händer inom och utom mig, resultaten kan ses strödda efter mig som förstörelse efter ett jordskalv. Nu vill jag ändra detta, nu vill jag avstyra det invanda beteende mönstret. Jag är medveten om det, jag har sett varningstecknen och har tillfälle att ta hand om operationen som ligger framför mig – fast det är genom att inte prata om det som jag kan rädda det från att förgöras, tror jag.
Samtidigt kommer det upp funderingar och tankar, funderingar kring hur mycket kommer jag att gå ner? Kommer jag att gå ner i vikt – för vissa fungerar det inte och rädslan att vara en av dem är stor, men det är upp till mig, upp till mig.
Vissa dagar nämner jag inget, andra dagar droppar det ner runt mig som regn, då kommer ångesten – för jag vill så intensivt skapa ett bra hälsosamt liv. Ett liv i rött, varmt, fylld med varma människor, kreativitet, nyfikenhet och vetgirighet.
I dag är jag lite orolig – men det kommer att ske – så är det med det!
Vi syns den 7 april – det innebär trots allt att det SKA hända, jag har ett hotellrum bokat, resan planerad och frågorna besvarade, men ändå är jag rädd att jag skall ställa till det så det inte kommer att hända.
För mitt ”Modus operandi” är sådant att jag förstör goda saker som händer inom och utom mig, resultaten kan ses strödda efter mig som förstörelse efter ett jordskalv. Nu vill jag ändra detta, nu vill jag avstyra det invanda beteende mönstret. Jag är medveten om det, jag har sett varningstecknen och har tillfälle att ta hand om operationen som ligger framför mig – fast det är genom att inte prata om det som jag kan rädda det från att förgöras, tror jag.
Samtidigt kommer det upp funderingar och tankar, funderingar kring hur mycket kommer jag att gå ner? Kommer jag att gå ner i vikt – för vissa fungerar det inte och rädslan att vara en av dem är stor, men det är upp till mig, upp till mig.
Vissa dagar nämner jag inget, andra dagar droppar det ner runt mig som regn, då kommer ångesten – för jag vill så intensivt skapa ett bra hälsosamt liv. Ett liv i rött, varmt, fylld med varma människor, kreativitet, nyfikenhet och vetgirighet.
I dag är jag lite orolig – men det kommer att ske – så är det med det!
torsdag 11 februari 2010
Jag dömmer - kanske bättre om jag bara glömmer!?
Jag orkar inte längre, allt detta prat om bantning, varje dag, vid varje mänskligt möte, i korridoren, i fikasoffan, inne på rummen, vid lunchbordet överallt, det känns som det inte finns någon plats fri, förutom mitt kontorsrum. Så dit går jag när diskussionen börjas igen. ”Vad äter du? Hur mycket har du gått ner? Har du provat ”startpaketet”, vilken diet följer du? Vad äter du? Hur mycket har du gått ner – hur går det? Hur känns det?”
Det handlar om 5 – 10 kg för dem, i övervikt, ibland inte ens så många kilon, och att sitta där med över 40 kg övervikt, även fast jag vet att det inte spelar någon roll med kilon eftersom det tar tid att gå ner, så känner jag en uppgivenhet när jag sitter där mitt ibland denna bantnings fokuserade och besatta grupp.
Så nu går jag ifrån fikan och jag överväger att äta lunch på en annan plats även fast det är lite tråkigt att sitta ensam, det är ett val för mig. Jag kan inte kräva att de andra skall lugna sig med dessa ihärdiga samtal av diet.
Känner lika inför apelsin ätning, när en citrusfrukt skalas, den doft som kommer, den ger mig huvudvärk, en ordentlig huvudvärk, jag har meddelat detta vid många tillfällen, men de fortsätter att skala och äta det runt fikasoffan, jag måste gå därifrån eftersom jag mår dåligt av lukten. Det känns lite tråkigt att de inte kan ta den hänsynen – och skala apelsinen, mandarinen, satsumas i köket – på det viset kan jag sitta med. Men jag vill inte påpeka detta hela tiden, så jag lämnar fikan, jag går tillbaka till mitt kontorsrum.
Nu har jag ”spytt ur mig” det negativa som kokat inom mig, som har irriterat som en stickad ylletröja.
Här stöter jag på problem, jag kan inte avgöra vilken ”rätt” jag har att be mina arbetskamrater att skala citrusfrukterna i köket istället för vid fikasoffan? När det gäller bantning tror jag dock inte att det finns något för mig att göra, här är det mitt val att tolerera det, lära mig att stänga av öronen eller äta någon annan stans. Att sitta med vid fikan och även där försöka lära mig att stänga ute dessa konversationen eller gå tillbaka till mitt kontorsrum, för jag har ingen rätt att ”förbjuda” vissa samtalsämnen, bara för att det får mig att må dåligt.
Sedan har jag märkt kvaliteter hos en arbetskamrat som jag beundrat som får mig att reagera och jag känner hur jag ”dömer ut” henne, jag blir besviken när jag ser att hon som en liten hundvalp viftandes på svansen och hela kroppen, med stora ögon tittar på vår ordförande för uppmärksamhet – jag satt och pratade med henne och hon försvann när ordförande gick förbi, hon satt där men var inte närvarande, lyssnade inte på mig – jag reagerade med att reservera mig, det är så jag känner det, jag kommer inte att investera i denna ”relation” mer, när man inte är ”intressant” när någon annan kommer förbi, någon man önskar imponera, kan så uppenbart klippa av en annan – för mig är det en brist på respekt.
Kanske har det att göra med mitt avvisningstrauma att jag tar det så hårt?!
Jag gör det mesta för att skydda mig.
Det handlar om 5 – 10 kg för dem, i övervikt, ibland inte ens så många kilon, och att sitta där med över 40 kg övervikt, även fast jag vet att det inte spelar någon roll med kilon eftersom det tar tid att gå ner, så känner jag en uppgivenhet när jag sitter där mitt ibland denna bantnings fokuserade och besatta grupp.
Så nu går jag ifrån fikan och jag överväger att äta lunch på en annan plats även fast det är lite tråkigt att sitta ensam, det är ett val för mig. Jag kan inte kräva att de andra skall lugna sig med dessa ihärdiga samtal av diet.
Känner lika inför apelsin ätning, när en citrusfrukt skalas, den doft som kommer, den ger mig huvudvärk, en ordentlig huvudvärk, jag har meddelat detta vid många tillfällen, men de fortsätter att skala och äta det runt fikasoffan, jag måste gå därifrån eftersom jag mår dåligt av lukten. Det känns lite tråkigt att de inte kan ta den hänsynen – och skala apelsinen, mandarinen, satsumas i köket – på det viset kan jag sitta med. Men jag vill inte påpeka detta hela tiden, så jag lämnar fikan, jag går tillbaka till mitt kontorsrum.
Nu har jag ”spytt ur mig” det negativa som kokat inom mig, som har irriterat som en stickad ylletröja.
Här stöter jag på problem, jag kan inte avgöra vilken ”rätt” jag har att be mina arbetskamrater att skala citrusfrukterna i köket istället för vid fikasoffan? När det gäller bantning tror jag dock inte att det finns något för mig att göra, här är det mitt val att tolerera det, lära mig att stänga av öronen eller äta någon annan stans. Att sitta med vid fikan och även där försöka lära mig att stänga ute dessa konversationen eller gå tillbaka till mitt kontorsrum, för jag har ingen rätt att ”förbjuda” vissa samtalsämnen, bara för att det får mig att må dåligt.
Sedan har jag märkt kvaliteter hos en arbetskamrat som jag beundrat som får mig att reagera och jag känner hur jag ”dömer ut” henne, jag blir besviken när jag ser att hon som en liten hundvalp viftandes på svansen och hela kroppen, med stora ögon tittar på vår ordförande för uppmärksamhet – jag satt och pratade med henne och hon försvann när ordförande gick förbi, hon satt där men var inte närvarande, lyssnade inte på mig – jag reagerade med att reservera mig, det är så jag känner det, jag kommer inte att investera i denna ”relation” mer, när man inte är ”intressant” när någon annan kommer förbi, någon man önskar imponera, kan så uppenbart klippa av en annan – för mig är det en brist på respekt.
Kanske har det att göra med mitt avvisningstrauma att jag tar det så hårt?!
Jag gör det mesta för att skydda mig.
tisdag 9 februari 2010
Tisdags blues - herrans !
Frågan är: skall jag INTE ta Theralén (sömndroppar) och kanske ligga och vrida och vända mig i all oändlighet, eller ta Theralén och somna djup och vakna först när klockan ringer, men vara super trött resten av dagen?! Jag finner det svårt att veta hur jag skall göra, har provat att alternera, ta dropparna varannan natt, men det blir oregelbunden sömn, samma trötthet på morgonen.
Sömn är viktigt det märks när den inte infinner sig, det märks att nätterna blir längre, frustrationen större och känsligheten råare. Bästa sömnen är min ”power napp” när jag kommer hem, en till två timmar, det försvårar INTE natt sömnen utan den stunden hjälper mig, gör att jag orkar mer, kan göra saker hemma i stället för att endast ligga i soffan i utmattat läge.
I går på vägen hem fick jag en ordentlig panikattack, intensiv, jag fäste blicken på spårvagnsgolvet, ”stängde” öronen och räknade bakåt, för det krävs fokus. Jag börjar vid 78 eftersom det är en mer utmanande siffra, jag tänker på min andning, andas djupt, andas ordentligt, andas med tanke. In – ut – in – ut – in – ut stanna inom mig, stanna inom mig. När jag steg på spårvagnen steg en tjej på samtidigt, hon hade varit hos veterinären med sin katt, hon bar transportväskan i famnen som jag brukar göra, för att ha katten nära kroppen och på det viset hålla henne lugn. Jag lämnade två säten ”fria” till henne, säten i färdriktningen så hon kunde sitta bekvämt med sin katt. Men hon satte sig ”bredvid” mig, fast på andra sidan gången, på de obekväma sätena i fel riktning, där man kan må lite illa. Det fick mig att le, det berörde mig att vi var så snälla med varandra, att det finns snälla och artiga människor därute!
När hennes katt mjauade (endast en gång) tog paniken ytterligare fart, jag fann mig ”oroa” mig för hennes katt, mina katter, världens katter, för mig, för henne för alla. Jag hade svårt att hålla i mig, jag och katt - tjejen gick av på samma hållplats som mig, mina ben bar mig knappt, jag tog hissen upp och när jag kom hem gick jag direkt till min soffa, kurade ihop mig och låg där tills klockan var nästan åtta. Jag darrade, skakade, det blåste storm inombords, tankarna blev mörkare, åtgärder av morbid karaktär snurra runt, jag fann mig liggandes med händerna för öronen för att stoppa ljudet, men det fanns inom mitt huvud, de fick inte tysta på det viset, andra metoder behövdes.
Jag tog en kopp te och några kvälls mackor, öppnade min påse ”Maltesers” och satte mig för att måla på lager två av färg på tavlan jag målar, sedan ett lager till, tvättade mina penslar, tittade på tavlan, funderingar kring vad som kan tänka sig växa fram, inget kom, tillbaka till soffan efter en roande incident i badrummet, där jag fann Azalea hängande på min tunika, med klorna in i tyget, efter skratt kom oro för hål – men inga större skador fann att hitta.
Det blev tillbaka till soffan, filten, kudden, mys-jackan, jag gosade in mig i de tjocka kuddarna, la filten över benen, lutade huvudet på min arm och bara var, bara var där i min röda, mjuka tjocka soffa.
Men vid sov – dags fanns det förhöjda oroskänsla kvar, jag tog sömndroppar, jag ville sova, jag somnade, drömde mardrömmar om mina katter och flytt till område dit jag inte vill. Jag vaknade tvärt nät klockan ringde, svettig och enormt i behov av toalett. Efter att ha kontrollerat att allt var ok med mina katter, andades jag ut. Oron fanns kvar, som ringar på vattnet.
Allt jag kan göra är att ta mig igenom, försöka få mig själv tro att det kommer att bli bra, att allt är som det ska, det har blivit tyngre efter jag återgått till heltid, men jag känner inte att jag kan klaga, för jag hade/har ett jobb att gå tillbaka till.
Det kommer att bli bra!
Sömn är viktigt det märks när den inte infinner sig, det märks att nätterna blir längre, frustrationen större och känsligheten råare. Bästa sömnen är min ”power napp” när jag kommer hem, en till två timmar, det försvårar INTE natt sömnen utan den stunden hjälper mig, gör att jag orkar mer, kan göra saker hemma i stället för att endast ligga i soffan i utmattat läge.
I går på vägen hem fick jag en ordentlig panikattack, intensiv, jag fäste blicken på spårvagnsgolvet, ”stängde” öronen och räknade bakåt, för det krävs fokus. Jag börjar vid 78 eftersom det är en mer utmanande siffra, jag tänker på min andning, andas djupt, andas ordentligt, andas med tanke. In – ut – in – ut – in – ut stanna inom mig, stanna inom mig. När jag steg på spårvagnen steg en tjej på samtidigt, hon hade varit hos veterinären med sin katt, hon bar transportväskan i famnen som jag brukar göra, för att ha katten nära kroppen och på det viset hålla henne lugn. Jag lämnade två säten ”fria” till henne, säten i färdriktningen så hon kunde sitta bekvämt med sin katt. Men hon satte sig ”bredvid” mig, fast på andra sidan gången, på de obekväma sätena i fel riktning, där man kan må lite illa. Det fick mig att le, det berörde mig att vi var så snälla med varandra, att det finns snälla och artiga människor därute!
När hennes katt mjauade (endast en gång) tog paniken ytterligare fart, jag fann mig ”oroa” mig för hennes katt, mina katter, världens katter, för mig, för henne för alla. Jag hade svårt att hålla i mig, jag och katt - tjejen gick av på samma hållplats som mig, mina ben bar mig knappt, jag tog hissen upp och när jag kom hem gick jag direkt till min soffa, kurade ihop mig och låg där tills klockan var nästan åtta. Jag darrade, skakade, det blåste storm inombords, tankarna blev mörkare, åtgärder av morbid karaktär snurra runt, jag fann mig liggandes med händerna för öronen för att stoppa ljudet, men det fanns inom mitt huvud, de fick inte tysta på det viset, andra metoder behövdes.
Jag tog en kopp te och några kvälls mackor, öppnade min påse ”Maltesers” och satte mig för att måla på lager två av färg på tavlan jag målar, sedan ett lager till, tvättade mina penslar, tittade på tavlan, funderingar kring vad som kan tänka sig växa fram, inget kom, tillbaka till soffan efter en roande incident i badrummet, där jag fann Azalea hängande på min tunika, med klorna in i tyget, efter skratt kom oro för hål – men inga större skador fann att hitta.
Det blev tillbaka till soffan, filten, kudden, mys-jackan, jag gosade in mig i de tjocka kuddarna, la filten över benen, lutade huvudet på min arm och bara var, bara var där i min röda, mjuka tjocka soffa.
Men vid sov – dags fanns det förhöjda oroskänsla kvar, jag tog sömndroppar, jag ville sova, jag somnade, drömde mardrömmar om mina katter och flytt till område dit jag inte vill. Jag vaknade tvärt nät klockan ringde, svettig och enormt i behov av toalett. Efter att ha kontrollerat att allt var ok med mina katter, andades jag ut. Oron fanns kvar, som ringar på vattnet.
Allt jag kan göra är att ta mig igenom, försöka få mig själv tro att det kommer att bli bra, att allt är som det ska, det har blivit tyngre efter jag återgått till heltid, men jag känner inte att jag kan klaga, för jag hade/har ett jobb att gå tillbaka till.
Det kommer att bli bra!
Tavlan/bilden är av Gunnel Wåhlstrand en otroligt duktig konstnär.
måndag 8 februari 2010
Måndags Blues eller något sådant
Tror jag har ”måndags blues”, tycktes inte ensam om denna, kanske är det vädret, vädret som blir anklagad för mycket, det har varit lite gråare – även fast morgonen var ljus och förhoppningsfull. Jag brukar finna mig i den årstiden som är, för det är var det är, inget jag kan ändra hur mycket jag än försöker – önskar att jag kunde ha denna inställning till andra element i mitt liv.
Hos terapeuten pratade vi om att ta en stund för att ”komma tillbaka till mig själ” under dagen, att stanna upp ta ett djupt andetag, vila i stunden innan jag fortsätter. Även försöka sätta bokmärken på fler av mina självdestruktiva beteenden. Har några uppsatta, men det finns andra situationer som jag behöver flagga så jag kan stanna upp och komma tillbaka. Det handlar – för mig – om att bygga upp en integritet.
Arbetsplatsen är mitt laboratorium, där studerar och iakttar jag mina kolleger för att se de olika nyanserna, de olika sociala ”regler” och koder som finns där även fast de inte syns tydligt som jag skulle önska – eftersom jag tycks bryta dem ofta, ofta för att jag inte ser dem eller förstår dem, sedan gillar jag inte regler som gäller ”hur en människa” skall vara för att bättre bli accepterad av andra, samtidigt som jag önskar att jag bättre kunde se och känna till dem, för att hjälpa och eventuellt skydda mig själv bättre.
Jag bryter många sociala regler dagligen, men varför bryr jag mig så över detta när jag egentligen inte gillar de regler som finns? Varför spenderar jag så mycket tid på att oroa mig att jag gör ”fel” när jag inte vet vad det är jag gör fel tills det är gjort? Varför bryr jag mig så mycket om så mycket att jag knappt orkar ta hand om mig själv?
Här kommer bokmärken in, påminna mig själv om att jag ansvarar endast för mig själv, jag kan endast ändra på mig själv, jag kan vara vänlig mot mina medmänniskor, men jag behöver inte ”rädda” alla eller ”lösa deras problem”. Jag kan fokusera på att få mig själv att fungera för mig själv i min vardag utan att vara egoist – så är det – tror jag!
Hos terapeuten pratade vi om att ta en stund för att ”komma tillbaka till mig själ” under dagen, att stanna upp ta ett djupt andetag, vila i stunden innan jag fortsätter. Även försöka sätta bokmärken på fler av mina självdestruktiva beteenden. Har några uppsatta, men det finns andra situationer som jag behöver flagga så jag kan stanna upp och komma tillbaka. Det handlar – för mig – om att bygga upp en integritet.
Arbetsplatsen är mitt laboratorium, där studerar och iakttar jag mina kolleger för att se de olika nyanserna, de olika sociala ”regler” och koder som finns där även fast de inte syns tydligt som jag skulle önska – eftersom jag tycks bryta dem ofta, ofta för att jag inte ser dem eller förstår dem, sedan gillar jag inte regler som gäller ”hur en människa” skall vara för att bättre bli accepterad av andra, samtidigt som jag önskar att jag bättre kunde se och känna till dem, för att hjälpa och eventuellt skydda mig själv bättre.
Jag bryter många sociala regler dagligen, men varför bryr jag mig så över detta när jag egentligen inte gillar de regler som finns? Varför spenderar jag så mycket tid på att oroa mig att jag gör ”fel” när jag inte vet vad det är jag gör fel tills det är gjort? Varför bryr jag mig så mycket om så mycket att jag knappt orkar ta hand om mig själv?
Här kommer bokmärken in, påminna mig själv om att jag ansvarar endast för mig själv, jag kan endast ändra på mig själv, jag kan vara vänlig mot mina medmänniskor, men jag behöver inte ”rädda” alla eller ”lösa deras problem”. Jag kan fokusera på att få mig själv att fungera för mig själv i min vardag utan att vara egoist – så är det – tror jag!
söndag 7 februari 2010
Söndags stunder
Vi tittade på måsarna i dag, vi blev lika förvånade Olivia och jag. Vi satt och funderade på detta med måsen länge och kom fram till att det faktiskt var en stor kråka, eftersom den var svart och grå sittande på "stuprännan" - heter det så?! Det har varit en lugn dag, har strukit i ett par timmar, så pass mycket att jag nu har träningsvärk i armarna som saknar muskler - eller jag trodde det i alla fall. Har lagt på lager nummer två på min tavla och plockat undan lite för jag snubblade över allt som ligger runt på golvet, det ligger fortfarande en hel del kvar, men det finns utrymme att gå snubbelfritt längst en stig.
Hade en stund då jag lutade mig tillbaka i soffan och brydde mig om ingenting annat än mig själv, det var så skönt, fokuset var på mig och bara mig, ansvaret låg på mig och mina tjejer, allt jag behöver bry mig om är det i min värld.
Den känslan infann sig en stund, det var så skönt, så lättsamt, så fjäderlikt.
De som bor under mig har ett barn men det låter oftast som de har en hel hord av elefanter där nere, vet inte om denna lilla tjej strå eller sitter still någonsin, bang, bang, bang om och om igen, jag andas in, andas ut, lite får jag allt tåla, men jag är snart nära. Har bankat tillbaka en gång med effekt, då hade jag dock huvudvärk! Vill inte vara en tjurig granne!
Det har varit skönt att vara ledig, så skönt att vara ledig och bara göra saker man vill och lite saker som jag måste - för att ha kläder för veckan som kommer.
Denna vecka som kommer skall jag till budget och skuldrådgivaren, och sedan till Vårdcentralen. Annars är det lungt, skall försöka hålla mig lugn och sansad. För min skull!!
I går
I går var det tvättdag, det var skönt att få upp alla smutsiga kläder som låg strödda på sovrumsgolvet, det blev en hel del tvätt eftersom det var ett tag sedan jag tvättade sist, men det är så tillfredsställande att få rent och plocka undan de rena kläderna, och i dag skall det även strykas. Det öppnar upp fler alternativ och valmöjligheter när det gäller kläder, glömde dock att tvätta min favorit skjorta, men, men så händer det i bland.
Gjorde även en start på min tavla, den som jag målade vit så jag kunde börja om, jag klistrade på fint silkespapper i turkost, skall sedan måla på turkosfärg, har en aning om vad jag önskar ta fram, men det är en tanke som är hal som en ål, det känns som jag hela tiden endast får tag i svansen för att känna den slinka ut ur mitt grepp.
Men det är inget som gör mig något egentligen, det blir som det blir, hur än det blir, så är det.
Efter ett av besöken i tvättstugan var jag så varm att jag bestämde mig att släppa in lite frisk luft in i lägenheten, Azalea stod i startgroparna när hon såg vart hän det bar, jag förklarade att det var mycket snö på balkongen och det är kallt om tassarna, men det var inget som stoppade Azalea, fast jag har en känning av att hon blev lite förvånad av hur kallt det var. Hon hoppade till skyddet under bordet - men inte mycket bättre där, hon snurrar runt ett par gånger tar sedan sats och kommer in igen, efter en omgång av att blåsa liv i tassarna hoppade hon på fönsterbrädet över elementet och tittar förnöjt ut.
Hon är modig, kavat och underbar, inget tycks omöjligt för henne, hon provar ser hur det går och tar beslut därefter - underbara kattunge, ja, hon är över ett år, men lika aktiv som alltid.
Olivia har snurrat runt på sängen för att hitta ett passande läge att gosa ner sig i, hon tvättar också sina tassar, tittar på mig och burrar sedan ner sig bredvid mig och spinner gott, där sitter jag med en katt vid fönstret en katt vid benet och det känns alldeles, alldeles underbart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
