Frangipani

2010-03-23T21:17:00.000+01:00

Jag har flyttat - blev trött på mig själv och börja om:

på ungefär samma sätt hihihi

http://mariegerahty.blogspot.com/

OJ

2010-03-04T11:43:00.000+01:00

Varje gång som jag pratar om operationen biter jag mig i läppen efteråt och önskar det osagt, för jag är orolig att operationen inte skall bli av, trots att jag pratat med Sophiahemmet i går om en del av mina mediciner och samtalet avslutas med ”vi syns den 7 april Marie”.

Vi syns den 7 april – det innebär trots allt att det SKA hända, jag har ett hotellrum bokat, resan planerad och frågorna besvarade, men ändå är jag rädd att jag skall ställa till det så det inte kommer att hända.

För mitt ”Modus operandi” är sådant att jag förstör goda saker som händer inom och utom mig, resultaten kan ses strödda efter mig som förstörelse efter ett jordskalv. Nu vill jag ändra detta, nu vill jag avstyra det invanda beteende mönstret. Jag är medveten om det, jag har sett varningstecknen och har tillfälle att ta hand om operationen som ligger framför mig – fast det är genom att inte prata om det som jag kan rädda det från att förgöras, tror jag.

Samtidigt kommer det upp funderingar och tankar, funderingar kring hur mycket kommer jag att gå ner? Kommer jag att gå ner i vikt – för vissa fungerar det inte och rädslan att vara en av dem är stor, men det är upp till mig, upp till mig.

Vissa dagar nämner jag inget, andra dagar droppar det ner runt mig som regn, då kommer ångesten – för jag vill så intensivt skapa ett bra hälsosamt liv. Ett liv i rött, varmt, fylld med varma människor, kreativitet, nyfikenhet och vetgirighet.

I dag är jag lite orolig – men det kommer att ske – så är det med det!

Jag dömmer - kanske bättre om jag bara glömmer!?

2010-02-11T09:41:00.000+01:00

Jag orkar inte längre, allt detta prat om bantning, varje dag, vid varje mänskligt möte, i korridoren, i fikasoffan, inne på rummen, vid lunchbordet överallt, det känns som det inte finns någon plats fri, förutom mitt kontorsrum. Så dit går jag när diskussionen börjas igen. ”Vad äter du? Hur mycket har du gått ner? Har du provat ”startpaketet”, vilken diet följer du? Vad äter du? Hur mycket har du gått ner – hur går det? Hur känns det?”

Det handlar om 5 – 10 kg för dem, i övervikt, ibland inte ens så många kilon, och att sitta där med över 40 kg övervikt, även fast jag vet att det inte spelar någon roll med kilon eftersom det tar tid att gå ner, så känner jag en uppgivenhet när jag sitter där mitt ibland denna bantnings fokuserade och besatta grupp.

Så nu går jag ifrån fikan och jag överväger att äta lunch på en annan plats även fast det är lite tråkigt att sitta ensam, det är ett val för mig. Jag kan inte kräva att de andra skall lugna sig med dessa ihärdiga samtal av diet.

Känner lika inför apelsin ätning, när en citrusfrukt skalas, den doft som kommer, den ger mig huvudvärk, en ordentlig huvudvärk, jag har meddelat detta vid många tillfällen, men de fortsätter att skala och äta det runt fikasoffan, jag måste gå därifrån eftersom jag mår dåligt av lukten. Det känns lite tråkigt att de inte kan ta den hänsynen – och skala apelsinen, mandarinen, satsumas i köket – på det viset kan jag sitta med. Men jag vill inte påpeka detta hela tiden, så jag lämnar fikan, jag går tillbaka till mitt kontorsrum.

Nu har jag ”spytt ur mig” det negativa som kokat inom mig, som har irriterat som en stickad ylletröja.

Här stöter jag på problem, jag kan inte avgöra vilken ”rätt” jag har att be mina arbetskamrater att skala citrusfrukterna i köket istället för vid fikasoffan? När det gäller bantning tror jag dock inte att det finns något för mig att göra, här är det mitt val att tolerera det, lära mig att stänga av öronen eller äta någon annan stans. Att sitta med vid fikan och även där försöka lära mig att stänga ute dessa konversationen eller gå tillbaka till mitt kontorsrum, för jag har ingen rätt att ”förbjuda” vissa samtalsämnen, bara för att det får mig att må dåligt.

Sedan har jag märkt kvaliteter hos en arbetskamrat som jag beundrat som får mig att reagera och jag känner hur jag ”dömer ut” henne, jag blir besviken när jag ser att hon som en liten hundvalp viftandes på svansen och hela kroppen, med stora ögon tittar på vår ordförande för uppmärksamhet – jag satt och pratade med henne och hon försvann när ordförande gick förbi, hon satt där men var inte närvarande, lyssnade inte på mig – jag reagerade med att reservera mig, det är så jag känner det, jag kommer inte att investera i denna ”relation” mer, när man inte är ”intressant” när någon annan kommer förbi, någon man önskar imponera, kan så uppenbart klippa av en annan – för mig är det en brist på respekt.

Kanske har det att göra med mitt avvisningstrauma att jag tar det så hårt?!

Jag gör det mesta för att skydda mig.

Tisdags blues - herrans !

2010-02-09T12:42:00.002+01:00

Frågan är: skall jag INTE ta Theralén (sömndroppar) och kanske ligga och vrida och vända mig i all oändlighet, eller ta Theralén och somna djup och vakna först när klockan ringer, men vara super trött resten av dagen?! Jag finner det svårt att veta hur jag skall göra, har provat att alternera, ta dropparna varannan natt, men det blir oregelbunden sömn, samma trötthet på morgonen.

Sömn är viktigt det märks när den inte infinner sig, det märks att nätterna blir längre, frustrationen större och känsligheten råare. Bästa sömnen är min ”power napp” när jag kommer hem, en till två timmar, det försvårar INTE natt sömnen utan den stunden hjälper mig, gör att jag orkar mer, kan göra saker hemma i stället för att endast ligga i soffan i utmattat läge.

I går på vägen hem fick jag en ordentlig panikattack, intensiv, jag fäste blicken på spårvagnsgolvet, ”stängde” öronen och räknade bakåt, för det krävs fokus. Jag börjar vid 78 eftersom det är en mer utmanande siffra, jag tänker på min andning, andas djupt, andas ordentligt, andas med tanke. In – ut – in – ut – in – ut stanna inom mig, stanna inom mig. När jag steg på spårvagnen steg en tjej på samtidigt, hon hade varit hos veterinären med sin katt, hon bar transportväskan i famnen som jag brukar göra, för att ha katten nära kroppen och på det viset hålla henne lugn. Jag lämnade två säten ”fria” till henne, säten i färdriktningen så hon kunde sitta bekvämt med sin katt. Men hon satte sig ”bredvid” mig, fast på andra sidan gången, på de obekväma sätena i fel riktning, där man kan må lite illa. Det fick mig att le, det berörde mig att vi var så snälla med varandra, att det finns snälla och artiga människor därute!

När hennes katt mjauade (endast en gång) tog paniken ytterligare fart, jag fann mig ”oroa” mig för hennes katt, mina katter, världens katter, för mig, för henne för alla. Jag hade svårt att hålla i mig, jag och katt - tjejen gick av på samma hållplats som mig, mina ben bar mig knappt, jag tog hissen upp och när jag kom hem gick jag direkt till min soffa, kurade ihop mig och låg där tills klockan var nästan åtta. Jag darrade, skakade, det blåste storm inombords, tankarna blev mörkare, åtgärder av morbid karaktär snurra runt, jag fann mig liggandes med händerna för öronen för att stoppa ljudet, men det fanns inom mitt huvud, de fick inte tysta på det viset, andra metoder behövdes.

Jag tog en kopp te och några kvälls mackor, öppnade min påse ”Maltesers” och satte mig för att måla på lager två av färg på tavlan jag målar, sedan ett lager till, tvättade mina penslar, tittade på tavlan, funderingar kring vad som kan tänka sig växa fram, inget kom, tillbaka till soffan efter en roande incident i badrummet, där jag fann Azalea hängande på min tunika, med klorna in i tyget, efter skratt kom oro för hål – men inga större skador fann att hitta.

Det blev tillbaka till soffan, filten, kudden, mys-jackan, jag gosade in mig i de tjocka kuddarna, la filten över benen, lutade huvudet på min arm och bara var, bara var där i min röda, mjuka tjocka soffa.

Men vid sov – dags fanns det förhöjda oroskänsla kvar, jag tog sömndroppar, jag ville sova, jag somnade, drömde mardrömmar om mina katter och flytt till område dit jag inte vill. Jag vaknade tvärt nät klockan ringde, svettig och enormt i behov av toalett. Efter att ha kontrollerat att allt var ok med mina katter, andades jag ut. Oron fanns kvar, som ringar på vattnet.

Allt jag kan göra är att ta mig igenom, försöka få mig själv tro att det kommer att bli bra, att allt är som det ska, det har blivit tyngre efter jag återgått till heltid, men jag känner inte att jag kan klaga, för jag hade/har ett jobb att gå tillbaka till.

Det kommer att bli bra!

Tavlan/bilden är av Gunnel Wåhlstrand en otroligt duktig konstnär.

Måndags Blues eller något sådant

2010-02-08T16:20:00.001+01:00

Tror jag har ”måndags blues”, tycktes inte ensam om denna, kanske är det vädret, vädret som blir anklagad för mycket, det har varit lite gråare – även fast morgonen var ljus och förhoppningsfull. Jag brukar finna mig i den årstiden som är, för det är var det är, inget jag kan ändra hur mycket jag än försöker – önskar att jag kunde ha denna inställning till andra element i mitt liv.

Hos terapeuten pratade vi om att ta en stund för att ”komma tillbaka till mig själ” under dagen, att stanna upp ta ett djupt andetag, vila i stunden innan jag fortsätter. Även försöka sätta bokmärken på fler av mina självdestruktiva beteenden. Har några uppsatta, men det finns andra situationer som jag behöver flagga så jag kan stanna upp och komma tillbaka. Det handlar – för mig – om att bygga upp en integritet.

Arbetsplatsen är mitt laboratorium, där studerar och iakttar jag mina kolleger för att se de olika nyanserna, de olika sociala ”regler” och koder som finns där även fast de inte syns tydligt som jag skulle önska – eftersom jag tycks bryta dem ofta, ofta för att jag inte ser dem eller förstår dem, sedan gillar jag inte regler som gäller ”hur en människa” skall vara för att bättre bli accepterad av andra, samtidigt som jag önskar att jag bättre kunde se och känna till dem, för att hjälpa och eventuellt skydda mig själv bättre.

Jag bryter många sociala regler dagligen, men varför bryr jag mig så över detta när jag egentligen inte gillar de regler som finns? Varför spenderar jag så mycket tid på att oroa mig att jag gör ”fel” när jag inte vet vad det är jag gör fel tills det är gjort? Varför bryr jag mig så mycket om så mycket att jag knappt orkar ta hand om mig själv?

Här kommer bokmärken in, påminna mig själv om att jag ansvarar endast för mig själv, jag kan endast ändra på mig själv, jag kan vara vänlig mot mina medmänniskor, men jag behöver inte ”rädda” alla eller ”lösa deras problem”. Jag kan fokusera på att få mig själv att fungera för mig själv i min vardag utan att vara egoist – så är det – tror jag!

Söndags stunder

2010-02-07T19:16:00.002+01:00

Vi tittade på måsarna i dag, vi blev lika förvånade Olivia och jag. Vi satt och funderade på detta med måsen länge och kom fram till att det faktiskt var en stor kråka, eftersom den var svart och grå sittande på "stuprännan" - heter det så?!

Det har varit en lugn dag, har strukit i ett par timmar, så pass mycket att jag nu har träningsvärk i armarna som saknar muskler - eller jag trodde det i alla fall. Har lagt på lager nummer två på min tavla och plockat undan lite för jag snubblade över allt som ligger runt på golvet, det ligger fortfarande en hel del kvar, men det finns utrymme att gå snubbelfritt längst en stig.

Hade en stund då jag lutade mig tillbaka i soffan och brydde mig om ingenting annat än mig själv, det var så skönt, fokuset var på mig och bara mig, ansvaret låg på mig och mina tjejer, allt jag behöver bry mig om är det i min värld.

Den känslan infann sig en stund, det var så skönt, så lättsamt, så fjäderlikt.

De som bor under mig har ett barn men det låter oftast som de har en hel hord av elefanter där nere, vet inte om denna lilla tjej strå eller sitter still någonsin, bang, bang, bang om och om igen, jag andas in, andas ut, lite får jag allt tåla, men jag är snart nära. Har bankat tillbaka en gång med effekt, då hade jag dock huvudvärk! Vill inte vara en tjurig granne!

Det har varit skönt att vara ledig, så skönt att vara ledig och bara göra saker man vill och lite saker som jag måste - för att ha kläder för veckan som kommer.

Denna vecka som kommer skall jag till budget och skuldrådgivaren, och sedan till Vårdcentralen. Annars är det lungt, skall försöka hålla mig lugn och sansad. För min skull!!

I går

2010-02-07T10:48:00.002+01:00

I går var det tvättdag, det var skönt att få upp alla smutsiga kläder som låg strödda på sovrumsgolvet, det blev en hel del tvätt eftersom det var ett tag sedan jag tvättade sist, men det är så tillfredsställande att få rent och plocka undan de rena kläderna, och i dag skall det även strykas. Det öppnar upp fler alternativ och valmöjligheter när det gäller kläder, glömde dock att tvätta min favorit skjorta, men, men så händer det i bland.

Gjorde även en start på min tavla, den som jag målade vit så jag kunde börja om, jag klistrade på fint silkespapper i turkost, skall sedan måla på turkosfärg, har en aning om vad jag önskar ta fram, men det är en tanke som är hal som en ål, det känns som jag hela tiden endast får tag i svansen för att känna den slinka ut ur mitt grepp.

Men det är inget som gör mig något egentligen, det blir som det blir, hur än det blir, så är det.

Efter ett av besöken i tvättstugan var jag så varm att jag bestämde mig att släppa in lite frisk luft in i lägenheten, Azalea stod i startgroparna när hon såg vart hän det bar, jag förklarade att det var mycket snö på balkongen och det är kallt om tassarna, men det var inget som stoppade Azalea, fast jag har en känning av att hon blev lite förvånad av hur kallt det var. Hon hoppade till skyddet under bordet - men inte mycket bättre där, hon snurrar runt ett par gånger tar sedan sats och kommer in igen, efter en omgång av att blåsa liv i tassarna hoppade hon på fönsterbrädet över elementet och tittar förnöjt ut.

Hon är modig, kavat och underbar, inget tycks omöjligt för henne, hon provar ser hur det går och tar beslut därefter - underbara kattunge, ja, hon är över ett år, men lika aktiv som alltid.

Olivia har snurrat runt på sängen för att hitta ett passande läge att gosa ner sig i, hon tvättar också sina tassar, tittar på mig och burrar sedan ner sig bredvid mig och spinner gott, där sitter jag med en katt vid fönstret en katt vid benet och det känns alldeles, alldeles underbart.

Snö äventyr nr 2

2010-02-07T10:43:00.001+01:00

Snö äventyr

2010-02-07T10:38:00.002+01:00

Energi - Ålder

2010-02-04T16:38:00.001+01:00

Energin gick upp som en raket, fisslade där uppe i luften en stund, en fråga kom, jag kände tung häfta och rädsla som bara infann sig vid hjärtat utan föraning. Sedan landade jag pladask på min bak, på marken. Jag hade inte tid att göra något åt denna besvikelse eftersom jag hade en tid att passa – när jag kommer tillbaka, tänkte jag, skall jag ordna till det.

Men, telefontiderna var över, stängt på fredag, jag blir tvungen att lugna mig tills måndag, har ännu inte kommit överens med denna besvikelse, men tids nog blir det ro med det, men mycket energi förbrukade jag under en mycket kort tid.

Ack ja, om man verkligen vill något och gör vad man kan för att uppnå det, kommer man att bli utmanad för att testa viljan. Det tror jag på, det tror jag på, i dag kom test två, så det är bara att lugnt se dagen an och fortsätta fram.

På bussen jag åkte i dag, satt jag bakom en äldre herre och en äldre dam, kunde inte hjälpa att lyssna på deras samtal, för de pratade om hur kroppen förändras när man blir äldre och att man blev mer och mer lik sin gamle mor med tiden. Det händer att det börjar värka både här och där, kroppen blir stel och att snava när man är ung är inte som att snava när man är gammal, men det känns det samma i huvudet – ibland blir det svårt att få saker att gå ihop.
Att ”jag är gammal, min kropp orkar inte på samma sätt, men skallen och själen är ung”, jag har länge undrat hur det är, för i dag är jag 39 år och känner mig som 18 år.

Det var glädjande att höra att de kände på samma sätt, men att det dock kan skilja lite på själva åldern när man känner sig ung.

Morgon trött

2010-02-03T09:57:00.002+01:00

För att få en god, orubbad sömn tar jag sömndroppar, det fungerar bra, baksidan av detta är att jag på morgonen är fasligt trött. Så trött att ögonlocken faller ner på spårvagnsresan till jobbet, det är faktiskt en utmaning att hålla dem öppna, på resan in till jobbet idag fick jag ta hjälp av mina fingrar och fysiskt dra upp ögonen, jag ”låtsades klia mig i ögonen”. Jag ville gärna somna, luta huvudet mot rutan och bara släppa taget, men istället satt jag och blinkade, blinkade och drog ögonbrynen upp mot pannan för att hålla ögonen på vägen och annat som passerar förbi fönstret.

Jag brukar, om jag har tur, vakna till efter min första kopp te på jobbet, men efter veckor utan min favorit te, gick jag till Pressbyrån för att köpa ”Indian Spice”, min favorit, jag tog min dagliga Cola Light och två te påsar ”Indian Spice”. När jag skulle betala sa den trevliga mannen som äger butiken att jag fick dem, te påsarna, jag blev jätte glad, jag var beredd att betala för de två påsarna – så jag gick från Pressbyrån med ett stort leende!

Jag pulsade genom snön mot porten till byggnaden där vårt kontor huserar, fötterna åker lite hit och dit, men med tungan mitt i min klarar jag utan att slinta, väl inne i foajén stampar jag fötterna för att få bort snön för att behålla fötterna torra. Det var två personer som gick före mig in, de tog trappen, jag tog hissen, och eftersom de vände sig om och slängde mig ett öga drog min hjärna slutsatsen att de ansåg att jag borde ta trappen – denna tanke kom antagligen upp eftersom jag stod framför spegeln och tittade på min stora mage, och vecket och ”överhänget”, jag klappa magen, bad om ursäkt och undrade hur jag kunde låta det blir så här?!

Det är dags för dietisten i morgon, jag skall till henne klockan 11.00, jag har ätit skit de senaste veckorna, ren skit, så jag skall lyssna på vad hon säger, jag vägde mig i morse, 107,5 kg, BMI på 40,4, nu är det dags att ta bättre hand om mig själv, att jag inte har det så bra ekonomiskt är inte en anledning till att det inte skall gå!

Jag och min mage tog av oss den fina, döljande, vinterjacka, halsduk och mössa – ”mössa-hår ” blir åtgärdat, är inte så noga i dag eftersom jag skall till Camilla efter jobbet för att tona och klippa håret. Det skall bli skönt och jag behöver det. Den stora frågan är, skall jag klippa luggen – stor tung fråga!

Men det är onsdag, mitt i veckan, snart är det helg igen.

Söndag sista januari

2010-01-31T11:01:00.002+01:00

Jag har känt mig konstig i kroppen hela veckan, något som inte är riktigt som de skall, men jag vet inte vad, eller hur jag kan göra för att hjälpa mig själv. Så det är bara att försöka leta rätt på vad det är genom att utesluta saker som jag vet inte är bra för mig, som jag envisas med att göra fast det inte är positivt för mig.

Undra om det finns någon annan varelse i djurriket som fortsätter att göra självdestruktiva saker?

Men läget är som det är och det är bara att fortsätta fram, för jag har det bra jämfört med andra i min närhet, så det är bara att undersöka, titta på saker i dagsljus och göra något av det, vända, byta och inte slå mig för hårt i skallen, när jag ramlar tillbaka i mina dåliga vanor, för har jag haft dem i över tio år så är det klart att det kan ta lite tid att sluta - inget mer med det, huvudsaken är att jag arbetar mig fram.

I fredags var jag arg, nästan hela dagen, när jag kom hem var det som all luft gått ur mig och jag la mig för att vila någon timme eller två. Det var monstret som kom fram och kraften var överväldigande, jag försökte inte ens hålla emot jag släppte det fritt och lät den ryta.

Det känns som en stor del av "själen" försvunnit från jobbet, det känns tungt, men det är en fråga om justering, två positiva energier har lämnat oss, det blir ett tomrum, men jag vänjer mig, det justeras men det känns att någon saknas. Jag blir även arg när någon använder hennes rum, även fast jag vet att hon inte kommer tillbaka så kan jag inte hjälpa att jag tycker hennes rum skall vara "fritt", men livet går vidare, jag kan ha åsikter med de ändrar inte det som skett.

Nu tycker jag bara att god ton skall hållas och inget "dumt" prat inför personal, det kan sägas mellan stängda dörrar, för det är inte roligt och sitta och höra andras spekulationer och misstankar som inte stämmer överens med verkligheten.

Till och med jag under mina mörkaste perioder kan hålla det för mig själv.

Så kanske var ilskan en reaktion på det som hänt de senaste två - tre veckorna, en del av "sorg" arbetet, det är ok, bättre ut än in, lika bra att låta sorgen rinna ur så det är lättare att gå vidare.

2010-01-27T16:18:00.003+01:00

Det här är en av de många bilder som jag har laddat ner till min iphone som bakgrundsbild, det finns många vackra bilder så jag alternerar lite.

Har funderat på hur jag skall minska ner på allt päls som mina godingar fäller, behöver nog en mopp med något sorts material som suger till sig pälsen/håret, skall titta på Claes Ohlsson efter det, jag får dammsuga, moppa torrt och sedan moppa vått, det borde hjälpa till. Till annat har jag en jätte bra svamp liknande sak som hjälper till att ta upp håret, det är tillfredsställande att ta bort det även om det inte hjälper länge.

Men det är ett val, inte sant, jag väljer att ha Olivia och Azalea eftersom de ger mig så otroligt mycket.

Reflekterat att jag är ensam (igen) samtidigt som jag inte vet hur jag skall ändra på den situationen, jag är rädd för vänskap, rädd för att misslyckas, få bekräftat att jag är en usel person. Men det bästa är nog om jag helt enkelt släpper taget och bara flyter med, inte tänka så mycket som jag gör, jag gör det mer komplicerat på det viset. Jag gör livet komplicerat.

Jag har min största utmaning på jobbet som jag förklarat tidigare, det där oskrivna lagarna gillar jag inte alltid och där av följer jag dem inte, det landar mig i onödiga situationer i bland. Under det senaste APT på jobbet så avbröt jag en hel del och blev till sist tillsagd av chefen, då först fattade jag vad jag gjorde, men samtidigt är det en teknik många av oss utnyttjar eftersom vi lärt oss att vi inte får prata till punkt då vår chef har för vana att avbryta, ger oss en känsla av att prata snabbt för att hinna avsluta utan avbrott och det händer även att vi avbryter om det känns viktigt att säga något.

Det finns många som inte tycks lyssna till den som pratar färdigt, jag har försökt hålla mig, lära mig att lyssna till slutet eftersom jag själv blir ledsen när jag avbryts eller inte får prata till punkt innan den jag pratar med hoppar in och drar sina egna slutsatser. Det är inte ofta de har rätt, att de gissat rätt på vad jag försökt att säga.

För mig är det viktigt att respektera varandra, ge tid och inte alltid rusa fram, leva på ytan och springa förbi i rasande fart. Jag vill låta livet ta den tid den behöver, ge andra chansen att bli sedda och hörda, mycket för att det är vad jag önskar.

Men just nu försöker jag fokusera på de små saker som finns runt omkring mig, damm, hår och vad jag skall äta till middag, jag kan inte lösa alla de sociala gåtor jag står inför på en gång utan bäst att ta dem som de kommer och att bara vara helt enkelt.

Säng kamrater

2010-01-26T22:37:00.004+01:00

Jag har två underbara sängkamrater, jag vet att jag har nämnt det tidigare, men i går kväll när jag gick och la mig blev jag så rörd över att jag fick hålla i Azaleas tass en lång stund.

Har lagt på en handduk på hennes "element säng" eftersom hon just nu fångar upp massor av statisk elektricitet. Jag finner henne liggande i denna säng med tassar stickandes ut över kanten.

Olivia ligger vid fotänden, min bäddmaddras går upp lite vid fötterna eftersom den är några centimeter längre än sängen, det blir en utmärk kudde för Olivia.

Idag åkte jag till Kungälvs Sjukhus för att lära de förtroendevalda där hur man använder vårt datasystem, "Komet", jag var lite brydd inför detta eftersom jag inte är en pedagog och inte en fena på att prata inför grupp. Jag kom dit med andan i halsen och svetten rinnande och jag fick för mig att min andedräkt stank som sopor och att mitt hår luktade surt.

Jag kan egentligen inte säga hur det gick för det kommer jag inte i håg, det är inte riktigt sant, för jag vet att rösten skar sig, ord snubblade och jag hade lite svårt att göra mig förstådd, jag ingav i alla fall ingen respekt den saken är säker - men det gör inget, nu är den biten bakom mig.

Har i dag ont i halsen, nyser och hostar och jag vaccinerade mig i alla fall mot svininfluensan, detta hoppas jag kommer att passera förbi utan för stor påverkan. Det är lite skönt att vara lite förkyld påverkad för då bryr jag mig inte lika mycket om de små detaljerna. Mina "oros" nerver blir liksom avtrubbade - det är som att vara på en semester en stund.

Har ringt runt inom vården i dag, ville försäkra mig om att remissen för en Gastrik Bypass nått rätt ställe eftersom jag inget hört, fick lära mig en hel del faktiskt, Vårdslussen finns inte längre utan något som heter vårdgarantin och någonting mer, jag skall ringa dem i morgon och se om jag kan flytta min remiss till ett annat sjukhus med en annan väntetid. Skall i alla fall höra mig för. Det var en dag av reflektion över min vikt i dag. Så ett foto från julbordet där jag sitter och äter - ja, det var inte roligt.

Men skall även till Nordic Club för att se vad de erbjuder och vad det kostar, det ligger påvägen hem, ett alternativ.

Nu skall jag gå och lägga mig och börja läsa en ny bok - underbart!

Tack för en bra dag!

2010-01-21T19:55:00.002+01:00

I morgon är det fredag, det har jag längtat efter, denna vecka har varit en trött vecka, många nyheter som känts jobbiga och reaktionerna trillar in efter dagarna som går.

En kollega har svår cancer, en annan, som är underbar och ger hur mycket som helst skall sluta, två omvälvande besked för oss alla, förändring, dåliga nyheter och kollegor som slutar hör till vardagen, men dessa två individer är som två glädje batterier som ger energi när man befinner sig runt dem.

Jag har åkt på en känslomässig berg - och dalbana, jag har haft dagar som har varit mycket jobbiga, där jag inte vet om jag skulle klara mig till arbetsdagen var slut, men vet du, jag är så stolt över mig själv för jag har klarat varje dag.

Det är en seger var dag som går, och nu åker jag spårvagn när majoriteten gör det, så det blir trångt, jag tillhör nu arbetarna, med de arbetsrutiner som det innebär.

I dag har jag packat över 300 brev och har nu massor av pappers sår på mina fingrar, svider lite måste jag erkänna. Men allt som gör så dagen susar förbi tycker jag är bra.

Men nu är jag trött

Super trött

2010-01-20T21:57:00.002+01:00

Jag vaknade med en huvudvärk, så två Alvedon och en timme till i sängen, när det var dags att gå upp var jag tungt trött, och dagen fortsatte i trötthetens tecken.

Jag tappade nästan allt, snubblade över det mesta, spillde, svettades, inget tålamod, lätt irriterad, ingen ordentlig lunch med och inga pengar.

På vår Arbetsplats möte i fråga satte jag en hel del, hoppade in i bland - annars är det svårt att få ordet, det var oerhört varmt i styrelserummet där vi satt, och de hade skalat en citrusfrukt där inne, jag får massiva huvudvärkar av det, så det var verkligen inte min dag.

Men jag har fått en hel del skratt, och faktum är tror jag vill alla var ganska tröttna och slitna och det kanske inte är så konstig med tanke på hur de sista två veckorna har varit.

Jag fick en tillsägelse av chefen, men eftersom jag var som jag var, gick den för en gång skull rakt över mitt huvud, jag ansträngde mig för att hålla tyst där efter, det var svårt, men jag lyckades. Jag orkade inte bry mig om det - hon kom in och bad om ursäkt för att hon sagt till mig på det sett hon gjorde inför alla - men inte ens det brydde jag mig om, det betyder att jag var mycket trött.

På hemresan satte jag på mig hörlurarna och drog faktiskt upp min huva, skärmade av mig, det var oerhört skönt. Jag behövde en stund, ett ögonblick.

Jag har dock förvånat mig själv, jag har lagat till kyckling i ugn med rotfrukter och våffla till efterrätt, och nu har jag även duschat, och jag har lunch tills i morgon, riktigt lagad lunch.

Men denna dag har varit tuff, så vansinnigt trött, var sak var jobbig och av någon anledning värker mina ben och fötter.

Jag hoppas på en bra dag i morgon med ett lite klarare huvud!

Splitrad, lite hä och där

2010-01-18T12:57:00.002+01:00

Det känns som om jag är i tre delar, splitrad är ordet kanske, även fast det ändå inte känns bekvämt. Men jag känner mig inte hel, inte helt okej, det känns lite underligt.

En dela av mig är avstängd, den känner inget annat än enorm ilska, jag är arg, väldigt arg, på vad? Allt, det mesta, inget speciellt.

En annan del är ledsen, uppgiven och utmattad, från vad det vet jag inte, jag vet inte vad det är som mattar ut mig egentligen – för inte behöver jag hålla i mig så hårt att knogarna vitnar, inte behöver jag hålla i mig så hårt under min tid på jobbet att jag knappt kan andas. När jag kommer hem blir det som om jag tar av mig ett par tighta jeans och äntligen kan andas.

Den tredje delen av mig vill väl, den delen är den som lagar maten fast jag inte tror att jag orkar, ser till att jag duschar fast jag knappt kommer upp ur soffan, den delen som ser till mig, pratar lugnt och resonerar klokt, den delen blir lätt nedtryckt, men den mufflade rösten når mitt medvetande i alla fall, inom sinom tid.

Just nu befinner jag mig i orkanens tromb, jag har släppt taget, spinner runt armar och ben fladdrande bakom mig, håret piskar mig i ansiktet – och jag vet, jag vet att jag bestämmer själv när jag kliver ur den, för även fast jag inte litar på det så har jag kraften, jag behöver bara lita på mig själv, utan den tilliten kommer jag att fortsätta fladdra obestämt i vinden.

Jag är trött, att ta mig till jobbet är som att bestiga ett berg, andnöd, trötthet, en sådan total trötthet, jag tar ett djupt andetag och håller i det tills dagen är över. Har tappat talangen att ta det stund för stund, men intelligent vet jag att det sitter kvar – jag behöver bara slappna av, släppa taget och vila mina händer.

Mitt skapande har torkat, de händer, så är det, men utan det blir det jobbigare, jag behöver det som näring, till min själ, gödsla så jag kan fortsätta fram. Men det kommer att vände, det vet jag egentligen – fast just nu är jag rädd. Just nu är jag rädd för allt, utan rim och reson.

Skrivandet haltar, flyter inte lika bra som tidigare – det är jobbigt också, men det går över, det kommer att bli bra!

Vikt nedgång

2010-01-17T21:25:00.002+01:00

Jag håller på att ansöka om en Gastrik Bypass via Västra Götalands Regionen, i fredags skall läkaren som jag träffar fått mitt brev, vi får se vad som händer, mitt blodtryck är högt, de andra proven har jag inte fått svar på. Nu sitter jag inte och pular i mig onyttigheter var dag, även fast det blir mer än vad som är bra. Jag skall ge mig denna gåva, vikt nedgång, för jag måste ta bättre hand om min kropp. Jag mätte mig i eftermiddags:

Runt magen: 125 cm

Runt lår: 61,5 cm

Runt hals: 42 cm

Runt överarm: 32 cm

Arbete, hårt arbete, inget jag är känd för när det gäller min kropp.

Fiskkakor och söndagar

2010-01-17T21:04:00.002+01:00

Jag hade ingen lust att laga middag, speciellt inte fiskkakor med alla moment som det krävde för att färdigställa dem. Men tillslut gjorde jag det i alla fall och överraskade mig själv. De blev goda, liten dopp sås med Sweet Chili sås. Nu har jag även duschat så jag har förberett för morgondagen.

Helgerna passerar förbi så snabbt, jag har pysslat mycket denna helg, broderat, målat, och börjat göra min egen kalender,det var den enda kalendern som jag hittade som passade det format som jag önskat.

I morgon skall jag göra en vårdplan tillsammans med min terapeut, jag vet ungefär vad jag behöver arbeta med, vad jag behöver hjälp med. Har även lärt mig denna vecka som varit att ingen egentligen vet vad som är rätt eller fel utan man får pröva sig fram, det är något som jag känner mig obekväm med, jag vill gärna veta gränserna, så jag vet hur jag kan böja dem om ni förstår vad jag menar?!

Har nu arbetat på heltid i 8 dagar, det kändes, jag hade vissa dagar som var lättare än andra, men även det är normalt, måndag och fredag var utmanande, måndagen för det mötet vi administratörer hade och fredag för att veckan nästan är slut och det känns i orken.

När jag kom hem gjorda jag inte mycket för jag var så trött, åt middag och gick nästan och la mig på en gång - men det är inget liv, jag vet att jag behöver spara energi under veckan, jobbet tar mer från mig, inte arbetsuppgifterna utan det sociala som jag tycks missförstå hela tiden, det är i alla fall så det känns.

Men jag tror att jag behöver släppa taget, slappna av, för varför bekymrar jag mig så mycket över hur jag skall vara mot/med andra?! Vad för sociala regler som gäller, alltid övertygad att det är jag som gör fel hela tiden - men grund regeln är nog att vara snäll, vänlig. Det skall jag prova, men mest att släppa taget om alla regler som jag tror existerar, men som faktiskt bara finns i mitt huvud, det är mycket som finns i mitt huvud.

I förra veckan fick jag en underbar gåva, jag, utan att veta det, hjälpte en annan, och det betydde mycket för mig, att få visa ett möjligt alternativ. Hon gav mig energi som jag så behövde, när samtalet var färdigt var jag tvungen att gå ut i korridoren och hoppa runt lite.

Det finns guld korn bara ögonen är öppna.

Det skall bli ok, släpp taget, du har gjort det förr, gör det igen!

Runt runt

2010-01-14T14:22:00.002+01:00

I dag kom mani på morgonen och förmiddagen, sedan återställningen och den djupa, djupa tröttheten, men det var inte så farligt denna gång, jag är relativt stabil. Men jag är oerhört egoistisk, själv upptagen, viktigt för mig att ha koll på mig, min energi nivå, det jag behöver göra för att ha det bra.

Just nu känner jag mig helt slut – men mitt experiment har gett resultat, var morgon denna vecka har jag sagt – ”det här kommer att bli en bra dag” – och det har fungerat var dag förutom måndag, men i måndags hade vi ett möte och för mig är det en utmaning, klarade den inte så bra, men bättre än tidigare.

Har en tom kanvas hemma, vill måla men ett motiv saknas och den där speciella känslan måste infinna sig och jag har ingen brådska. Har köpt ett par nya penslar och några vackra färger för mitt presentkort jag fick av mamma, har ca 200 kr kvar. Jag letar efter en färg som ger en nästan emaljerad känsla. Hittade en i turkost som jag skall prova och tänker eventuellt köpa en röd.

Jag har broderat på frihand och det blev bra, jag är mycket nöjd med min design, och samma kväll som jag satt och funderade på att klippa ut en bild på en eka och klistra det på kanvasen, var det ett program om Henri Matisse på Kunskapskanalen. Han gjorde det, kan han, kan jag, men klart, jag kan göra vad jag vill med det jag skapar, det är jag som bestämmer. Hans tavlor är härliga, möjliga, det finns alltid något nytt att se – konst som ger mer.

Det har varit en vecka med tunga nyheter, men min hjärna har vägrat ta till se det, det ligger och flyter mellan hjärnan och skall benet, men jag anar att själen tar hand om det när det finns plats till mer, just nu har jag fyllt min kvot och tar hand om det jag klarar av – på det vis jag kan.

Har även tänkt mycket på min pappa under veckan, att jag är rädd att han skall dö, försvinna totalt från mitt liv utan att jag lär känna honom. Sedan finns det gränser och det måste även bjudas på från båda håll, hittills är det jag som skriker och gör vad jag kan för att pappa skall visa ett livs tecken, men inget svar, inget samtal, ingen E-post. Han har betytt oerhört mycket vilket är underligt eftersom han varit frånvarande i 26 år, jag har levt längre utan honom än med. Han skickar inget kort på jul eller födelsedag, inte ens när hann blir påmind, han ringer aldrig, skicka ett E-post någon gång om året. Hans grannar visste inte att jag och Monica fanns – där i ligger svaret, inte sant, för pappa finns vi inte.

Inget att göra något åt, jag vet inte riktigt varför jag fokuserat på det så mycket just nu, sista gången jag hade var kontakt med pappa var när han hjälpte mig att betala silversmide kursen, sen har det varit tyst, jag har blivit orolig att något hänt, eftersom relationen till hans sambo är som den är ringer jag honom inte tills inget annat alternativ ges – men pappa ett levnadstecken kan du väl ge, så jag vet att du har det bra.

Nu skall jag försöka fokusera på andra saker, mer energi givande saker, saker som solen ger energi, även fast mitt liv är som det är – konstigt inlägg i dag!

Fjärde dagen

2010-01-11T21:58:00.002+01:00

Jag trodde det skulle vara enklare att vara tillbaka på 100 %, men jag kämpar, i dag blev jag extremt irriterad och hade nära till tårar - varför kan jag inte svara på.

Har svårt för den "personal sociala" sidan av jobbet, det är jobbigt för mig, kanske för att jag tänker så mycket på att bete mig "rätt" i stället för att bara vara - men bara vara, var svårare än jag trodde.

Men jag straffar mig inte för hårt, eller försöker inte vara så hård mot mig själv, men även det har varit svårt, är svårt.

Jag vill klara mig, jag vill slappna av och bara vara, släppa taget och glida med, men jag vet inte hur, har haft möjligheten men vart tog den vägen?

Natt sömnen blir störd av ett barn, en granne vars tös inte tycks lägga sig förns långt efter 23:00, hoppa, hoppa, hoppa, skrika som om någon pinar henne, gärna ute i trappuppgången också så att det ekar ordentligt, känsligt område efter som jag förstår att barn blir ledsna, klart det får gråta, men varje natt, timme, två timmar, varför? Jag vågar faktiskt inte gå ner och säga till eftersom det känns oförskämt, det är deras barn. De är ljudliga, de har hamrat, bankat och borrat i över två - tre månader nu, jag vet inte vad jag skall göra...men mitt tålamod är sköra nervtrådar.

Jag önskar slappna av, släppa taget, bara glida med utan att bli uppretad, irriterad eller bry mig så mycket om alla andra - bara andas, bara vara - fast det just nu är utmaningen.

Garnnystan

2010-01-08T10:42:00.002+01:00

Tiden går fortare än jag kunde anat, när jag var 25 år filosoferade jag över hur mitt liv skulle se ut vid 35, inget av det blev av. Det blir än mer märkbart när jag möter människor från mitt tidigare liv, många är gifta, har barn, ordnade liv, respektabla liv.

Själv sitter jag mitt i ett garnnystan, jag kan se andra i garnets mellanrum men mitt i mitten där jag sitter ser jag vad jag har kvar att arbeta mig igenom, jag behöver inte reda ut allt, men så pass att det är lättare att röra på mig.

Mina val har varit instinktiva, impulsiva, och rotlösa. Jag har inte stannat längre än fyra-fem år på var ställe, jag river upp och börjar om och det har tärt. Jag har skapat en person som jag inte är och när jag inte orkat bära den personen längre bryter jag upp. Det har gjort mer skada på min själ än jag kunnat ana.

Nu arbetar jag med mig själv och känner en sorg över ”förlorad tid” att jag inte tog hand om den bättre utan slösade med den så, som ett bortskämt barn.

Men det förgångna är förbi och inget jag kan ändra på, det är som det är, allt jag gjort var en reaktion på något, allt jag gjorde kom från osäkerhet och rädsla, jag gjorde vad jag kunde för att passa in, passa andra, vara som jag trodde man skulle vara enligt en norm, en norm som jag inte kände till men anade fanns – och som instruerade att man skulle vara allt jag inte var.

Jag har förstört många vänskaper, bränt många broar, bakom mig är fullt av ruiner, det rycker och osar av ödeläggande bränder. Visst, jag skall inte ljuga, jag önskar jag gjort annorlunda, jag önskar jag tagit hand om de människor som jag haft i mitt liv, många fina människor, nu är det förbi, skadan är gjord – och det förgångna är borta.

Minnena är många, jag har i all virre valla gjort många bra saker, saker som förvånar mig, det jag är mest stolt över är universitets utbildning. Jag har rest, börjat om, rest, börjat om, bytt jobb, lärt mig mer, bytt jobb igen och igen och igen – tills 2004 när det tog slut och jag hamnade plask i mitt elände, jag har nu varit på samma arbetsplats i fem och ett halvt år, jag har bott i samma lägenhet fem och ett halvt år. Det är den längsta perioden jag stannat på en och samma plats, jag arbetar nu med mig själv, vill komma i ordning med mitt liv, ge mig själv möjligheter som jag önskat – ett varmt liv i rött.

Jag fyller 40 i augusti och jag önskar så att mitt liv då vandrat på en socialare väg, att jag kanske har fler människor i mitt liv, ärliga relationer, enkla relationer. Klart att jag önskar möta någon, om jag själv inte kan få barn, kanske den jag möter redan har, livet som jag har just nu är garnigt, rörigt och onödigt komplicerat – jag gör det komplicerat eftersom jag känner att jag måste vara RÄTT – fast vem bestämmer vad det är?! Alla andra enligt mig, men nu har den tråden börjat räta till sig, jag anar nu att jag skall lita mer på mig själv, att jag kan vila i mina åsikter utan att tro att det är FEL, för känner jag något, tycker jag något, då är det rätt för mig.

Som tur är håller garnnystanet mig varm mitt i röran!

Till alla er som hamnade bland mina ruiner – jag ber om ursäkt för de lögner och komplicerade relationer jag gav.

Nej

2010-01-05T12:19:00.002+01:00

Oj, vad gör jag nu? Jag stod där och hoppades att jag inte skulle bli ”hjälpt” av HONOM, men ödet ville annorlunda och jag hamnade framför Mikaels ”betjäningsfönster”, det var dags att ladda mitt årskort. Jag körde på, ”Hej Mikael, känner du inte igen mig?!” sedan kom samtalet i gång, jag tog det lugnt, talade lättsamt, log, andades. Tillät inte min inre negativa markatta ta över, fast hennes nedvärderande skrik ekade i skallen.

Jag lämnade Västtrafikskontor, glad att jag hanterade det som jag gjorde, en lugn Marie fortsatte runt hörnet av utsidan av Nordstan på jakt efter en kalender. Det kändes lite ”speciellt” att möta honom efter så många år och just nu, han tillhör goda tider, goda minnen, roliga stunder med en mer aktiv Marie, socialt var jag med. Det känns som om det var meningen att jag skulle träffa just honom, just i dag. Jag bestämde mig för att det var en ”kosmisk” inblandning av något slag, jag log försiktigt. OK – det kom en klar negativ kommentar ur min mun – ”ingen vill ha en tjockis som dig”.

Det värkte i ryggen, jag kände min guppande mage och kände en annorlunda slags uppgivenhet, för gett upp har jag inte, men jag kan inte förklara känslan inom mig. Jag tittade inte i mina passerande medmänniskors ögon, jag fokuserade på målet – ingången till Åhléns. Ingen panikångest, ingen panikattack.

Ingen kalender passar, de fina enkla de hade förra året hittar jag ingenstans, kände inte att jag ville betala nästan 100 kr för en kalender heller för den delen. Tycker om att ha en hängande i köket så jag snabbt kan se vad som händer under veckan, det brukar inte vara så mycket, förutom läkarbesök etc. Nu får jag klara mig och det är inte hela världen det!

Jag kommer ihåg förr i tiden, när jag följde med farmor till hennes ICA affär som låg runt hörnet från hennes lägenhetshus. Där brukade farmor få en kalender gratis, men ack, de tiderna tycks vara förbi.

Har lärt mig en sak i dag, att det inte går att undvika saker som man känner är lite obekväma, jag bad om en annan person som skulle hjälpa mig med spårvagnskortet för jag skämdes över mitt utseende, ville inte att Mikael skulle se mitt förfall. Men ju mer jag bad och stretade mot inombords, ju mer troligt blev det att Mikael skulle hjälpa mig – för det var det jag tänkte på mest – att inte får hjälp av Mikael, nej, nej, nej – men jag lärde mig att när jag släpper taget, bara glider med, tar det som det kommer och slappnar av – då går det mycket bra!

Efter en misslyckad kalender jakt gick jag tillbaka till Apoteket och köpte ett nytt rör – Treo – och sedan tillbaka till jobbet.

Kanske skall jag bara vara – det skall jag prova idag.

Jag vet inte

2010-01-03T17:16:00.002+01:00

Det är kyligt här inne, det blir det när det är riktigt kallt ute, har fått sätta på mig mina tofflor och en långärmad tröja. Var faktiskt ute på en liten promenad i eftermiddags, knarrade gott under skona.

Det slog mig igen att jag är mycket tacksam att jag bor här i Sandarna, Kungsladugård och Majorna. Det känns bra här, det känns tryggt här.

Har tänkt på den 18- åriga flicka vars liv blev tagit från henne, hennes familj, vänner, området fick verkligen sin trygghet tagen i ett ögonblicksverk. Jag, ja, hon måste ha varit så rädd, jag önskar att hon fanns hos oss än, att hon kan fortsätta se fram mot studenten, fick känna sig trygg.

Hur tänker man när man ger sig på en annan människa, när man våldtar, slår, sparkar, skär och våldför sig på en annan individ. En dotter, en syster, en väninna, en skolkamrat en medmännsika, en tjej som har ett liv framför sig, som de som våldfört sig på henne arrogant tog från henne, tänker de inte på vad de gör?

Vad är konsekvenstänkandet? Hur kommer det sig att vissa går över gränsen, det tycks, och jag kan ha fel, att det sker ofta i pack, ett gäng killar eller tjejer, eggar på varandra. Allt de egentligen behöver göra är att fundera på hur de skulle känna det? Vara den som ligger där?! En människas liv är heligt anser jag, att ge sig på en annan individ på detta viset tycker jag är ovärdigt, känslokallt och saknad av något väsentligt mänskligt inom sig.

Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner det, inte bara för denna tjej, utan för alla de som blivit och blir utsatta, alla de som mister sina liv och överlever med känslomässiga ärr.

Jag vet inte om jag skulle våga avbryta ett slagsmål, pågående våldtäkt, rån eller vad som, jag tror tyvärr att jag är för feg. Jag kan ringa för hjälp, men att handgripligen ge mig in - det vet jag inte, kanske om vi var två. Att se om en uteliggare lever, andas, etc är en helt annan sak, där är våld mot mig minimalt, men att säga nej, ställa sig mitt i det och göra kroppsligt motstånd - tyvärr.

Men jag skall bli bättre på att ta mitt sociala ansvar, försöka hjälpa där jag kan, jag kan inte ge mycket pengar, men kanske till lite mat, fråga om allt är ok med någon som ser ut att vara i behov av hjälp, det kan jag nog klara. Att ge den hjälp jag själv skulle önska i samma situation, det vet jag inte alltid om jag kan eller vågar. Men lite är bättre än inget!

Helt plötsligt har jag börjat känna väldigt mycket för väldigt många, jag blir ledsen för hundar som måste gå inne i stan, för barn som ser ut att fara illa, en gammal som tycks som osynlig för andra. Jag ser ett inslag på TV och blir mycket illa berörd, det kan till och med vara en serie. Som vid Inspector Morse i går, när en äldre man blir misshandlad och hans hund blir ensam, så ledsen jag blev, Morse tog hand om hunden och den mådde väl, men oj, vad ledsen jag blev. Ja, jag vet inte varför, jag tycks inte kunna urskilja verklighet, eller jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det.

Att äta kyckling, kött eller fisk, som den kommer till mig, oftast frysen är ok, men jag vill inte se jakten, slakten eller annat. Jag blir ledsen och ber om ursäkt till kungskrabban, kycklingen, kon, grisen, jag blir ledsen när de på nyheterna berättar hur många vargar eller älgar de skjutit. Jag vill att vargen och älgen skall få vara i fred, att de skall lösa beståndet själva, naturens balans. Vi äter inte varg, - men jägaren får behålla skinnet - blä. Människorna, vi är för många också, vi är så duktiga på att kurera sjukdomar att vi lever längre än Gud kanske tänkt sig, med tanke på jordens resurser.

Klart, inte tycker jag att vi skall jaga människor, det gör vi dock ändå, fattigdom, orent vatten , världsliga konflikter och mord, vi människor gör oss själva väldigt illa. I stället känner jag att jag önskar ge mer tillbaka till jorden, på någotvis hjälpa varandra mer, bättre.

Vet inte riktigt vad jag vill säga eller mena, men jag vill leva i en regnbåge inte i svart, vitt eller grått.

Jag vet inte

Svårt att somna

2010-01-03T00:08:00.002+01:00

Jag har det svårt att somna, i går låg jag och vred och vände mig tills långt efter två på morgonen, så i kväll tänkte jag vara uppe tills, men, när kommer tills...

Har varit ledig ett par dagar nu så det är klart att sömnrutinerna har ändrats lite, har svårt att somna till vardags men inte riktigt så här illa dagar i rad.

I dag har jag till och med slitit, tvättat kläder, upp och ner för trapporna, städat, bäddat om och tillslut duschat i tid för Harry Potter.

Men, sömnen...

Har aktiverat mitt "facebook" konto igen fast jag inte tycker om det, letade efter en klasskamrat från min tid på Karolinska skolan i Örebro - trodde att jag kanske hittat hennes lilla syster så jag skickade en fråga, och för att kunna göra det behövde jag aktivera mitt konto, så snart jag fått svar stänger jag det igen. Vet inte varför jag är så när det gäller "facebook" med tanke på att jag skriver här!

Nä, nu skall jag försöka mig på att tömma skallen och somna!

Sista timmarna

2009-12-31T19:47:00.002+01:00

Jag har mina planer, för 2010, men än är det 2009 - fyra timmar kvar, här har det redan sprakat av fyrverkerier, GP har haft sitt årliga fyrverkeri, jag antar i alla fall att det var det jag hörde vid fem tiden, de brukar sätta i gång då. Men som vanligt smäller det mest hela dagen, mötte en granne som varit och köpt raketer.

Själv är jag lite "nervig" runt raketer och smällare, antar att jag inte tycker om att jag inte har någon "koll" på raketerna, försäkra mig om att jag inte kommer till skada etc. Men om jag är inne har jag inget emot att titta ut genom fönstret.

Mina planer för 2010 är att leva, kanske en ganska självklar sak men för mig innebär det en del mer, jag har inte sått planer som inte går att gro utan jag förutsätter att jag skall nå de mål jag satt. Jag är ensam, med mina katter, ingen yra, inget festande.

När jag var på väg tillbaka hem efter att varit in i stan för att hämta min medicin, såg jag en konstant trafik runt systembolaget, människor som bar på systemkassar, undrar varför sprit behövs för att fira in ett nytt år? Undra varför det nästan förutsetts att man vaknar upp den 1 januari 2010 med en baksmälla, kanal 9 har till och med marknadsfört sin programtablå som bra baksmälla program.

Inget helgon är jag, men eftersom jag själv inte haft smak för vin eller öl eller sprit har jag lite svårt att förstå att man kan dricka för att man tycker det är gott, men med vin är det kanske så och sprit och öl också kanske, vad vet jag - jag skall som sagt inte döma.

Jag tar mig varsamt in i 2010 och önskar de som läser om någon - ett Riktigt Gott Nytt År och jag hoppas 2010 bjuder på lite under och överraskningar som är positiva!

Jaha

2009-12-28T15:58:00.002+01:00

Det är inte lätt, när det krävs en handling för att förändra ett självdestruktivt beteende, när det krävs agerande som känns obehagliga och kan till och med få mig illa mående och ge mig ordentlig huvudvärk - "att bara ta mig igenom det" är inte min starka sida, men nu har jag sett till att jag har andra värktabletter hemma i fall, i fall om jag verkligen behöver dess hjälp, jag hoppas det skall hjälpa mig slappna av.

Jag är ledig fram tills den 6:e januari, jag tänkte använda denna tid till att lägga en stabilare grund. Jag vet att jag INTE är en morgon människa och att komma upp i tid var morgon kommer att bli en utmaning, men en jag skall klara. Jag vill hjälpa mig stå så stabilt jag kan och värktabletterna, Treon hjälper mig inte, den skälper mig.

Jag har använt mig av denna ovana i flera år, så jag skall kanske inte förvänta mig mirakel och tillfriskna på minuten som jag har förväntat mig givetvis, allt skall ske på en gång annars går det aldrig att ändra. Men så är det inte, enträgen vinner - heter det så?

I dag har inte varit en speciellt bra dag, men inte helt värdelös heller, bara lite blä, lite blähä, men sådana dagar kommer då och då, så är det!

Sappa

2009-12-26T23:22:00.001+01:00

Jag hamnar i bland ”i” program på TV:n som jag sappat mig fram till, sedan jag köpt mina nya TV har jag inte lyckats sätta in kanalerna i nummerordning så jag får leta mig fram. I dag fann jag mig på Kunskapskanalens ”nummer” och en dokumentär hade just börjat, den hette ” Absolut beroende:Unga alkoholister” den handlade om Johanna, 35 år, som slutade dricka för sex år, efter år av att vara beroende av alkohol.

Den går att se igen i repris eller om man går in på UR:s hemsida.

Tidigare på dagen hade jag hamnat i en dokumentär som de två fransmän gjort , de gjorde även dokumentären om 9/11, de var redan i gång och gjorde en dokumentär om New Yorks brandmän när 9/11 hände, den dokumentär som jag hamnade i handlade om tro, och om de religiösa ledarna för de största religionerna. Den var underbart bra gjord i ett nästan hypnotiskt tempo.

Två dokumentärer som berörde min själ och det skapade ett eko av de tankar som redan pågår inom mig, det arbete som jag redan påbörjat.

Gud är i allt, anser jag, det är min tro, i allt, även när allt känns övergivet, när hoppet försvinner och jag står i botten av mitt svarta gyttjiga hål och inte ser de rep jag redan skapat för att hjälpa mig upp igen, Gud är i gyttjan, i repet, i hålet, i sorgen, rädslan, saknaden, det som gör ont, det som konstant värker. Gud gör mig inte illa, det gör jag, Gud gör mig inte ledsen, deprimerad eller vilsen, det gör jag.

Det var befriande, att höra de olika ledarna svara på frågorna som ställts till dem, jag inser att bröderna som gjort dokumentären har möjligheten att klippa etc. Men det var inga knotiga eller otroliga påståenden sagda, vanlig bon vett kan man kanske kalla det.

Dokumentären med Johanna fick mig att känna igen många av mina egna beteenden och hur jag tar hand om smärta, sökande efter något om bedövar, mat, shoppa, mera mat, godis, cola fight, värktabletter - alkohol stannade jag från, jag har sett dess verkan på nära hand, men vad jag gjorde var/är inte bättre, jag är på samma nivå.

Jag har försökt göra mig så mycket skada som jag nödvändigtvis kunde utan att ta död på mig själv, och här får jag högsta betyget, detta var något jag klarat utmärkt. Inget att vara stolt över, men jag vet inte hur mycket mer illa jag kan känna mig, jag vill heller inte på något vis göra mig själv till ett offer som jag tidigare gjort, nu är det allt jag lever för nästan, vikten av att ta ansvar, vara ärlig mot mig själv och andra.

Beroende har varit med mig sedan unga år, jag lärde mig hantera mitt känsloliv genom att trycka ner, när de bubblade upp var jag ”känslig” jag var ett temperamentsfullt barn, det var jag och är fortfarande. Men i dag, i dag kan jag stå i min känslighet och äga den delen av mig själv utan att be om ursäkt för den delen av mig, jag önskar i bland känna mindre - här tar jag tabletter, en chics påse, vad som för att få det tyst, men det varar inte länge.

Nu har jag terapi på måndag och det behövs, det behövs verkligen, jag börjar få lite abstinens efter Syndol som jag brukar köpa över internet, Treon är slut, jag har endast tagit två idag, det är fyra mindre än vanligt, inga Panodil Zapp eller några Alvedon, jag har inte mycket hemma, det är dags att skära ner, dags att sluta, och ”avgiftningen” har börjat och jag tycker inte om det - en påse chics och en stor flaska cola hjälpte inte.

Nu städade jag badrummet samtidigt som jag duschade, naken skurade jag alla kakelplattor, toaletten och spegeln, golvet fick sig en ordentlig omgång för mitt badrum var det äckligaste i hela Göteborg. Nu vill jag knappt ta in de saker som jag tidigare haft i badrummet, jag vill vara snål med det, gör det lättare att städa nästa gång.

Nu är det andra delar som behöver tillsyn som inte kan kombineras med en kvälls dusch.

Nu är det dags att sova, jag klarade en hel dag med endast två Teron, hur det går i morgon det tar jag då, det går som det går, stund till stund.

God Jul

2009-12-25T19:58:00.002+01:00

Jag vaknade till tonerna av julmusik, jag sträckte på mig och satte mig upp, det var skönt att vakna i min säng, i mitt sovrum i mitt hem och veta att jag idag inte kommer att bli utsatt för någon form av stress, underbart.

Jag tog det lugnt hela dagen, jag målade, läste, städade undan lite, plockade, skrev, förundrades av tystnaden, den underbara tystnaden. Det kändes lite underligt att jag, i en relativ livlig del av staden, spårvagnarna kom och gick med sin regelbundenhet, några få bilar, men tystnaden var i majoritet.

Njöt, det var underbart, jag hade ingen TV på ingen radio, på något vis var det väldigt välgörande.

Julafton var i min smak, visst kände ett uns av ensamhet och undrade över mitt val, men det passerade snabbt, en påminnelse kom som ett brev på posten.

Kanske kommer det en tid då jag uppskattar julen igen, men jag tycker inte om den press vi sätter på oss själva, de ”måste:n” och ”skall-göras”, julen är en fridsam tid, eller så trodde jag, klart jag minns mina barndoms jular med ett leende, men nu i vuxen ålder och med jular som känslomässigt dragit ner mig djupt.

Oftas tar det lång tid att återkomma till det ställe där jag var innan jag åkte.

Men i år, som förra året tog jag det lugnt, jag gjorde vad jag önskade i den tid jag önskade och i det stora hela var jag mycket harmonisk.

Nu är det snart över, för i år!

Till alla er som gillar julen hoppas jag ni haft det härligt, den blev ju vit i år!

Andfådd och urless - fast fortsätter äta tills 2010

2009-12-22T13:14:00.001+01:00

Jag svor, i med fötterna i förra årets vinter skor, skohornet gräver sig in i hälen och jag biter mig i underläppen. Jag håller andan, det sker per automatik numera, böjer jag mig ner kan jag inte andas så jag håller andan. När jag reser på mig tappar jag balansen lite, men skorna är knutna, och till min glädje skaver de inte. De sitter precis, mina skor.

Täckjackan på, väskan över axeln och så, vart är plånboken? Jag tittar på det över belamrade köksbordet, men den ligger inte där, soffbordet, nej inte där heller, jag har redan tittat i väskan och där var den inte, jag börjar svettas, irritationen växer, vad gjorde jag innan jag kom hem, vad handlade jag? Jag tittar i väskan igen, där är den, även fast jag bytt till en mycket mindre väska för att undvika just detta problem uppstod det ändå, jag skakar uppgivet på mitt huvud och släcker hall lampan.

Precis när jag kommer ut i trapphuset släcks ljuset, jag blir alltid lite stirrig för jag blir rädd att Azalea eller Olivia skall springa ut utan att jag ser det i mörkret, därför stänger jag dörren snabbt, tänder lamporna och öppnar min dörr igen för att försäkra mig att mina håriga monster är där inne. Azalea sitter på hallmattan och tittar på mig storögt. Jag skakar på huvudet och börjar ta mig ner.

För att komma till spårvagnshållplatsen måste jag ner för en liten, relativt brant backe, den kan vara lite lurig vid snö, snömodd och/eller sandning. Jag spänner mig (precis vad man inte skall göra), känner mig för med mina fötter, tror att jag kan slappna av lite men vågar inte lita på min egen känsla. Andas ut när jag kommit ner utan att ramla på arslet.

Jackan har jag öppen, jag får dra lite i den för att det skall komma ihop i mitten, min mage putar ut, och den tröjan jag valt i dag, förstärker verkligen magen. Jag drar i den igen, lite obekvämt. På spårvagnen klarar jag i alla fall att hålla min inom ”ramen” av mitt säte. Det har blivit enormt viktigt för mig, att inte pösa över på andra säten.

Jag är nu obekväm, kanske syns det, men för att få klarhet i hur jag ser ut bad jag en arbetskamrat ta ett kort, jag känner inte igen mig, jag är stor, verkligen blivit stor, jag har varit fantastiskt duktig med att blunda för den växande magen och dubbel hakorna.

Det känns när jag går, det är tungt, är rädd för att jag snart börjar vagga mig fram, det och att pösa ut och ta mer plats på stolen på spårvagnen är oros moment.

Undviker att verkligen titta mig i spegeln, tvättar knappt ansiktet för att jag inte vill möta mitt ansikte, tvättar mig i duschen – för er som blev orolig att jag inte tvagar mig. Jag smörjer in mig, men händerna mäter inte fettet, valkarna och valken under magen, den bit som nu är som en överjäst vetedeg, som pöser över kanten på bunken. När jag är varm och svettas, vilket är ofta, sätter jag barntvättlappar under brösten, för att suga upp svett. Jag ”luktar” på mig själv, vill ha koll på mig själv så jag inte luktar ”fett” surt, så som överviktiga människor kan göra – fasa att lukta illa.

Det är så underligt med mat, då gärna fet mat, det har blivit som en drog, en underbar bästa vän, fet onyttig mat tillsammans med Treo, mina bästa vänner. Jag sitter där framför TV:n och äter ett lyx wienerbröd, när jag köpte det sa jag att det var till min ”farmor”, som en mat alkoholist äter jag ensam, borta från ifråga sättande ögon. Jag vet att jag inte borde, men jag vill glömma, gömma mig i mat, det blir tyst, tyst i själen, i huvudet, sedan kommer illa måendet.

Men nu vill jag annorlunda, detta är för tungt, det är så tungt. Jag blir ledsen, när jag tvingar mig själv att titta mig i spegeln och ser det ansikte som tittar tillbaka – det är inte jag. Men där inne, i ögonen, i blicken kan jag se mig själv hoppa runt och tjoa, ”här är jag, här är jag” viftar jag med armarna i luften, ”snälla släpp ut mig!”

Det finns, som jag säkerligen tidigare berättat, en dikt av M.Leunig där en man, som känner sig väldigt nere, har i sitt hjärta, i det svartaste svart, en liten Ängel med ett stort leende. Så är det med mig.

Nu skall jag prova på att tänka på det jag vill ha och se om jag kan dra det till mig, se om universum kan hjälpa mig. Jag har en tid hos en dietist den 24 februari, till dess skall jag börjat min resa, 2010 det skall bli mitt år.

Säger feta pösmunken sittandes i sin stol – som hon ännu INTE jäser över!

Tankar

2009-12-21T13:33:00.001+01:00

Det var fortfarande mörkt när jag gick ut ur vår port i morse, det var tjockt med snö, det knarrade under fötterna och det var så där tyst som det kan vara när snön faller. Jag blev till och med lite tveksam om det verkligen var måndag, det var så lite folk ute. Men det är klart, det är nog många som tar ledigt innan jul.

Det var lite halt på väg till kontorets port, det är kullerstenar och de kan vara förödande hala, men jag höll tungan mitt i mun och steg i foajén med snöbetäckta skor och smalben. Jag stampade av mig resterna och vandrade vidare in i min arbetsdag.

Under lunchen skulle jag till Panduro, jag hade bestämt att inget skulle stoppa mig, alla människor där ute får vika hädan, jag skall fram. När jag korsade Brunnsparken var det en liten stig som skapats av föregående medmänniskor, jag höll mig på denna stig så som de andra, men det blev lite knuffande och ”huffande” under halsduken, vi gick på varandra, lika bestämda att inte vika hädan för den andra, med en kollesion som resultat, jag sa inte ens ”ursäkta mig” jag tyckte att det inte var bara jag som skulle ge rum – så det så!!!

Som tur var lyckades jag ta mig till Panduro helskinnad, och gladdes åt att det inte var långa köer, jag kunde i ro hämta det jag behövde och betala för mig. Jag köpte en kebabrulle som lunch, här är jag lite stolt eftersom jag faktiskt stannade till även fast det var många män framför mig, stiliga karlar som pratade om att de var tvungna att gå på gymmet sedan för att arbeta bort lunchen. ”Hur ofta tränar du? Varje dag?!”, ”Nej, ett par gånger i veckan tre, fyra, gör jag inte det växer magen och blir stor” – så vill man inte ha det fyllde jag i, mitt huvud surrade av tankar.

Jag hade slagit in mig själv i min täckjacka, det var med nöd och näppe som jag kan dra igen dragkedjan, men det vet inte dessa karlar, jag böjde huvudet ner och tittade på mina skor, men tyckte sedan att det var skit samma, så här är det, jag är fet, punkt slut! Betalade för min kebabrulle med fetaost och gick tillbaka till kontoret.

Efter lunchen kom den djupa tröttheten, jag hade ätit lite mer än vad jag behövde, nu var jag så mätt att det kändes som min mage skulle spricka, men den håller ihop sig tacka gud!

Har en dag full av ”skräck tänkande” vet inte vart det kommer ifrån, men jag tänker att jag skall göra en extra skylt och sätta på porten till vårt lägenhetshus för att påminna om att släcka ljusen, även värmeljusen, jag vill inte att mina katter skall brännas inne. På spårvagnen satt jag och tänkte på att tänk om spårvagnen spårar ut nu för att det är så mycket snö, där vid Södra Hamngatan när vi svänger in, och så åker hela spårvagnen, av äldre modell, ner i kanalen och så dör vi – för hur skulle jag ta mig ut?

Vet inte varför jag hamnar där, jag vet inte vad det är inom mig som gör att jag skapar katastrof lägen i mitt huvud ibland, för som tur är händer det inte varje dag, lite då och då. Till exempel när jag går och lägger mig kan jag ibland tänka att det kanske är bäst att jag sover i en pyjamas i fall det börjar brinna, ha koll på vart transportburen är etc.

Ingenting av sådan natur har någonsin hänt mig, varför hamnar jag där?!

Nu börjar snön töa bort i solen, gatorna blir halare och jag gör mig till freds med tanken att jag kan halka, det kanske gör ont och är lite pinsamt, men det går snart över.

På jobbet är vi alla trötta, vi hänger kvar tills det är dags för helgledigheter, ser fram i mot några dagars ledighet, för mig blir det fridfullt, det hoppas jag det blir även för dig.

Jag bestämde om min jul även i år, det är skönt.

Ändringar

2009-12-17T15:04:00.002+01:00

Det är svårt att förändra delar av sig själv som man haft nytta av, eller i alla fall haft användning av under åren, de har haft en funktion.

Så slog det mig, hos min terapeut, att jag slutat ljuga, jag hittar inte på historier längre, jag är bara. Har blivit överens med mig själv att jag inte har något att skämmas över.

Då menar jag mest att jag inget gör på helgerna, att jag är mest ensam, nu hittar jag inte på aktiviteter, när någon frågar säger jag som det är, och känner att det är ok. Den förändringen har arbetats fram undermedvetet.

Klart jag tog ett aktivt beslut och arbetade med att stanna i sanningen, men sedan, obemärkt blev det en aktiv del av mig, det vill säga ett aktivt val att stanna i sanningen. Att stanna i sanningen har blivit en "norm".

När det gäller maten och dessa ovanor tar det mot mer, det är oftast gott, det är svårt att avstå, men det är ett val, ett val till, välja levnads sätt, jag måste se vad jag sätter i mig, ta hand om mig, men det är svårt. Nu har jag fått en remiss till en dietist i februari, för att se över mina matvanor. Klart jag vet vad jag gör fel, men det är svårt för mig att få tanke till handling. Men klarar jag att stanna i sanningen, vilket var en svår ovana, en ovana som ställde till det, borde jag även klara detta.

I går gick jag till Distriktssjuksköterskan och fick reda på att det var så att jag har högt blodtryck, så pass att det blir en medicin till det. Jag hoppas detta är ett led i rätt riktning, mot en Gastric Bypass. Jag har skrivit ett brev, ett brev som jag önskar skicka med när en remiss skickas, vi får se.

Treo min bästa vän - fortfarande, en ovana som jag verkligen måste ändra, men det är så svårt, det är så svårt eftersom Treo är min konstanta vän, den som alltid är där. Ja, jag vet att det låter dumt men så är det. Sedan i söndags har min mage stängt av, det vill säga att allt går rakt igenom och låt oss säga att det inte är roligt att springa på toaletten hela tiden, och att jag inte klarar vara i från en toalett. Jag måste sluta äta Treo.

Cola light, också en ovana enligt många, för mig är det gott, vi får se.

Jag är glad att det är kallt, att det är lite lite snö ute, jag är glad att jag är klarare.

Hur har du det?

Sorg

2009-12-11T09:16:00.002+01:00

Då kom den familjära undran åter, vilken verklighet är verklig? För att undersöka hur jag blev jag skickade jag en förfrågan till min moster med lite frågor rörande deras barndom, de är många syskon, de flyttade en del och jag vet att några av syskonen var ”sommarbarn” och blev bortlämnade under en tid. Hur påverkad detta dem? Hur har de uppfattat sin barndom? De förlorade sin far, deras mamma gifte om sig, de fick fler syskon.

Jag fick svar från min moster, hon ansåg sig haft en trygg, harmonisk och bra barndom, att mormor och morfar alltid funnits där för dem. Hon ansåg att mamma (min) varit en bra och kärleksfull mamma under vår uppväxt och att hon varit med om det värsta som kan hända en mor – att förlora ett barn.

Nu hade inte jag kritiserat mamma i det mail jag skickat till min moster så jag vet inte riktigt varför hon kände behov av att skriva detta påstående om min mamma. Jag blev även lite uppgiven eftersom det som vanligt är mammas förlust av dotter som tas upp och den svåra tiden som mamma gått och går igenom. Jag undrar alltid vart Monicas och min förlust av en syster kommer in? Jag vet att den inte kan jämföras med min mammas sorg, men den sorg som jag och Monica gått och går igenom är inte lättare för att vi förlorade en syster och inte en dotter.

Jag har upplevt det som att vår sorg av förlusten av en underbar lilla syster inte är av samma dignitet som vår mors sorg, inte för att det är en ”tävling”, det jag menar är att Monica och jag lätt fös undan i detta sammanhang.

Ingen tycks förstå att då vi förlorade en syster förlorade vi även en mamma, stödet var fokuserat runt mamma och Monica och jag fick ta hand om våra känslor och den vardag som är tvungen att fortgå trots allt. Ingen tycks förstå det vakuum som uppstod och hur golvet försvann och vi fann oss famlande i mörkret för att försöka klara oss. Fokuset var på mamma och Göran (Jennys pappa), jag och Monica var obetydliga tillbehör.

Jag är känslig för meningar som detta, det känns som att på grund av att mamma förlorat ett barn är det ok att de som finns kvar blir utan tillsyn, att vår roll förminskas, att inga andra barn än Jenny har något värde. När Jenny dog, dog alla barn, Monica och jag blev föräldralösa. Men det är ett egoistiskt och felaktigt påstående, vi förstår inte vad mamma gått och går igenom – men ingen tycks inte förstå att Monica och jag gick och går igenom det lika så, på sidan om, vi lever det, levt det, och har vår egen sorg att bära på.

Jag låter kanske hård och kall, men så är det inte menat, det är bara att Monica och jag räknas, vår sorg är också SORG, det tycks som vissa inte kan ta till sig att vi kan ha haft det svårt, att vi upplevt en tung och svår period efter Jennys bortgång, det tycks att det är fokus på mamma, vi andra ”syns inte, finns inte”.

En rad med ord som ger mig en sådan kraftig reaktion att jag vill skrika, mest för att jag blir rädd, rädd över att min verklighet kanske inte är verkligheten, om du förstår.

Besviken - men än är det inte över

2009-12-09T14:25:00.000+01:00

Där sitter jag och inser att det är UPP TILL MIG, fasen också, jag tar ett andetag och fortsätter att lyssna på det läkaren Eugene, inom mig hör jag rösten som ber och ber att det skall gå som jag vill, så jag slipper hamna i verkligheten att det är UPP TILL MIG, varför kan ingen annan ta över ansvaret?!

Mitt besök hos läkaren tar plats för att jag önskar en remiss för en gastric bypass operation, men läkaren säger att det nog inte kommer att bli så eftersom jag har diagnostiserats med depression. ”Men jag börjar bli stabilare nu, hör jag mig själv säga”, inombords står jag på knä framför honom och ber honom att hjälpa mig. Ingen effekt har det, han tar mitt blodtryck, det är på gränsen till för högt, men det kunde bero på olika saker, till exempel att jag var lite nervös inför mötet, så jag skall komma och ta det igen.

Min läkare skrev en remiss till en dietist, han bokade in mig för provtagning nästa onsdag och jag ska sedan komma tillbaka och göra ett prov på fastande mage. Han skulle skicka en remiss till kirurgen men först skulle vi se till att jag var ”frisk” för övrigt! Jag hoppas jag verkligen hörde rätt, han sa att jag kommer att bli kallad och att de sedan gör en bedömning, men eftersom jag har depressionen så blir jag nog nekad.

Kan jag be honom inte säga något om det?

Jag är ju på bättringsvägen, jag är starkare psykiskt i dag även fast jag har djupa gupp jag ramlar ner i, ibland, men, men andra människor har också problem som kan påverka en sådan operation och hur man hanterar det efteråt.

Jag var så säker på att det skulle gå, men det är klart, det är inte över än!

Veta mera

2009-12-08T13:31:00.002+01:00

Tänk, tänk om jag kunde få veta allt, veta allt om det som jag finner intressant, att kunskapen glider in i hjärnan, att den finns tillgänglig och till användning när behovet kommer?! Nu vet jag att vissa saker som jag önskar veta mer om är komplicerade, till exempel konflikten mellan Palestina och Israel, rent instinktivt går mitt hjärta till de palestinier som befinner sig i Gaza eller blir utsatta var dag, nu vet jag att det även finns Israeler som far illa, men Israel har en rik bundsförvant. Att leva mitt i en konflikt, jag kan inte en ana hur det skulle vara, otryggheten måste vara stor. Hur lever man? Hur försörjer man sig? Hur är det med saker som rinnande vatten, el och tillgång till matvaror? Det är svårt att sätta sig in i en sådan situation.

Sedan skulle jag vilja veta mer om Egypten under farao-tiden, vet inte hur jag lärde mig att en av solgudarna heter Ra, men det måste varit i skolan, det är svårt att tänka sig att de funnits det är så sago likt, fullt av mysterier och möjligheter. Jag är tacksam för att de tog hand om sina döda som de gjorde, svepte in dem, begravde dem i sådana ståtliga gravar – där att upptäckas för senare generationer.

Har alltid haft svårt för stor makt som intar andra länder, min rättvise gen uppskattar inte det, när jag läste till exempel att Storbritannien gav Israel till de judar som var ”stat lösa” efter andra världskriget, kom frågan – ”vem gav dem rätten att göra så?” Det fanns redan befolkning i Israel, hur kan man bara ”ge” bort ett land. Ja, nu kan jag ha missuppfattat detta så det är inte 100 % fakta, men har för mig att det stod så. Storbritannien har haft ett finger med i många länder. I Australien ansåg det att det inte fanns någon befolkning eftersom de Aboriginals var nomader och odlade inte sina mark, så de tog det som deras och behandlade ur befolkningen mycket, mycket illa.

Brist på respekt rörande människor, mänskligheten och våra olikheter gör mig irriterad, även fast jag själv inte är immun för det. Men att välja att ”döda” i stället för att försöka nå fred är svårt att förstå, jag kan förstå att fred kan vara svårt att förstå om man är uppvuxen i konflikt, men önskan måste väl ändå att få leva fritt, leva.

Nya områden att vara nyfiken över kommer upp var dag, och jag antar att det är ganska bra om jag inte vet allt om allt jag är intresserad av, och att jag ibland måste söka och läsa mig till vetskap – för det göder nyfikenheten, och utan nyfikenheten skulle det vara trist tycker jag!

(Foto verk av Gaudi)

Naive

2009-12-04T19:40:00.002+01:00

Kanske är jag naive, men jag gjorde ett val för över ett år sedan att sluta titta på nyheterna på tv, jag orkade inte mer, det var så mycket negativt, även en god sak kunde vändas till en negativ sak om jag bara väntade någon dag. Jag läser tidningen lite då och då, men där kan jag välja vad jag vill läsa och där med censurera delar som jag inte vill ta del av.

Jag vet att det är krig och oroligheter i mellan östern, det har det varit i hela mitt liv, jag vet att vi har Svenska soldater där, men jag vill inte veta, inte veta vad de ser dagarna igenom, vad de möter och måste ta del av. Jag vet att jag INTE har något emot om någon önskar bygga en moské och ha ett torn utanför - klart, om de kunde ta hänsyn och inte ropa till bön allt för tidigt på helg morgonen skulle jag vara mycket tacksam.

Faktum är att jag har en moské utanför mitt fönster, uppe på kullen mot Högsbo. Det finns kyrkor, varför skall det inte finnas rum för alla att tala till sin GUD? Jag tycker inte att det är någon fara om du är muslim, hindu, buddism, kristen eller annat, jag är mest intresserad av olikheterna och likheterna. Själv lutar jag nog mest mot Buddism, inte för att det är på "modet" utan för synen på människan, livet.

Jag tittar på dokumentärer och i bland hamnar jag även på "Debatt", mest blir jag stressad och irriterad att de inte låter varandra tala till punkt och tycks heller inte lyssna till varandra. Vi får ALLA ha våra åsikter, vi får alla till och med tycka olika, ingen skall dömas för det. Men i bland, i bland undrar jag om inte vissa tycker saker endast för att provocera.

Jag vet väldigt lite om mellan östern, därför började jag läsa mer och ta reda på information om de olika länderna, deras historia, hur de haft det, av vad som går att avläsa i böcker och andra skrifter. Jag visste inte att i Iran talar de Persiska och i Irak Arabiska, jag trodde de alla talade samma språk. Nu vet jag bättre. Även så när det gäller tro, det finns extrema i alla religioner, kristendomen gjorde och gör många grymma, otäcka saker i religionens namn. Bara för att man är kristen gör de inte automatiskt dig till en god människa. Likaväl som att bara för att man är muslim gör det inte automatiskt dig till en dålig människa.

Vi är ALLA människor, och som människa har vi alla i oss material som kan leda oss på olika livs stigar.

Jag önskar att vi kunde erkänna vår okunskap oftare, erkänna att det är för att jag inget vet om din kultur eller landet du kommer från som jag tar avstånd, av osäkerhet, kanske eventuellt av rädsla. Sättet att tala, gestikulera, "trängas", ingen avstånds känning - det vill säga, att det finns en viss gräns - hur nära du kan stå en Svensk - speciellt mig. Så när jag är "fast" på spårvagnen med personer från ett land jag inget vet om, bara vart det ligger geografiskt, och de talas högt på ett främmande språk, det lutas bakåt där jag sitter och det blir för "nära" och jag kryper längre in i fönstret, när ni skrattar högt och gestikulerar vilt - ja, då blir lilla timida Marie obehaglig till mods för jag känner inte igen de kulturella språket, jag vet inte hur jag ska "vara" och jag vågar inte säga till för jag vill inte stöta mig eller att de skall tro att jag inte tycker om dem, när jag i största allmänhet inte tycker om när människor kommer för nära inpå mig.

Så genom att välja bort nyheter och välja vad för dokumentärer jag tittar på, har jag börjat forma mina egna förhållningssätt till min vardag. Jag önskar leva under tron att vi alla är goda, och stöter jag på någon ond på vägen är det DEN personen och inte hela släkten som är ond. Men jag vill leva i tron att världen i det stora hela är en god värld, jag vill tro att vi hjälper varandra så gott vi kan, att vi kan le åt våra medmänniskor och ta det lättare, ta det lättare.

Jag vill INTE bli tyngd av mer, innerst inne vet jag att det förekommer - det där i tidningarna - men jag önskar så innerligt leva i en mänskligare värld, där människovärdet värderas högre, där vi inspireras av olikheter och förundras över vad som är möjligt.

Jag vill leva i en varmare, mänskligare och "öppnare" värld - jag önskar att vi alla är snällare mot varandra helt enkelt - även när vi är osäkra och eventuellt lite rädda!

Sakta mak

2009-11-29T15:23:00.000+01:00

Jag är dålig på att städa och länge har jag nu sökt efter en äldre bok som jag tittade genom en gång på en loppmarknad, men som jag inte köpte och nu ångrar. Den hade hushållstips, äldre sådana, jag tror boken var från 40-talet, men jag gillade enkelheten och strukturen de föreslog. Den var riktad till husmodern, den som fanns hemma med barnen och tog hand om hemmet - för det är en heltidssyssla, om man har barn eller helt enkelt är bekväm som jag.

Eftersom det är första advent idag tänkte jag att jag kanske skall anstränga mig lite, så jag har satt upp lite julbelysning och adventsljusstake som jag fått av min mamma. Är nöjd med resultatet och mer än så blir det inte.

I dag har katt töserna fått vara ute på balkongen en stund och det var nog ett tag sedan eftersom Azalea blev som frälst, nu har jag tvingat in henne vilket hon tycks vara lite missnöjd med, snart skall hon få gå ut igen, jag vågar inte lämna henne ensam där ute eftersom hon är en klätter apa.

Inombords mår jag bra, själsligt, fysiskt är det bättre men inte riktigt återställt, men det får som sagt ta sin tid.

Känner mig lite underlig, men efter en vecka inomhus anar jag att vi alla skulle känna oss lite underliga, försöker tänka fram vad jag vill äta i dag, men inget tycks frästa mig.

Men allt kommer att bli bra!

En sjuk vecka

2009-11-28T23:17:00.002+01:00

När aningarna kom, den där förra söndagen svor jag, jag hade förberett mig för att prata inför mina arbetskamrater, jag hade klippt och klistrat, gjort fina dokument jag planerade att ge ut, visa att jag minsann är tillbaka i leken. Eftersom energin fanns där - då - förberedde jag även en frågelek som bestod av tio frågor som vi kunde roa oss med på kvällen - måndagen den 23 november.

Men, söndag kväll la jag mig med en otrolig huvudvärk och en underlig känsla vid pannbenet och över näsan.

På morgonen vaknade jag svettig, öm, med huvudvärken kvar, jag provade att ta mig upp, åt frukost, men sedan stod det klart att jag visst skulle klara resan till Vargön, men ingen nytta skulle jag vara till och det skulle sluta med att jag fick gå och lägga mig - så, jag stannade hemma.

Jag hade några Panodil Zapp kvar, jag tog de sparsamt eftersom de behövde räcka tills jag kunde ta mig ut själv. Men, jag blundade, accepterade läget och att det fanns inget jag kunde göra, inget annat än att gå igenom det för att komma ut på andra sidan.

Måndagen gick, jag var mest "avslagen" i sängen, tisdagen spenderade jag också i sängen och nu började oron sätta in, mina tabletter, de fanns bara två kvar. Huvudet, det var en huvudvärk som är svår att beskriva och trycket var mer än jag visste att jag klarade, jag använde nässpray, jag hade kalla och varma handdukar över pannan, jag låg så still som jag kunde.

Jag hade redan skickat en förfrågan till Marie för att se om hon kunde hjälpa mig handla lite och köpa värktabletter, "Nej, tyvärr" var hennes svar.

Här började min ensamhet och så även min utsatthet slå mig, även fast jag hade en plan med att ha mitt hem förberett för eventuell sjukdom, så är den planen inte helt enkel, nu har jag bestämt att jag skall ha två "medicinskåp" så att ett är en reserv som kan förbli orörd tills det behövs.

Mat är lite svårare, men pulver soppor och lite frysmat kan jag försöka spara på mig.

Jag var desperat, jag gjorde en inventering på vem jag skulle kunna ringa och fråga - och själva frågandet var det svåraste, jag hatar att försätta mig i situationer där jag inte kan förlita mig helt på mig själv och klara det av egen maskin. Att fråga är otäckt - de kan säga nej, det skulle jag ta hårt - visst överlevde jag ett nej, men med viss bitterhet - som dock passerar.

Att det passerar snabbare nu är mycket tack vare föreläsningen med Kay Pollak, jag vet inte VARFÖR de inte kan hjälpa mig, så jag skall inte ta det som en avspisning av min person eller bevis på min obetydlighet för dem.

Nu tog jag tag i min älskade telefon och bästa polare, (iphone den är min bästa vän ) jag ringde min moster Chris, klockan var 21.15, när hon svarade uppmärksammade jag att jag direkt lyssnade av situationen, hennes röst, den var kanske inte i en positiv ton, men inte negativ för det, sedan beslöt jag mig för att hoppa, frågan kom ur min mun som en sats kulsprutskulor. jag fick fråga en gång till, lite lugnare, det visade sig att hon trodde att jag ville ha hjälpen just då i den stunden. När det väl var klart att jag inte förväntade mig hjälp klockan 21.15 utan kunde vänta till dagen efter så var det ok.

Att hon ville hjälpa mig var en stor tyngd från mitt hjärta, och även om huvudet kändes som om det skulle sprängas när som, så jag ett hopp på horisonten.

Det som slog mig var, Chris ringde på morgonen för att berätta när hon skulle komma och hon höll tiden - det var det som gjorde mest, att hon höll det hon lovade och att hon kom med en kasse med mat av oanade slag och en påse från Apoteket, hon kom i tid, på den tid hon sagt, det blev nästan en tår av tacksamhet som fortfarande hänger kvar i mitt hjärta.

Resten av veckan har bestått i önskade telefonsamtal från jobbet för att se att jag fortfarande levde och inte låg uppäten av katterna, och att acceptera att jag är sjuk, det kommer att ta den tid det tar och bara ligga och titta på min tavla, min Buddah och ljus av hopp.

Världen där ute - jag var inte med - det känns - isolation är påtaglig - men det kommer att bli bättre, det kommer att bli bra!

Silversmide

2009-11-22T20:29:00.002+01:00

Ringen

Work in progress

Min Kay Pollak dag

2009-11-22T20:23:00.001+01:00

och så en dag blä...

2009-11-21T22:05:00.003+01:00

Jag stod där i hissen, mitt i mot spegeln och så slår det mig, "nähä, så här kan jag inte ha det" dubbel hackor, stor "leverfläck" som skall undersökas efter som den tycks ha ett eget liv. Magen är mycket stor, byxorna hänger ofta under magen och det går att ignorera ett tag, men det kommer en dag - en dag då det slår dig, det kan vara så enkelt som när trosresåren snärtar till under magen, under bergkammen av fettet.

Jag gav upp, jag slutade helt enkelt att titta mig i spegeln och blunda för att jag var tvungen att köpa större kläder. Jag rör mig inte om jag inte behöver, jag föredrar att göra stillsamma aktiviteter och stannar gärna inne under helgen, gömmer undan mig från verkligheten.

Men, stående i hissen var jag trött på mina dubbel hakor, jag var trött på ett ofta smutsigt hår och denna aning av illa lukt. Jag är trött på att alltid vara trött, jag är trött på att bli svettig hela tiden och att rörelser ofta är arbetsamma. Jag är trött för att kläder ofta får mig att se större ut eller är tantiga, jag är trött på att alltid vara FÖR varm, mest är jag trött på att vara så stor.

Men, jag tänker inte följa en diet, har gjort det så många gånger, och i vissa fall med bra resultat, men ofta hamnar jag här igen. Det är en livsstils ändring som jag behöver göra. Som en narkoman eller alkoholist, får jag se till att inte ha saker hemma som jag inte behöver, det vill säga, inget av följande: snacks typ majschips, godis, Malteses, choklad, försöka inte dricka lika mycket cola som jag gjort på sista tiden.

Jag tänker inte förneka mig något, bara äta mer "reglerat", det vill säga bättre portioner, mindre portioner, mer varierat. Det jag skall öka, verkligen öka, är att röra på mig, röra på mig mera. Klart, kanske skall jag inte använda lika mycket fett som jag gör i dag, men annars skall jag äta "normalt".

Börja röra på mig, det blir svårt i början, tungt, men jag måste vända detta nu! I min takt, i min tid, åt mig, för mig!

Jag vill inte vara fet

Fobier

2009-11-19T13:17:00.003+01:00

Eftersom jag var sjuk förra veckan missade jag min silversmideskurs, men i dag är det dags igen och min förhoppning är att komma vidare i mitt arbete med ringen, behöver löda ihop den sedan forma den. Nu är jag och de där gasoltuberna inte de bästa vänner, men det är lika bra att bara att köra på, rädslan är en utmaning, så ser jag det.

Jag har varit duktig på att utmana mina rädslor även om det ibland tar år innan jag kommer i gång, men jag känner att en ”socialfobi” kan skälva mitt liv, det vill jag inte, jag har svårt att acceptera att en fobi skall förhindra mig att leva. Det tar tid att komma över, det tar kraft och mental styrka, jag har varit tvungen att fokusera, sortera tankar och se dem för vad de är!

För alternativet är att jag accepterar de restriktioner som de sätter på mig och det liv som jag kan leva, men det finns gånger det inte är praktiskt.

Som när jag ska handla mat, då kunde jag få ordentlig panikångest, och har affären ingen toalett blir paniken extra akut. Hittills har jag löst de flesta av dessa anfall, jag har ingen ”olycka” haft, men rädslan kan räcka för att orsaka oreda i själen. Men jag fortsatte att gå och handla, när jag gav mig själv ”lov” att köpa en ipod och godkände att jag får lyssna på musik, hade jag med mig det till affären.

Genom att jag lyssnade på musik kunde jag koppla om hjärnan och passera paniken utan att ge den plats, för visst kunde jag känna att den fanns där, men jag kunde säga ”hej” och fortsätta vidare till ett lugnare ställe! På detta vis har jag tränat mig på att gå och köpa mat utan att få panikångest. Visst det händer fortfarande ibland, men det är väldig få gånger jämfört med tidigare.

Jag är stolt över min framgång gällande panikångesten, att jag kan resonera med mig själv och det som ”triggar” ångesten, att jag kan ”ta ut” det ur huvudet och titta på rädslan objektivt. Se varför den är där, vad den vill och acceptera att den kommit. Det har jag lärt mig att genom att jag accepterar dess existens, tar jag udden av den och stinget är inte så svidande.

Min känsla av att vara misslyckad började minska med att jag klarade mer och mer, för jag vill vara med i livet, ha kontakt med mina medmänniskor och inte sätta restriktioner på vad jag kan göra.

Jag känner för dem som inte kan övervinna sina sociala fobier, som inte ger sig ut, som inte utmanar sig själv och inte helt accepterar sitt ansvar i denna ångest, att den som kan göra bot på den är endast personen själv. Det är det jobbiga och det oumbärliga men så är det – enligt mig.

Nya metoder blommar inom mig, jag ser andra möjligheter att ta mig an en situation som jag tycker är jobbig, ibland är det bara att dra in ett djupt andetag, sluta tänka och bara göra och innan man vet ordet av gör man det och tycker det är roligt!

Det finns oanade krafter inom en människa, en reserv som även existerar när man tror att det inte finns något kvar. Det är underbart vilken resurs jag och du har inom oss – om vi bara vågar använda den!

(Lånad bild)

Kvälls vandring

2009-11-15T21:12:00.002+01:00

I helgen har jag varit på två födelsedags kalas, en fyllde 90 år den andra 4 år, det kan man kalla olika perspektiv på livet de levt.

Har träffat delar av min "större" familj, mostrar, morbröder och kusiner och kusinbarn med partners, det blev över 30 st. Vissa kusiner har jag inte träffat på över tio år om inte längre, andra träffar jag oftare, fick krama bebisar och god mat. Det blev många intryck och jag var ganska trött när jag väl kom hem.

Följde med och lämnade av min systerdotter på Tjörn, tycker om att åka bil så det var härligt med en utflykt till ett ställe där jag tidigare inte varit. Resten av kvällen vilade jag.

I dag firade jag en fyraåring, en fyraåring som hade bråttom att komma till världen, tidigt född med ett antal veckor om inte över två månader. Det är underbart att se hur stor hon blivit och långt hon kommit i sin utveckling, hon är så stor nu, full av liv och glädje det är underbart att se. Fick se dockteater och titta på massor av fina kort.

Så från helger av inaktivitet till en fullbokad helg är ganska anmärkningsvärt. Jag har mått ganska illa i veckan och trodde inte att jag skulle klara att hänga med på alla dessa aktiviteter i helgen, men det gick bra. Det är som jag har en förkylning som inte riktigt vill bryta ut bara hänger där och retar mig med extrem trötthet, tungt huvud, täppt näsa och andra härligheter.

Men jag hoppas kunna dra igång mig själv denna vecka och satsar på vaccination den 30 november. Tänkte inte vaccinera mig först, men med tanke på att jag drar på mig det mesta och det ofta sätter sig i luftvägarna är det kanske lika bra.

Gick en bit på vägen hem i dag, det var skönt att röra på mig, behöver dock skärp i mina nya byxor, inte för att jag har gått ner i vikt inte, men för att de är lite stora från början. Det var skönt att röra på benen, det var skönt att andas in luften och bara vara, jag och jag tillsammans.

Tog en kvälls bild på vägen, fast knappt man ser vad det är!

Drömmar

2009-11-13T21:01:00.003+01:00

Jag vaknade och kände mig jätte underlig, hade drömt om kärlek och känslan satt kvar, så det var som om det skulle hänt, bilder från drömmarna stannade kvar hos mig.

Jag drömde att jag var älskad av en man, en man som verkligen ville vara med mig, som verkligen älskade mig, jag kommer fortfarande i håg hur han ser ut.

Brukar alltid känna mig lite sorgsen efter en sådan dröm, en saknad blir väckt, en saknad som jag lyckats gömma djupt ner inom mig, där sällan mina tankar vandrar.

Nu är morgonen länge förbi, snart lägg dags igen, men med en förkylning i huvudet och ett lätt huvud ser jag fram mot en natts sömn med en klar morgon.

I morgon skall jag träffa nästan alla i min släkt, på min mammas sida. Känner en viss olust inför detta, men så är det, inte kan jag gå ner 35 kg på en dag, tror det är fysiskt möjligt. Men skitsamma, jag är den jag är och så är det.

I dag har varit en till underlig dag, i går var också en underlig affär, i går var jag på jobbet redan 07.20 men vid 09.30 var jag hemma igen och somnade på soffan som en, ja, jag vet inte vad. När jag vaknade vid fem visste jag inte om det var samma dag eller om det var natt och en ny dag? Det tog ett tag, men sedan ramlade saker på plats. Det var samma dag och fem på eftermiddagen.

Så denna underliga dag har jag vilat, försökt att hamna rätt inom mig själv igen, för jag vill inte bli riktigt dålig igen, det är så tråkigt och jag har inget hemma heller, vill ha ett lager så jag kan klara mig själv eftersom det värsta jag vet är att be om hjälp.

Men drömmen hänger kvar, och den underbara känslan av att verkligen vara älskad och önskad, det var, det är en känsla som jag hoppas få uppleva i verkligheten en dag!

Invasion av myrorna

2009-11-12T20:50:00.001+01:00

Det kändes som jag missat en hel dag, när jag vaknade kände jag inte igen vart jag var, inget stämde, det luktade rök, det var mörkt, konstiga ljud. Det tog en stund innan det föll på plats, jag undrade om jag verkligen åkt till jobbet och sedan hem igen?!

Jag hade varit vaken hela natten, jag var otroligt trött men med allt som pågick i min kropp, det var nära att driva mig till vansinne - jag undrar faktiskt hur det kommer sig att det inte gjorde det? Ok, jag morrade, skrek in i kudden och höll på att dra ut varenda led i min kropp, men jag fortsatte att existera.

En form av tortyr, jag kan ärligt säga att om det som skedde inom min kropp under natten och in på morgonen skulle vara som jag kände det alltid - då skulle jag inte orka med livet, jag skulle inte vilja fortsätta för det var så otrevligt. Jag förstår hur lätt det kan vara att bryta ner en annan människa, med mig skulle det nog vara ännu enklare.

Nu fungerar mina fingrar igen och jag kan tänka en tanke efter en annan, jag känner ett relativt lugn, med en liten aning av oroligheten från natten.

Jag har nästan fått ut röklukten, jag är mätt och sa jag att mina fingrar fungerar?!

Hoppas på att jag fortsätter att bli bättre och att jag landar i mig igen.

2009-11-10T22:53:00.000+01:00

Jag provar att skriva ett inslag via min iPhone för första gången. Sjuk igen, mina älskade katter har roat mig, speciellt efter kattmynta boy boy.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag, i morgon och just nu

2009-11-08T18:18:00.000+01:00

Det känns som det mesta i världen i dag är negativt, svart och hopplöst, men jag vill inte leva i en sådan värld, jag önskar lita på majoriteten av mina medmänniskor, jag vill kunna promenera ute även när det är mörkt utan att misstänka de flesta som går bakom mig för onda gärningar. Jag vill inte oroa mig för våldtäkts män som ringer på min dörr på eftermiddagen och våldtar dig i ditt hem! Jag önskar lita på mina grannar, på att min cykel skall få stå kvar och att inte behöva se över i vilken bankomat jag hämtar pengar så jag minimiserar risken för att bli rånad!

Okej, dessa tankar om våld och rån, mord och andra illgärningar upptar inte hela mitt vakna tillstånd, men det finns där och det gör mig arg. Arg att det finns personer som tycker att det är ok att ta från en annan, bete sig så illa mot sina medmänniskor. Det tycks inte som de har någon känsla över att ”de är berättigade” istället för att tänka på konsekvenserna för den person som de våldför sig på!

Det gör mina egna känslor av skuld löjliga, i det att jag får skuldkänslor för det mesta, ord som jag sagt, saker jag gjort, saker jag gjort för flera år sedan.

Kanske är det så att vissa får mer känslor och konsekvenstänkande än andra, det är inte så underligt kanske eftersom vi är så olika.

Jag har större förståelse för människor som verkligen inte har någonting och som gör saker de kanske inte skulle gjort annars - för att få mat. Jag förstår att det finns tillfällen då det är den enda utvägen.

Men att våldföra sig på en medmänniska för deras jacka, mobiltelefon, eller väska känns som ”lyxrån”.

Vi kommer alla från olika bakgrunder och har olika resurser ekonomiskt och intellektuellt, vi kommer från olika ”förutsättningar” men en sak som jag tycker är grundläggande är - att jag är inte berättigad allt som andra har - det vill säga, det finns vissa saker som jag inte har råd med, och det är orsaken till varför jag sitter i skiten ekonomiskt i dag - att jag ville tillhöra en ”grupp” som jag ansåg vara ”mer värda”, jag ville ha det de hade - fast jag inte hade samma förutsättningar.

Det tog mig en lång tid innan jag insåg att jag inte behövde de sakerna för att vara en människa som duger, det är en bit kvar på den resan men jag vill inte vara någon annan än mig själv, i dag, det är ironiskt eftersom jag i över 25 år försökt mitt bästa att vara någon annan, någon ”bättre”.

Nu vill jag vara artig och vänlig i en värld som inte alltid har tålamodet för det, jag låter saker ta den tid det tar och tar hand om det som det kommer, har även sagt till mig att det är ok att stänga av hjärnan i bland.

Även om världen tycks mest grå, så skall jag försöka sätta in lite rött, gult, blått och rosa och grönt, jag skall försöka ta tillbaka min tro på människan.

Silversmide dag ett

2009-11-06T10:07:00.003+01:00

Jag var mitt gamla själv, den där individen som anmäler sig till en kurs som jag gärna vill gå för att avboka en stund innan kursen börjar. Av rädsla, av bekvämlighet, men med en enorm ångest som reslutat.

Men i går gick jag till silversmideskursen, jag stängde av hjärnan och gick med bestämda steg utan att ge mig själv en sekund att tveka.

Jag är glad för det, en gåva till mig själv, nu har jag räknat (även med pi, dock med hjälp av miniräknare), mätt ut silver, sågat – byt sågblad, då det gick sönder, filade silvret efter min våga sågning, och böjt till det med all kraft jag har. Jag valde en plåt som är 1,5 mm tjock, vilket var det tjockaste och svåraste, och när jag skulle böja det förvånades jag av motståndet och det fokuset det krävdes.

Kerstin vår kursledare fick hjälpa mig få ihop det eftersom det blev lite snett där ring ”ändarna” skulle mötas, hon ”eldade” silvret och hjälpte mig att böja till det och använde lite ”hemliga” tekniker som hon hade i bakfickan

Vi är 10 stycken och alla nybörjare så det kräver kanske lite mer av Kerstin, jag känner att det ”första” bordet får mer hjälp, men jag beslöt mig ganska tidigt att ta för mig. Det har fungerat bra, men jag kan säga att vissa av tjejerna (det är bara tjejer) är öppnare än andra. Det är tre grupper av kompis gäng, tre, två och tre och så två ensamma deltagare – jag och en annan försiktig kvinna.

Men ok, bara för att ett bar av dem tycks ignorera mig även när jag pratar med dem, får det stå för dem, kanske är de nervösa, kanske tror de att min fetma smittar, kanske är de bara otroligt rädda för kontakt med nya människor. Men hur som haver, det spelar mig ingen roll, för jag är där för att lära mig och göra mig ett smycke. Jag sitter vid ett bra bord, de tre tjejer som jag sitter med är lätta att prata med och vi hjälps åt, till exempel var jag först med att såga ut min del av silvret och började med steg två, så när en efter en annan av de andra tjejerna blev klara berättade jag för den första hur hon skulle göra nu, som berättade för den andra som berättade för den tredje, hur bra som helst.

Jag var väldigt nöjd och stolt med mig själv när kursen var slut för dagen, tiden gick mycket snabbt, och jag hade haft det roligt, intressant att lära sig nya saker och tekniker – även fast jag har en viss rädsla för gasol flaskor – som jag kommer att arbeta med rätt mycket, hjälp!

Jag var vrål hungrig och hade huvudvärk när jag kom hem, men jag var mycket nöjd med livet, jag åt, tog en tablett och slappnade av med ett leende på läpparna.

Så när jag kom till jobbet i morse så brann ivern och önskan om att dela med mig av min underbara upplevelse – dels för att det var en bedrift för mig och dels för att det var roligt. Jag fick berätta det skall jag erkänna och de frågade frågor – men mitt i blev jag avbruten, och jag blev lite snopen och kände mig dum – beslöt att behålla detta för mig själv, eftersom detta är för mig själv och skapandet är personligt för mig – huvudsaken är att jag är glad i det, har en person som själv går i en kurs med silver här på jobbet som jag kan berätta för och dela med mig av min förundran.

Tack modet för att du infann dig!

(mosaic av Gaudí )

En dröm ramlade in i kopieringsrummet

2009-11-03T14:15:00.002+01:00

Helt plötsligt, under tiden jag stod och kopierade, kom en dröm till minnes, en dröm som jag hade för många år sedan, jag cyklade hem från jobbet i staden hemåt, i drömmen bodde jag på Såggatan och det är en bit från där jag bor i dag, men denna dröm hade jag i Australien, innan jag ens visste att det tillbaka till Sverige bar.

Jag tycker att det är häftigt att drömmar, tankar från förr helt plötsligt kan ramla ner och göra sig påmind, likt doft minnen.

Nu har jag inte cyklat till jobbet eftersom jag tycker att det är otäckt att cykla i staden, dels för att tävlingsinstinkten tar över och jag vill cykla förbi alla som cyklat förbi mig, försöker ta det lugnt men den där instinkten ligger så djupt. Kanske en dag, jag har en mycket vacker cykel som bör användas tycker jag.

Jag har som sagt börjat om min träning i att leva i nuet, och det gick bra i går, blev så glad att jag log hela vägen hem och längre än så, i dag har det också gått bra och det känns så mycket skönare att existera på de premisserna.

Att jag även har det rent i köket nu, har lett till att jag faktiskt lagar mat till mig själv fast jag egentligen känner att jag inte orkar eller vill. Jag blir så stolt över mig själv att jag trots mig själv gjorde något som är bra för mig själv. Det hör inte till vanligheterna!

Jag har även börjat läsa om ”Alkemisten” och njuter av varje sida, speciellt eftersom det är över tio år sedan som jag läste den sist, när jag bodde i Australien gav jag mitt väl lästa exemplar till en kille jag var förtjust i – Damian- hette han, eller heter han, för han lever nog fortfarande. Ångrade dock att jag gav bort mitt exemplar eftersom jag skrivit saker i marginalerna och haft andra som skrivit notiser där, men inget att göra, följde mina instinkter i stunden.

Nog har jag gjort många dumma saker i min tid, en del av dem ger dock glitter till minnet, jag kan börja skratta åt mitt yngre själv när jag minns hur jag slängde mig ut på dansgolvet i jakt på killar, hur jag lät dem grabba tag i baken min – utan att generas, med mera.

Men drömmen om min cykelresa hem från jobbet drömde jag i Australien, en natt i Brisbane, för många år sedan nu, att den landade hos mig en eftermiddag på jobbet när jag står i kopieringsrummet känns som en bekräftelse på att jag är på rätt väg!

(Lånad bild)

Kysst av spriten

2009-11-01T19:45:00.001+01:00

http://svt.se/2.113794/kysst_av_spriten

Jag har följt programmet "Kysst av Spriten" och jag uppskattar det programmet mycket. Det blir en tröst att höra från andra som levt i en miljö där alkoholen tagit överhanden för en när och kär. De ord de använder ekar inom mig, jag känner igen beteenden - att känna av "energin", titta i ögonen, lyssna för att veta vart de är, om det är den verkliga personen jag pratar med eller alkoholen.

Jag får tröst av detta programmet, det finns att se på "Play" på STV kanal 1.

Jag tackar Sveriges Television för att de gör program som berör.

Inne i gen

2009-11-01T19:15:00.003+01:00

Jag tänker ofta på att mina helger oftast tillbringas ensam bakom stängda dörrar, jag sover mycket, målar, broderar och skriver. Jag tycks spara upp inför kommande vecka, eller gömmer mig för verkligheten, jag vet inte riktigt.

Jag har upptäckt en rastlöshet inom mig, det finns fler stunder nu, där jag känner en önskan att göra något med någon annan. Ha möjligheten att ringa någon, men det finns ingen jag vågar ringa, har inte många att ringa heller.

Men det är upp till mig, jag är den som måste ändra mina omständigheter.

Helst av allt önskar jag att jag hade någon jag kunde skylla på, men det finns ingen förutom mig, jag själv, jag är den som följer med mig och finns med mig alltid. Jag är den som reagerar konstigt och tror att något annat än det som verkligen är framför mig är som det är. Jag mäter, oroar mig och undrar varför ingen väljer mig, varför blir inte jag vald? Är det så att desperationen och önskan om att bli vald strålar ut ur mig och skrämmer människor med mina "behov". Är det något som lyser igenom och får andra att dra sig tillbaka?

"Tänk på vad det du säger mottas av andra" det var en mening som fastnade, min terapeut menade att jag ska tänka på hur jag bäst kommunicerar för att få det jag vill ut av samtalet. Först tänkte jag att hon menar att jag skulle manipulera, men det handlade helt enkelt om att göra sig själv förstådd.

Jag tänker mycket, jag tänker mycket, i bland för mycket, boendet i mitt huvudet har jag haft sedan jag var liten, det är dags att träda ur huvudet och göra mitt bästa att delta i livet.

Men du förstår, jag vill att någon väljer mig, jag vill gärna ha vänner ett par bara det är allt jag önskar - är det ok?

Ja, jag spenderade även denna helgen ensam, men det har varit skönt!

Dagar som dagar

2009-10-31T21:41:00.003+01:00

Det har varit en skapande lördag, med tillagad lunch och middag, jag förvånade mig själv med denna service. Har också - du vet - tankar om hälsa igen, min framgång i detta område är inte stor, men skam den som ger sig.

Har lyssnat på den musik jag sparat ner på Spotify och sett reprisen av "United States of Tara" som jag tycker mycket om, så jag vaknade klockan 0900 och gick upp runt den tiden, så jag känner att jag gjort en liten förändring mot förra lördagen.

Små förändringar var dag för att nå mina mål!

Mer av Azalea och underbara skönheten Olivia

2009-10-31T21:34:00.002+01:00

Azalea minstingen börjar bli stor

2009-10-31T21:24:00.003+01:00

Leva lära leva

2009-10-30T20:11:00.001+01:00

Jag har förstört många vänskaper som betytt mycket för mig, jag blir rädd, rädd att jag inte duger som vän, att jag inte är tillräckligt, så jag väljer att fly innan, innan de hinner lämna mig, för det förutsätter jag, att jag lämnas, för jag är den jag är, jag har blivit lämnad, de flesta människor i mitt liv har varit ”in transit”, på genom resa.

Jag utvecklade ett försvar, ett försvar som jag nu önskar ”öva” bort, jag vill inte upprepa mitt ”lämna trauma” hela tiden, jag vill inte se mig själv som ett ”offer”! För offer är vad jag gör mig själv till.

I veckan hamnade jag i en situation som kunde ha slutat med att jag vände ryggen åt en person som betyder mycket för mig, en person som jag nyss har börjat lära känna, en person som jag gärna lär känna till bättre.

Min värsta fiende är jag själv, speciellt om jag inte i tid hinner upptäcka vad jag gör, då skapas en energi runt mig och den personen som är negativ och svår att hitta en väg ur, det upptäckte jag i veckan. Jag ringde tillslut min terapeut för jag hade ingen annan att ringa, men vid detta tillfälle var det nog det bästa valet. Terapeuten hjälpte mig att ordna till mina tankar, jag blev ledsen för jag hamnade där jag var, där jag inte vill vara, där jag är rädd att vara för konsekvenserna som det drar med sig.

Men denna gång kom jag ur det, denna gång bränned jag inga broar och jag tackar min nya insikt för det, och för att jag ringde min terapeut.

För mig är detta en stor seger!

Det jag önskar är att utveckla vänskap, men med det jag har i bagaget så är jag oerhört lätt stött och lätt skrämd - men här gäller det att jag inser att det har med mina ömma områden att göra och så länge jag upptäcker vad som händer kan jag med insikt och kraft hjälpa mig själv vidare, det anser jag är positiv utveckling!

Inom mig finns det så mycket som snabbt leder mig in på självdestruktiva beteenden, men det som skiljer mig idag från Marie för bara ett par månader sedan är att jag ser skillnaden, att jag upptäcker vad som är på gång istället för att jag står i oredan som jag skapar efteråt.

Jag önskar mig ett liv, en chans och en hälsosammare kropp, jag menar inte supersmal, jag menar hälsosam. Jag vill göra vad jag kan för att investera i mig själv så jag kan leva.

Mean kitty song - min favorit

2009-10-28T14:11:00.002+01:00

Galen i Gårda

2009-10-28T13:45:00.000+01:00

Moll, Dur regn och solsken

2009-10-26T20:28:00.002+01:00

Jag tröttnade på mig själv, det vill säga, jag tröttnade på att jag för det mesta var nedstämd när jag skrev och beslöt mig för att inte skriva då, utan vänta på mina soligare dagar - för att komma till insikt över att så här är jag just nu, och detta fyller ett behov inom mig just nu.

Det har lugnat ner sig lite, jag tog som sagt tillbaka lite av kontrollen för förra veckan och har av det fått en liten trygghet som tycks sprida sig för var gång jag litar på mig själv och min förmåga.

Jag har varit idiotiskt avundsjuk i mitten av förra veckan, detta brukar vara start skott för att jag förstör vänskap som är viktigt för mig, jag blev rädd att jag skulle göra så i detta fall och gick och berätta hur det stod till för de jag var avundsjuka på - mitt resonemang gick att om jag sagt det kanske känslan försvinner. Det gjorde den, den började avta på onsdags eftermiddagen och fylldes av en känsla av dumhet! Men bättre det än att jag förstör något som betyder så mycket för mig!

Sedan var resten av den veckan en väntan till helgen, jag var så trött, helt utmattad dels för mötena jag hade tillsammans med mamma på måndagen, och dels med att hålla i mig själv för att förhindra att jag gjorde något i stunden som jag skulle ångra.

Helgen spenderades mest sovande, jag var så ut tankad och hjärnan hade arbetat så hårt, men jag var stolt, för jag hade INTE förstört en betydande vänskap - Hallelulija!

I berättade jag om denna avundsjuka under terapin, och vi kom fram till att det var en bragd, att erkänna känslan, acceptera den och gå vidare. Det är en ny handling, ett nytt sätt och tänka som jag tidigare inte använt.

Funderade också på hur jag skulle lösa att ag behövde klippa mig och färga håret, det kostar 1100 kr, och samtidigt gå på silversmideskurs för 1500 kr, fick det inte att gå ihop, plus att mamma skall ha pengar. Men, jag släppte kursen och bestämde mig för att jag får spara i hop pengar och gå till våren!

Stunden hos min underbara frisör Camilla på Hårmästarn är guld värd, hon är underbar och betyder mycket för mig. Hon färgade mitt hår till den underbart vackra färgen och klippte topparna. Sedan sa hon till mig - vi kan byta tjänster Marie, du målar tavlor, om jag tycker om någon av dem kan jag ta den som betalning, plus att du kan få måla två tavlor till salongens toalett som en betalning.

Underbar människa, jag betalade för färgen, och skall tänka på vad för tavlor som skulle passa på den toaletten. Har en ide som börjat knoppas i mitt huvud - först skall jag göra färdigt mitt Klimt inspirerade träd, se om min ide för den fungerar som jag tänkt!

Så, jag har dragit följande slutsats, just nu, i denna dag mår jag faktiskt bra, hade en ordentlig huvudvärk men den är nu borta, har något i mitt högeröga som irriterar, men jag har det bra, jag har skitdåligt med pengar, men jag mår bra idag, speciellt när jag givit mina älskade katter lite Sheba tonfisk - och gjort dem glada, hoppas jag.

Hur än morgon dagen blir, har i dag varit bra!

Jag blir utförsäkrad från Försäkringskassan 2010-01-01, men jag har bestämt mig för att inte bli flyttad till Arbetsförmedlingen för att söka ett jobb där jag kan arbeta 100 %, för jag har redan ett jobb, en fast tjänst och den tänker jag behålla - även om det finnas andra som inte tror att jag klarar 100 % och borde ta chansen att söka mig efter något annat - så kom jag på att det spelar ingen roll vad de än säger, för de kan inte ta min tjänst från mig. Och jag vill inte bli sjukpensionär, de anser jag mig för ung för, med stora möjligheter att komma tillbaka fullt till arbetsmarknaden.

Först la jag mig som ett offer - efter att jag tolkat det chefen sa som om hon vill bli av med mig, men under natten kom jag på att det är upp till mig, inte chefen, inte Försäkringskassan, inte läkaren - utan det är upp till MIG!! Fantastiskt - och de vill bli av med mig får de prova ett annat sätt.

Jag är en intelligent och företagsam person, som just börjat inse att jag bestämmer över MITT LIV kors i taket!!

Så, ok, vissa gånger kommer denna blogg att gå väldigt mycket i moll, men lite dur kommer dock in, massor med regn, men det gör att man uppskattar solskenet mer när det kommer!

JAG BESTÄMMER över MITT LIV!!!!!!

Ord och Avundsjuka

2009-10-21T13:21:00.002+02:00

Vissa konversationer tror jag är bäst att ignorera, de har helt enkelt inte tagit plats, för om jag erkänner samtalet skulle jag spendera ofantliga timmar på att analysera var ord, var nyans, sammanställningen av orden till meningar och sedan till paragrafer.

Men, även fast jag just nu tillämpat ignorerings metod bubblar det i huvudet, ”annan anställning”, ”kanske positivt om din arbetsförmåga testas mot den öppna arbetsmarknaden” ”för vi kan inte erbjuda dig en målar verkstad”, ”kanske bra om du får prova ett annat jobb!” Men jag vill inte det, jag har ingen ambition att bli inknuffad i åtgärder som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fått direktiv att ordna, utförsäkra mig, jag får hålla mig till att det regelverket finns, jag har inte ett anat alternativ, inget som känns bra.

Jag har rättigheter, det är inte att förglömma, jag har rättigheter likväl som jag har skyldigheter. Jag tänker inte bli ett offer, inte efter allt som jag gjort för att komma hit. Inte efter allt det arbete som jag investerat i mig, som jag tänker fortsätta att göra, för nu tänker jag undvika den självdestruktiva delen av stigen, jag får gå i högt savann gräs med lerpölar, ett tag, men det gör jag hellre, än att jag lägger mig ner och låter alla torka sina leriga skor på mitt ansikte.

Tillsammans med dessa händelser ligger en tung avundsjuka över mig, den är otäck och flammande, men jag anser inte att den är giltig, det finns ingen anledning för mig att vara avundsjuk men det bubblar, det klämmer åt mitt hjärta och jag känner att inombords förvandlas jag till en eldsprutande drake.

”Marie”, säger jag milt till mig själv, ”det är ok, det är mycket som händer runt omkring dig, många håll som trycker på, mycket att hålla i huvudet och försöka sortera i saker jag kan göra något åt och saker som måste läggas i högen för problem jag inte äger eller kan lösa.” Jag försöker fånga upp MIG där djupt in i ögonen, hon fladdrar förbi, men jag kan inte fånga upp henne. Men, jag säger lugnt, ”just nu, just nu är det mycket som skall sorteras men du klarar det, du är stark, klok och en bra problemlösare, så är det, ibland tvivlar du dock för mycket och hamnar lite fel. Ta då en paus och fortsätt igenom, det är det viktigaste, fortsätt igenom!”

Jag ser händer, smala, beniga med långa vassa naglar, de river i mig, naglarna penetrerar min hud och skär i mitt kött, det svider, det värker, det skrämmer mig, för här, här gör jag näst till vad som helst för att bli fri, för att komma loss, för att få vara i fred. Skriket sitter fast i luftstrupen, förödelsen sänker sig över mig som en slöja, jag står rakt, jag försöker värja mig, men inget händer jag sitter fast med fötterna i betong.

Det är vad som föregår inom mig, min avundsjuka, den sitter mitt i, nära mitt hjärta och det värker, pulserar och jag vill ha bort det – hur gör jag?!

Ja, jag gick och berättade om min orealistiska känsla till de jag är avundsjuk på, berättade att jag logisk insåg att känslan var orealistisk och att vi alla har våra dagar, vissa dagar tyr man sig mer till en än en annan, men det betyder inget i det! Jag sa med bestämdhet att jag vet att känslan är konstig. Trodde att jag skulle må bättre av det, att det skulle fungera som en katalysator och rensa min kropp – men det är fortfarande kvar, den där mardröms känslan, det är i dessa lägen som jag förstör vänskap som betyder mycket för mig. Genom att jag stänger av, stänger in mig, vänder dem ryggen och försvinner in i mig själv – jag blir ett offer, en roll jag inte längre tycker om.

Lärdomen?!
Jag är den jag är – med alla orealistiska känslor och konstiga idéer, mina toppar och mina dalar, ibland är jag komplex, ibland är jag enkel, ibland är jag ett monster, ibland är jag söt som socker, sur som citron och besk som beska droppar, men detta är bara en del av det spektrum som är jag – och det är inte illa det.

Så, oavsett vad min mamma säger, samordnaren säger, välmenande vän säger eller Försäkringskassan eller annan förvaltning så kvarstår det viktigaste, jag, jag har större bestämmande rätt och styrka över mig själv än någon . Mitt öde, mitt liv, min framtid, jag glömmer bort att de kan säga många ord, men jag har rättigheter som ingen kan ta från mig, jag har gjort mitt bästa i att utföra mina skyldigheter.

Jag vill

2009-10-18T13:45:00.002+02:00

När man inte lever sitt egna liv är man vilsen, det har jag kommit fram till, varför gick jag vilse? Av rädsla skulle jag tro, det är i alla fall slutsatsen jag dragit efter år av tänkande.

Jag hade ingen rätt att leva eftersom allt jag lyckades med var att ställa till det för mina nära och kära. Jag har stött bort dem, mycket för att jag inte litar på dem, samtidigt som jag vill bestämma själv, fast det är svårt att bestämma själv när jag inte äger rätten till mitt liv. Det är så jag känner det, inte så som det är.

Jag har ställt till så mycket problem att jag inte är säker på om jag har rätten att ordna mitt liv, som jag nu trotts allt VILL göra. Jag vill ge mig själv ett liv, ett liv som jag bestämmer över.

Jag har inbillat mig att jag har konstnärliga talanger, men jag är för otålig och faller lätt för smicker, då spårar allt ur. Jag tror jag kan skriva, jag tror att jag kan måla, jag tror att jag har konstnärliga talanger, men kanske är det så att jag önskar mig dessa ådror, dessa talanger - fast jag inte har dem, att jag saknar det. Det som behövs, utan de, utan talang eller läggning för det konstnärliga, det är något jag är rädd för, att jag inte är något alls, att jag inte har något eget.

Här är det som gör att det är viktigt för mig att ta hand om min ekonomi själv, att styra mitt liv själv, att förlita mig på mig själv och lita på det jag tycker och tänker.

Allt andra säger och tycker är den ultimata sanningen så har jag sett det, fast nu börjar det skifta, när jag upptäckt att det de säger inte alltid stämmer - då öppnar det upp möjligheten för att det jag tycker och säger inte är helt fel.

Jag vill ha ett liv, det är mitt mål, jag vill vara i spetsen för mitt liv, bestämma själv.

Jag vill bestämma själv.

När jag lever mitt egna liv spelar det ingen roll om andra tycker om mina tavlor eller inte, när jag lever mitt liv skapar jag för mig och ingen annan, när jag lever mitt liv litar jag på mina egna känslor.

Jag har konstnärliga ambitioner och har hittat en ny idol, någon jag beundrar ofantligt och det skulle vara underbart att äga en av hennes tavlor, Gunnel Wåhlstrand, helt fantastisk.

JAG VILL - Det du!

Rädsla

2009-10-17T22:57:00.003+02:00

Att få ordning på livet är svårare än jag trodde, speciellt när det involverar nära och kära, då tenderar saker att bli lite mer känslomässigt komplicerat. Det hänger på skuldkänslor, rädslan att såra och göra besviken, rädslan att bli övergiven, rädslan att de skall dö.

Ja, jag vet att det inte är realistiskt, att någon kan dö av att jag gör vad jag behöver för att få ett bättre liv, att få en chans att komma igen.

Men jag är livrädd, men så brukar det vara när jag skall ta ett vuxet kliv, det är ett indikerat, med de största skyltar som jag någonsin sett - men ojojoj.

Det har varit ett par veckor av att sväva runt i rädd-land, ovillig att se vad som är precis framför mitt ansikte, så en dag var jag relativt klar igen och jag insåg att det är dags att ta kontroll och landa.

Så, jag har tagit mig själv i kragen, jag har en plan, nu gäller det att informera de nära och kära och stå stark i stormen. Som ett träd, böja går, jag går inte av! Rädslan är orealistisk, men det tar ingen kraft från rädslan, den är lika stark ändå, den skapar samma "fly" mekanismer i kroppen, samma stress. Jag förstår vad som händer i min kropp och hur min hjärna reagerar, men jag är, hittills, inte framgångsrik i att ändra mitt känslomässiga handlande.

Jag är på väg, det är underligt, men det är sant, okej jag har mina dagar, mina upp, upp och mina ner, ner, men allt jag begär av mig själv är att släppa taget.

I morgon måste jag sätta en gräns, i morgon måste jag säga i från och jag är rädd, men det måste göras.

I morgon är i morgon, allt jag har är idag!

Plan

2009-10-12T17:48:00.000+02:00

Fick reda på, när jag kom hem, att huset har problem med att få igång värmen, det känns skönt att det inte bara är jag som inbillar mig att det är kallt, det är så kallt att min nästipp är en isbit. Men nu bubblar elementen igen så kanske, kanske, men det stod på lappen att de ännu inte kommit på en lösning, jag undrar om detta innebär en rabatt på hyran om det pågår hela denna veckan, då har det pågått i två veckor.

Det känns ganska bra att jag fryser eftersom det inte händer ofta, det är lättare att klä på sig och bli varm än tvärt om, att kyla ner mig är lite så så i bland. Det som är lite obehagligt är när jag kommer ut från en varm dusch, då gäller det att hoppa runt lite för att få igång mitt inre element.

Har lagt upp en konkret plan för att hjälpa mig att lösa min höjda ångest nivå, och skall börja sov träna mig själv igen. Det underlättar och hjälper mig när jag får ordna själv att inte sitta och vänta på vad andra har gjort, speciellt när det gäller mig - logiken säger då att det är JAG som skall ha hand om saker som rör mig, så långt det går.

Denna veckan skall vara komma fram till en lösning eller i alla fall få svar på frågor vecka. Har redan skickat en fråga till Familjejuristen och försökt nå Anders på SEB, det är det första steget jag kan ta och det känns faktiskt bra.

Försöker undvika stora ord som ”jättebra”, ”fantastiskt” etc så att när jag väl använder dem att det verkligen menas. Känns som jag lätt använder överdriva ord, inte för att det gör något men ändå...

Skrivande

2009-10-11T00:22:00.002+02:00

Jag brukar utan problem kunna fylla en hel A4 sida relativt snabbt, med ord, ord som har betydelse för mig. Men det senaste tre månaderna har jag upptäckt att det blivit svårare, jag börjar oftare om, river ut sidor jag är missnöjd med för att börja igen och igen. Jag önskar ett djup i mitt skrivande, det är väldigt viktigt, skrivandet har varit det sätt som jag kommunicerar bäst på.

Mitt skrivande kom under attack, som jag ser det, för en vecka sedan, av en person som jag tidigare litat på, tilliten till henne försvann tidigare än så, men här kritiserade hon en del av mig som alltid varit viktig. En del av mig som jag alltid, oavsett, har kunnat använda mig av för att hitta vägen tillbaka till mig själv.

Hennes ”attack” som jag såg det är inte orsaken till att jag haft svårigheter att skriva, det kom innan, jag vet inte riktigt när, jag har märkt det gradvis, av hur mycket papper som går åt, hur många gånger som jag börjar om innan jag är nöjd.

Jag har alltid skrivit, sedan jag lärde mig hur, stavning och grammatik har aldrig varit min starka sida med språket älskade jag och har alltid njutit av vad de ord jag binder samman kan skapa. Vad de kan förmedla och kanske finner jag någon som känner igen dom.

I livet där jag är i dag känner jag en rädsla för vad jag vet att jag behöver göra för att jag själv skall må bra, jag är rädd för att förlora människor i mitt liv, att de skall tycka illa om mig får mig att må dåligt - ironin här är att dessa relationer gör mer skada än vad de gör nytta, de tar mer och ger inget åter. Men det tycks som jag anser att jag hellre har dem och mår dåligt än tar ett steg närmre mig och riskerar att förlora dem, jag vet att jag kan leva utan dem, för att lägga till lite drama, för jag har gjort det förr.

Under den svåraste tiden, efter min återkomst till Sverige, var hon inte där, jag lämnades att stå ensam efter att jag sagt mitt, nu säger hon att jag gör saker så stora genom att skriva så som jag gör - om hon bara visste att det jag skrev kom ur en grund av rädsla. Jag vaktar mina ord och mitt beteende med henne så pass att jag inte låter mig själv vara den jag är, den jag tror jag känner av inom mig, den som älskar att skriva och trivs bäst i det forumet - eftersom jag då inte kan bli avbruten eller störd i det jag försöker förmedla.

Skrivandet skulle hjälpa mig bena ur hur jag skall fortsätta framåt, vad som behövs göra, jag resonerar bättre med mig själv genom det skrivna orden och överraskar ofta mig själv med vad jag sätter ner på papper eller i datorn. Jag kan läsa det senare och det är som att få ett brev av en god vän som känner mig väl, som stödjer mig och hjälper mig att resonera mig fram till en lösning.

Jag anser mig inte göra saker större, genom min rädsla, och vad den kommentaren indikerar till mig egentligen är väl en saknad av insikt, att det finns en orsak till varför jag INTE säger det verbalt till henne, eller personen i fråga.

Jag saknar skrivandet, det känns som en stor del av mig är avskärmad, avstängd och resten av min varelse haltar vidare så gott det går.

Jag känner mig oerhört ensam, utan någon att ringa, ingen att ringa av någon orsak, jag har ingen att ringa, ingen ringer mig, förutom banken eller andra människor som jag har kontakt med via vården eller Stadsdels kontoret i Majorna. Varför har jag en telefon egentligen? Jag har INGEN som intresserar sig av mig, ingen, det slår mig just, ingen alls.

Så har jag skapat mitt liv, stängt av mig, men så länge jag haft mitt skrivande har jag inte uppmärksammat min egna isolation, så länge som jag skrivit har jag existerat på ett plan, jag hade ”någon” som ”ekade” tillbaka tankar och funderingar. Kanske är det därför orden har svikit mig - för att uppmärksamma att livet pågår där ute, även om jag inte deltar.

Jag har förstört mitt liv, jag har vandaliserat mig själv och jag tycker inte om det, men jag har gjort det, det är min oreda att städa upp, mitt problem att lösa, men jag är ledsen, jag känner sorg, jag känner en enorm ensamhet - för medan jag inte lever, går livet vidare och andra deltar, hur det än ser ut.

Skrivandet har varit min bästa vän, att förlora det skulle vara för mycket.

Vill jag leva?

Ja, men jag har alltid sett mitt liv i ett annat ljus, att jag skulle fått ett annat liv.

Men lögnare, jag tror vi får betala ett pris, för lögnen gror ur ofruktbar jord, jord som inte skötts korrekt, jord som illa såtts, illa förbrukats som nu inte producerar något längre. Vi lögnare kan hålla på tills, sedan går det inte längre.

Jag har levt med lögner i 25 år, det är majoriteten av mitt liv, mitt liv har varit osant. Största straffet var att lämna Australien, och sedan 2000 har jag, omedvetet, straffat mig för detta genom att vägra att leva.

Trettionio kilos övervikt, över 500.000 kr i lån och krediter, ensam, isolerad, rädd, så rädd att jag kuvar mig, gör mig mindre och dummare än vad jag är, bara för att NÅGON skall vara med mig ibland, på nåder kan kan jag vara med på periferin av någon annans liv. Jag är rädd att förlora relationer som gör mig fysiskt och psykiskt sjuk och jag börjar förlora det som betyder så mycket för mig, de delar av mig som jag trotts allt vad andra sagt, alltid uppskattat.

Jag har svikit mig själv mest av alla, har svikit mig själv.

Nu finns det två individer i mitt liv som vill hjälpa mig, som tycker att jag är värd att hjälpa, jag behöver lita på dem, på det de säger. Men jag är rädd, så rädd för vad jag behöver göra för att få ett liv.

För jag vill leva.

På någon nivå förstår jag att mitt värde inte ligger i min vikt eller minskar på grund av min skuld, men jag känner sådan skam, sådana skuldkänslor att det gör mig illa mående. Men jag vägrar gömma huvudet i sanden, allt som sker från denna dag sker med mina ögon öppna, det liv jag vill ha är i sanning.

Med jag är rädd, speciellt när viktiga saker börjar försvinna, när de inte stannar nära ytan, när de är svårare att få tag i när de behövs, som en hal tvål slinker de ur mitt grepp.

Jag har varit en lögnare i 25 år, nu vill jag vara sann resterande av tiden, kan du inte hjälpa mig lite Gud, Buddah, kraften, kan du inte kasta ner en livboj så jag kan hämta andan ett tag? Finns det inte någon människa över för mig? Som inte har något emot mig? Som väljer mig?

Oförstådda samtal

2009-10-09T20:25:00.000+02:00

Ofta finner jag mig i situationer som jag inte riktigt förstår hur jag hamnar i från början, ofta finner jag mig i samtal där jag inte förstår vad det är jag säger eller varför jag säger det. I eftermiddags fann jag mig där och jag avslutade snabbt samtalet och satt med telefonen i handen en stund. Vad var det jag sa? Hur bisarrt det lät?

Jag vet inte när jag gav mitt liv till andra att styra, jag vet inte när jag ansåg att jag inte längre var kompetent nog att ta hand om det själv - fast, sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag lämnat mitt liv i andras händer, utan att reflektera över vad jag gjort, vad jag gör.

Jag omyndigförklarar mig i ord och handling, lägger mig ner på marken för att låta andra går på mig och över mig, gärna torka sina fötter på mig också om så önskas.

Men så fann jag mig där, vid två tillfällen undrande över samtalet jag just avslutat och varför jag lägger så mycket vikt på vad de anser om mig, vad de säger och tycker om mig att jag inte tänker på att det viktigaste är vad jag anser om mig själv!

Nu har jag insett att jag helt tappat taget om mig själv, att jag släppt allt, och att jag inte tycker om det, jag skall ta kontroll över mig själv igen, med allt vad det innebär.

Vissa förändringar kommer att kräva skrämmande saker av mig, att jag tar steg som känns omöjliga, som jag helst inte vill göra, men faktum är att jag har gjort det tidigare och jag litar på att jag kan göra det igen om jag håller minnena vid liv. Minnena av den styrkan som finns inom mig.

Jan Bylund var moderator på vårt årsmöte idag, jag skrattade så jag grät, efter att han avslutat gick jag upp till honom och tackade för att han gett mig skratt. Skratt var vad jag behövde, men jag hade börjat känna av effekterna av att vara utan min medicin och lämnade jobbet tidigare för att gå till Apoteket.

När jag sedan satt och väntade på spårvagnen kom det en 9:a till Andered, ett par tonåringar på andra sidan ville med denna för att de såg att den skulle till stan, det ropade ”håll dörren”, jag hörde orden men kunde inte reagera, jag fick mig själv inte att inse vad orden betydde, vad de krävde av mig - de missade spårvagnen och den lilla tonåringen, hon var nog 13 eller 14 år, skrek till mig att ”när jag säger håll dörren menar jag att du skall hålla dörren” men hyttande nävar etc. Jag fann mig helt oberörd av detta, vanligtvis skulle jag skämts, eller blivit arg på deras sätt.

Utan medicinerna är allt jag klarar att håll i mig tills jag kan ta medicinerna igen, det är som att inombords Marie sitter och håller i hop min kropp med alla medel jag kan.

Så när jag fann mig där, just avslutat ett samtal som jag inte riktigt förstått varför jag haft eller varför det lämnade mig med en ”hm” känsla, så lämnade jag det där och gick vidare med dagen - med en tanke, att ta kontroll över mitt liv, ta hand om mig!

Ta hand om Marie

Att göra det man inte vill

2009-10-08T18:44:00.000+02:00

Det är alltid svårt att göra sådant jag inte tycker om, men när det väl är gjort känner jag enorm tillfredsställelse att jag som en vuxen människa tog tag i det obekväma och insåg att i bland måste man göra saker man inte tycker om - så är det.

På vägen hem, andades jag ut och accepterade tiden det skulle ta, tre timmar, två timmar, en timme, upp för trapporna och in genom dörren, HEMMA, underbart, mina kära underbara håriga små älsklingar hälsade mig välkommen hem och sprang sedan in i vardagsrummet.

Jag njöt, två dagar fulla av aktiviteter och medarbetare, samtal att föra och leenden att le, frågor att svara på och frågor att fråga. Huvudet fylls, luften står still och det är varmt.

Vi var på Runö kursgård ägt av LO, här har pampar suttit innan oss, och kanske kommer pampar att sitta här efter oss. Det var lite slitet, maten var ingen höjdare, men naturen var underbar och djuren, äpple träden gav mycket goda äpplen, jag tog med mig några hem, det är inte ofta jag hittar den typen av äpplen som jag tycker om, men när jag gör det, mmm, då njuter jag helhjärtat.

I dag torsdag har jag varit ledig, jag har tvättat lite och letat reda på min ”Ekolåda”, min granne hade tagit hand om den. Så nu har jag lite grönsaker i ugnen och skall äta middag om en liten stund. Det är rödbetor, morötter och zucchini, det luktar mycket gott från köket.

Livet är på paus för tillfället, jag försöker undvika att tänka, men det slinker in, tankar om förlorade vänner, inte borttappade bara - borta, inte tar kontakt eller tycks vilja. Men så är livet, men just nu vill jag inte tänka på det för det tar lite och jag blir ledsen, ledsen att när jag har det känslomässigt svårt, igen, försvinner hon igen. Men det borde ju visa mig.

I morgon är det en lång dag, Vårdförbundet har årsmöte, Representantskap, och vi skall vara på Trädgrån och jobba med det hela dagen. Jag är med till eftermiddag, medans de andra fortsätter till klockan 1800 eller längre.

Det jag har lärt mig denna veckan, hittills, är att jag kan agera vuxet i bland och göra vad som krävs av mig av andra - och över leva! Skämt och sido, visst har jag gjort det förr, men oftast surat mig igenom det, vilket inte gjort saken bättre, denna gången som förra året, gjorde jag det bästa av situationen.

Nu

2009-10-05T19:55:00.000+02:00

I morgon bär det i väg till Runö, vi skall på ”Medarbetardagar” tåget går 06.40 på morgonen, jag är inte en morgon människa, men jag får allt ta mig i kragen och masa mig i väg. Brukar inte kunna somna på tåg eller annat färdmedel, men jag hoppas att jag i alla fall får lite lugn och ro de timmar det tar att åka upp till Stockholm.

Jag brukar inte vara så bra på dessa funktioner, blir lätt uttråkad och tappar tålamodet då vi kan sitta och vrida och vända på ett ord i 45 min, det är inte riktigt min grej. Jag vill se att det blir något AV det vi arbetar med, så jag ville se vad vi gjort sedan förra medarbetardagarna.

Men jag har bestämt mig för att försöka undvika negativa tankar angående detta, ta det som det kommer och innan jag vet ordet av så är jag på väg hem.

Jag vissnade på eftermiddagen i dag på jobbet, energin bara försvann och jag längtade hem, jag ville hem, hem till mina söta underbara håriga vänner.

Är fortfarande skör - om jag får kalla det så, måste spara på energin och se till att jag stannar i nuet annars läcker jag energi.

Har några mål, sluta med Treo, somna utan hjälp av sömnmedel, vill vara klarare i knoppen och få tillbaka lite kraft åter.

Men för just nu - är jag bara!

Spott

2009-09-30T21:20:00.001+02:00

Han spottade på spårvagnsgolvet, ”spottar du på golvet hemma?” säger jag kort, han tittar bort från mig, ner mot sidan. Hörlurarna på, tom blick, jag går fram mot honom lyfter på vänster hörlur och skriker ”SPOTTAR DU PÅ GOLVET HEMMA?” Ja, i fantasin vill säga, jag förstår inte hur det kommer sig att vuxna spottar på golvet? Jag har berättat tidigare om att jag såg en ung kille som spottade på spårvagnsgolvet, honom kan jag på sätt och vis förlåta - pga hans ålder. Men denna mannen var i min ålder, han borde åtminstone veta bättre, tänka längre, skulle han vilja sätta sig ner på en plats och sedan upptäcka att du satt foten i någon annans loska?!

Å andra sidan har jag varit med om en äldre man som snutit sig i handen (utan handske) ”flickat” av det och sedan tagit i mitten stången för att hjälpa sig på spårvagnen. Sedan dess försöker jag undvika att ta i saker på spårvagnen, och när det händer - som det gör - tvättar jag dem så snart jag kan.

Har aldrig varit en person med bacill skräck, skrivande person har plockat upp tuggummi från marken och ploppat i munnen för att fortsätta tugga - ok, ålder fyra, fem tror jag, men ni förstår. Jag är inte så noga med bäst före datum, luktar det inte för illa är det ok med mig.

Men nu, nu tycker jag inte om när man spottar på golvet på spårvagnen, men det har nog inte med min bacill skräck eller inte att göra, utan mer om allmän hyvs.

Så, jag hoppade av spårvagnen, tog hissen upp till fjärde våningen i grannhuset, upp för två halv trappor över vinden och ner för två halv trappor och hem, där jag möttes av två yrvakna katter.

Har inte lyckats få tillbaka formen ännu, känner fortfarande att jag måste vara varsam med mig själv. Men jag försöker hålla mig till nuet så gott jag kan, det kommer att bli lättare med tiden.

Så är det!

2009-09-29T14:22:00.001+02:00

Om jag skall bedöma servicen jag har fått idag så har den varit bra, men jag är ur form så allt har känts mycket jobbigt. I fredags slutade min mobil att fungera, det är via mobilen som jag kommer ut på internet, och mobilen hade låst sig och ”sa” att den ville att jag skulle koppla telefonen till datorn och vara ute på internet så den kunde avsluta uppdateringen - japp, ni anar mitt problem.

Jag försökte stänga av mobilen, jag jag lät den ladda ur, sedan ladda den igen, men den var låst, ingenvart kom jag, jag började känna mig matt.

Vilande i att jag kunde gå till Telenor på måndag och be dem om hjälp lät jag mobilen vara.

Måndag, ringde först Telenor eftersom jag är otålig, de gav mig ett tips att hålla nere på/av knappen och ”hem” knappen samtidigt i 15 sek, jag höll andan, den startade om, j****val skit!!!! Samma bild kommer upp igen, jag säger till att jag går ner till affären med mobilen.

Jag springer ner klockan 10:00, vi kopplar in mobilen till deras dator och internet, den säger att det är 78 min kvar som den måste ladda ner ny programvara. Jag bestämmer mig för att lämna mobilen hos Telenor och komma och hämta den vid lunch, ”två timmar” tänker jag, ”det borde räcka”.

Jag kommer ner vid lunch, väntar på min tur, får min mobil, går där i från med bestämda steg - nu får det vara nog - jag gick till Macforum, för mobilen var fortfarande på samma bild, fortfarande låst.

När det blir min tur efter att jag väntat i fem minuter, så säger tjejen att om jag kunde komma tillbaka efter klockan 13.00 så kommer det en kille som är duktig på mobilen, det var ca 30 min tills dess - så jag vandrade runt lite.

Åter till Macforum, jag får vänta 15 min, min tur och han säger att mobilen måste nollställas, då förlorar jag allt, men den fungerar igen - han fick göra precis vad han ville så länge jag fick en fungerande mobil tillbaka. Han sa att det kan ta en stund, så jag satte mig och väntade.

Efter 15 min var det klart, ”om du skriver in din pin kod så behöver jag bara slutföra det på internet!”, FAN, jag har inte pin koden i huvudet eller med mig!!! ”Det borde Telenor kunna hjälpa dig med”.

Jag går tillbaka till Telenor, kö, jag fick stå och vänta i 15 min, alla skulle prata och jämföra abonnemang, vilket passade bäst, vilken telefon etc. Jag var sen, min lunch över för 30 min sedan, jag svettades och var knallröd i ansiktet, när det väl blev min tur skulle jag försöka förklara vad jag behövde hjälp med så sakligt som möjligt. Jag är säker på att jag pratade i 180 knyck.

Hon kunde givetvis inte ge mig min pin kod eftersom endast jag vet den, de hade puk koden, så jag fick slå fel tre gånger och sedan slog vi in puk koden, fick henne sedan att hjälpa mig att koppla upp den till internet - pling - den var återställd!

Jag kom tillbaka till jobbet klockan 13.45, det hade tagit mig ca 55 min att ordna detta, kanske inte låter så länge, jag gick snabbt från ena sidan av Nordstan till den andra ca fem gånger. Jag var varm, trött, irriterad och helgens frustrationer och irritation över att de som skulle hjälpa mig först trott att jag inte fatta något.

Jag satte på fläkten, två minuter, sedan möte för att ordna upp telefonen, sedan satte jag mig i relativ lugn och ro på mitt rum, men jag kände mig fortfarande uppjagad.

Irriterad på mina kära arbetskamrater, de satt och prata, skicka och tog emot sms under tiden jag försökte starta mötet, jag snäste sedan till fast jag inte menade det.

Är fortfarande uppe i varv, varm, svettig och känner mig lite som jag gjorde när jag kom tillbaka efter lunch, att jag vill sätta mig ner och gråta. En till motgång och jag brister.

I morgon är det dags för terapi - tur det!

Möten

2009-09-23T21:18:00.000+02:00

Ok, nu låg det en läder inbunden bok i foajén här hemma - hm, jag undrar om det är någon konstig synvilla som förföljer mig, men i går eftermiddag fick jag bekräftat av Lisa att hon också såg den vita boken i foajén på jobbet. Spännande, nästa bok tänker jag nog titta noga på - nyfikenhet.

I dag har vi haft ett administrativt råd, jag är ingen höjdare på dessa möten, mest för att de domineras av en viss person, men i dag tror jag nog att jag dominerade, jag försökte parera och styra om så vi inte fastnade i ett speciellt ämnesområde.

Är det tråkigt kan jag inte låta bli att visa det, hur mycket jag än försöker dölja det. Men i dag tror jag minsann att jag var duktig! Det är pinsamt att jag som vuxen inte kan göra ett mer diplomatiskt jobb.

Det var skönt att sluta dagen, att vänta på spårvagnen och få allt att blåsa bort ur huvudet, all irritation och spänningar - spänningshuvudvärk har jag, men det börjar lätta upp.

Undra om jag få se en ny bok i morgon - en ny bok på ett nytt spännande ställe!

Mysterier

2009-09-22T13:22:00.002+02:00

När jag gick av spårvagnen vid Brunnsparken såg jag en väska och ett paraply ligga bakom min sits, jag satt vid dörrarna så mellan sitsen och dörren finns en aluminium vägg, där låg väskan och paraplyet, brun tygväska. Jag reflekterade inte över det just då, men medans jag stod och väntade på att gå över vägen kom undran – vems var väskan?

Vid 11.00 var det dags att gå till terapeuten, hade en bra pratstund och kom därifrån med mer energi, när jag var på väg där ifrån och just gått förbi synagogan, låg det en övergiven ryggsäck på trottoaren – varför ligger den där? Är det en bomb? Ja, jag tänkte det, en bomb, men likväl fortsatte jag förbi den utan att göra något åt den, tänkte säkerligen i mitt undermedvetna att det allt var någons i alla fall.

Äntligen framme vid porten till jobbet, in gick jag, förbi stegen och reflekterade över hur mycket större det ser ut nu i foajén, när väggarna är vita, ett par steg från stegen uppmärksammar jag en vit bok, först trodde jag att det var ett videoband, men det var en inbunden bok i vitt med guldskrift – jag tittade inte efter titeln, kände mig lite dum, undrade över dolda kameran efter så många udda iakttagelser under en morgon och förmiddag.

Nu kittlar det lite i kroppen – tänk, den som är modig nog att titta i den kanske blir överraskad av en tusenlapp?! Vad vet jag? Jag fegade ut och gick vidare.

Det är väl rädslan för att göra bort sig som ligger djupt i själen som stoppade mig från att titta, nyfiken är jag, men att ”se dum ut för andra” är ju ”jätte farligt”. I våras, tror jag det var, hade ett företag en reklam kampanj som innebar att de la ut kokosnötter på olika ställen i stan, den hade en lapp runt sig. Jag ville, men tog ingen, men det gjorde min modiga kollega Lisa, jag vågade inte och gick miste om en god ”färsk” kokosnöt!

Ibland är det värt att våga, för det man ”vinner” i slutändan kan vara värt mycket, antigen för sig själ eller rent generellt.

Mysterier!

SMS

2009-09-18T13:09:00.002+02:00

Undra vad mina medpassagerare på spårvagnen lyssnar på? Eller de som står ute på hållplatsen? En aning kan man få ibland när musiken läcker ut ur lurarna eller via en fot som ”tappar” i takt. Hörs det bättre med de stora lurarna, de som ser ut som hörselkåpor? Själv har jag små hörlurar som stoppas in i öronen. Jag har medium volym skulle jag tro, men ibland höjer jag ordentligt, speciellt om det sitter någon och pratar i mobil bredvid.

Jag njuter av min musik under spårvagnsresorna, jag tycker att det är mycket jobbigt att sitta på spårvagnen men personer som sitter och pratar i mobilen hela tiden, eller med en grupp stojande och levnadsglada tonåringar – det är också mitt sätt att undvika A-lagare, jag är annars en magnet för denna grupp.

Tack vare Spotify och min älskade iphone har jag ett stort bibliotek att välja musik ur, har även nerladdade reportage och böcker. Klassiskmusik, Svenskmusik, folkmusik och ”rapp”, jag har jazz, blues, opera, det finns oändliga möjligheter, och tackvare Spotify kan jag botanisera bland musik som jag vanligtvis inte har vanan att lyssna på.

Har ett par kristna sånger, från Amerika, liknande gospel, underbart, jag blir så berörd av musiken, så glad av musiken ibland att mina tår krullar sig nästan ihop.

Tanken på att jag under så många år inte tillät mig att lyssna på musik, jag skulle vara närvarande i stunden så ”naket” som möjligt, inte gömma mig bakom solglasögon och hörlurar. Jag ansåg, mycket snobbigt, att de som satt bakom solglasögon och hörlurar var rädda för verkligheten och att vara ensam. Vilken snobb jag var.

Klart, jag kan fortfarande bli undrande ibland, som när jag möter vissa tonåringar och de går med hörlurarna i öronen och sina kompisar runt omkring har också hörlurar i öronen, hur kommunicerar de? Kanske är de duktigare på det än jag, som måste fokusera när någon pratar, verkligen lyssna på det som sägs. Men de tycks prata på, musiken kanske inte är på så högt?!

I går eftermiddag gjordes min tatuering klar, Peter D berättade att han haft en kund på onsdagen som han inte gillade så mycket. Det blir ju så ibland – man kan inte gilla alla sina kunder. Denna kuns ville ha en Tribal tatuering, Peter D hade ritat ihop den med en annan äldre tatuering, Han ber en alltid att kolla i spegeln om man är nöjd innan han börjar. Denna kund tittade sa ok, och fortsatte sms:a, något han visst gjort under hela deras ”konsultation” innan arbetet började.

Peter D gjorde linjen runt mönstret, kunden fortsatte sitt sms:ande, Peter D bad honom hålla upp med det lite eftersom kunden rörde sin kropp hela tiden. Kunden fortsatte, när Peter D var färdig med kantlinjen, tittade kunden och sa argt att det var FEL, den var spegelvänd sa han. Det är något som man som kund INTE vill vara med om, men Peter D hade frågat honom innan han började om det var korrekt, det mönstret som trycks på hans hud. Inget att göra så det var bara att fortsätta.

Denna tatuering tog längre tid än vad som var väntat eftersom Peter D var tvungen att göra om ett visst parti och därav blev arbetet dyrare. Kunden ville inte betala, men Peter D stod på sig, han hade visat kunden vad som skulle göras, kunden sa ja, och kostnaden blev dyrare eftersom det tog längre tid.

Jag förstår inte denna kund, en tatuering är något som skall sitta på kroppen hela livet, om någon gång är man väl uppmärksam här?! Jag tycker att det är oartigt att sitta och sms:a under tiden man är med en annan person i en situation där man bör vara uppmärksam på vad som händer.

Men, men, hans val, hans ben.

Jag kanske är lite över nitisk när det gäller ”närvaro”, att man lyssnar på vad en annan person säger tills de pratat färdigt, inte hoppar in för att man tror att man vet vad som skall sägas, tycker inte om att bli avbruten eller ”bortföst”.

Och som en sista paragraf, ute en snabbis på lunch och vid tre tillfällen blir jag stoppad av tjejer som står och skriver sms…vart är närvaron i stunden, i just nu, lugnet och konsten att kunna ha tråkigt?

Perversitet

2009-09-17T13:22:00.002+02:00

Jag är lite pervers – tror jag – jag tycker om att titta på program om extremt tjocka människor, kanske för att jag uppskattar att jag INTE är så stor, men även som en varning att det är lätt hänt att det bär i väg, att man tappar kontrollen. För det kommer en dag när man slutar att titta sig i spegeln. När man undrar vem den tjocka människan är som reflekteras tillbaka från entrédörren, insikten om att det är jag slår alltid lika hårt – hur blev det så här?

Så, i går kväll, när det var ett program om världens tjockaste tonåring, så satt jag där och tittade med fasa och fascination, när man passerar en viss vikt är det nästan som alla hämningar släpper, det spelar ingen roll och man gömmer sig aktivt från livet, från sig själv inom dessa fett lager. Denna kille som är 19 år, han är ensamt barn och blir väl omhändertagen av sin mamma.

De påpekade även i reportaget, att mamman och sonen hade en ohälsosam relation. Mamman servar sin son, masserar hans fötter, tvättade honom, torkade hans stjärt, köpte vilken mat som helst till honom, ringde honom till och med från affären för att fråga honom vad han önskade. Hon hämtade nya videospel och filmer till honom, han fick allt. Han hade slutat gå i skolan eftersom det inte fanns en bänk åt honom och för att klasskamraterna retade honom.

Jag fick känslan av att han hade det väldigt bra som han hade det, inte något som han behövde göra själv förutom att tugga och svälja. När han blev inlagd på sjukhus inför en Gastric Bypass operation, opererade de bort 90 kilo av bukfett, jag blev förvånad att de kunde sy ihop honom igen efter det, att stygnen höll, att det inte sprack. Han är tvungen att gå ner i vikt inför operationen och rehabiliteringen var svår eftersom mamman var så aktiv och skyddade sin son. Sonen tycktes också ha en väldigt låg smärttröskel.

Nu fick vi inte se hur det gick, men kanske fortsätter det nästa onsdag. Samtidigt som jag blir glad över att de får en sådan operation blir jag även avundsjuk, och önskar att de misslyckas, att de går upp i vikt igen. Ogin jag är, elak, men kanske är avundsjukan större än jag tror?!

Jag har inte gjort mycket åt min vikt, har varit så fokuserad på att jag har svårt att sova att inget annat har fått plats, men trappen i stället för hissen är en bra början.

Javisst, jag vet, om jag aktiverar mig mer kanske jag blir tröttare och får det lättare att sova, men en sak i taget eller hur andan faller på!

I dag är det äntligen dags för slutarbetet med min tatuering, det skall bli spännande att se hur han tänkt det med vinden. Smärtan kommer att vara en vän i dag, speciellt eftersom jag inte känner mig helt ok. Kanske pyser lite av den känslan ut ur mig under tiden Peter arbetar.

Under lunchen fick jag höra andras åsikter om tatueringar, men det spelar ingen roll vad andra tycker, jag tatuerar mig för min skull, för att jag tycker att det är vackert. Visst är det roligt när andra tycker det är fint, men jag behöver ingen validering, inte när det gäller tatueringar. Intressant – att här är jag trygg, här stor jag stark, oavsett vad andra säger, tycker om tatueringar så spelar det mig ingen roll, utan jag kan stå stark och bara lyssna på andras ack och ve om tatueringar – trygg i min tatuerade själ!

På något vis är mina tatueringar skyltar på min stig, det påminner mig om vad jag har för drömmar, för önskan om min framtid, de centrerar mig i min virvelvind aktiga motorväg, även att jag väger över 100 kg, så vet jag att det är en del av mig, den riktiga Marie och det är den styrkan, kraften och magin som de ger mig – även förhoppningen att jag snart är tillbaka i den riktiga Maries kropp, så kropp och själ överensstämmer.

Likt a-lagare, har jag en ödmjuk inställning till verkligen tjocka personer, för jag vet att det kunde, kan lika gärna vara jag.

Vem?

2009-09-16T13:52:00.002+02:00

Började fundera på vem jag är, vad jag tycker om, vem är Marie Katie Gerahty? Den här frågan kom efter jag varit hos terapeuten, där hade jag pyst ut all min ilska, och kommit fram till att det är viktigt för mig att ha kontroll på mitt liv och det som sker där. Att det är jag som tar besluten, att min röst är respekterad, att jag inte blir överkörd.

Har en tendens att ge över mitt liv till personer i mitt liv som är starkare, men nu har det börjat göra mig mycket arg, den jag är arg på är mig, att jag så lättvinligt gör som andra säger för att de säger det – även fast jag känner i hela kroppen att det går mot min vilja. Ju mer jag gör det, ju mindre kraft har jag kvar själv, jag ger bort den och kvar finns ett tomt, vilset skal.

För ett tag sedan åkte jag av min stig, nu är jag vilsen i snårskogen och det bästa jag kan göra är att vända helt om och gå tillbaka, tillbaka dit jag tappade bort mig, tillbaka till den delen av stigen och sedan sakta maka mig framåt igen. Det är ingen brådska, ingen stress, bättre att jag går i MIN takt än någon annans och går vilse.

Det är otäckt när jag hamnar i denna högvarvs virvel som jag varit inne i sedan sent förra veckan, jag känner när jag pratar att jag går igång, jag pratar snabbt, tappar ord och ämnet, jag känner det som jag springer hela tiden fast jag står eller sitter still. Nu, två timmar efter min tid hos terapeuten har virveln tappat lite av sin fart, min kropp är trött, den känns tung och mina ben har slutat strama, sluta spänna, mina muskler börjar mjukna upp.

Jag kan inte vara kvar i den otroligt snabba virveln länge utan att lida för det, nu var det nära att mitt självdestruktiva ”jag” tog över, att jag gjorde ett stort drama som skadar mig mer än någon annan. Jag tackar min terapeut för att hon klubbade ner den varningsskylten framför mig för att stoppa mig, få mig att tänka till.

Marie Katie Gerahty har upptäckt att hon tycker om att ”BESTÄMMA SJÄLV” och att vara ”kapten” över sitt eget skepp. Att hon har en stark vilja och en önskad att blir hörd, respekterad för den hon är – vem det nu än är. Jag har mina aningar om Marie, det är ju jag/mig det är frågan om, den konstanta person som varit med mig hela mitt liv, en historia, en nutid och en framtid – men det som är viktigast är NU.

Jag vet att jag tycker om många saker, jag är nyfiken och vill gärna tänka, fundera över olika saker, tycker om att lösa problem eller hitta saker. Jag tycker om varm musik, varma färger, saker med liv i sig liksom, en vibration som passar min egen. Vänlighet, artighet uppskattar jag, ta sig tid och stanna upp, lyssna utan att vara så fullt upptagen av vad man själv skall säga så man pratar i mun på den andra, inte lyssnar färdigt – det har med respekt att göra.

Jag tycker om tystnad, men även musik, att lyssna på P1 medans jag jobbar eller plockar i mitt hem. Jag ÄLSKAR ord, att läsa, lära mig nya saker och undra, undra hur det blir som det blir – vilket går ihop med att tänka och fundera. Jag tycker mycket om tatueringar, konst, människor som kan göra fantastiska saker med sina händer. Varma människor, varma människor som inte har så bråttom. Där genuinitet är viktigare än: hur mycket du dricker, vad du jobbar med och hur många du känner etc.

Att sitta, mitt ute i skogen och lyssna på vinden, att lyssna på svalorna, duvorna och hur bladen rufflar i trädkronorna, en nybäddad säng, en ny duschad kropp, lugn, lugn.

För mig är det viktigt att saker får ta den tid det tar, sedan blir även jag otålig och tycker att det kan röra på sig – Marie Katie Gerahty har börjat sin resa och nått fram en bit – vart är målet? Det vet jag inte för ens jag kommer fram.

Jag vet dock att jag vill lära känna mig själv, igen, vila i mina åsikter, min tro och underhålla min nyfikenhet!

Jag har en lång sträcka framför mig, men så är det, tack och lov!

Svårt att bli lämnad

2009-09-14T11:45:00.002+02:00

Terapin, tyckte att allt jag gjorde var att kräkas självömkan och upprepa samma sak om och om igen. Jag fortsatte att ta värktabletter för att ta bort den knivskarpa smärtan, och fortsatte att ta upp oväsentligheter i terapin. Det gick runt, det var mycket av vad som hände i relation med mina arbetskamrater, trytande energi och hur jag förlorat kunskapen om att veta vad som är verklighet och inte.

Men, så började jag märka att jag blev arg, jag reagerade annorlunda på situationer där jag brukar dra mig undan – jag ifrågasatte i stället, jag accepterade inte vad andra sa som den ultimata sanningen längre, jag hade börjat lita på mig själv, mina tankar och åsikter.

Mitt uppe i ett samtal kunde jag plötsligt märka att jag inte brydde mig om samtalsämnet, jag tyckte inte att det var någon stor sak, min åsikt var annorlunda, jag fortsatte att hålla med och försöka stödja så gott jag kunde – men jag fick börja bita mig själv i tungan, så jag inte sa vad jag tyckte. Jag hade lärt mig att det inte var önskvärt, att behålla vänskapen innebar ett återhållsamt beteende – mitt val.

Fast, det började sitta illa, jag gillade det inte, jag bör säga vad jag tyckte, och märkte snabbt att det inte var populärt – här kommer då ett val – i vänskap anser jag att man accepterar varandra som man är. Har man olika åsikter är det okej, bra träning för att se om ens argument håller, man behöver inte alltid tycka samma sak. Men, här kan det även brista, här kan ens värderingar börja delas.

Jag erkände en handling som jag gjort, medveten om vad jag gjorde och dess innebörd, jag berättade detta och sedan dess har jag känt ett avståndstagande från en väninna. Dels blir jag besviken, ledsen att hon inte kunde sätta det beteende i relation till hur jag mår och mina psykiska utmaningar. Det kändes som en järn ridå kom ner och jag börjar desperat försöka klättra över, återknyta till något som redan hade börjat falna. När jag känner att någon är på väg att lämna mig, då tar jag ett hårdare tag, jag blir desperat.

Ironiskt är att jag själv kan känna att, ”nu får det vara bra”, men om den andra hinner före så att säga, hinner före med att lämna mig, slår jag om – ologiskt som det är.

Nu ser jag det, mitt mönster, så nu får jag välja, det är upp till mig, fast jag är rädd måste jag erkänna.

Jag är dock expert på att börja om, jag har gjort det många gånger, fast denna gång har jag en karta med fina skyltar, ett underbart hem, ett arbete och stöd både gällande att styra upp min ekonomi och min psykologiska situation, lära mig att hantera den, för den kommer att finnas kvar.

Om någon väljer att inte vara med i denna resa är det helt ok, jag kan inte tvinga liv i en relation/vänskap, jag får helt enkelt lära mig att släppa taget – fast tusan vad det är svårt att motstå att slänga sig framför henne och be henne bry sig om mig. Men ”I am a big girl now” dags att stå på mina egna ben och bjuda in till mer jämställd vänskap, lite mer ge och ta. Utan så många förhållningsorders – utan bara vara galna och det är bra det!

Terapin tar – även fast det tar ett tag att inse ibland, men bättre smygande än inget alls eller kvar i självömkan i alla mina dar!

Känner en sorg – att bli bortvald känns sorligt.

Förvirrad igen

2009-09-13T17:38:00.002+02:00

Mänskliga relationer, det är lite komplicerat, speciellt när man känner sig vilsen redan från början och vad som driver mig till vansinne är att jag alltid måste överväga om det jag känner är rätt eller fel, om jag har rätten att tänka och känna på ett speciellt sätt. Jag är rädd att tänka fel, jag är rädd att jag ingen rätt har alls - på grund av hur jag levt tills i dag.

Jag misstänker att jag komplicerar saker genom att jag tänker för mycket, analyserar mina tankar som sedan går genom en rättegång, jag är försvarare, åklagare och domare. Det säger sig självt att jag inte alltid prickar rätt och att sulsatsen jag drar inte alltid stämmer.

Jag blir förvirrad, där är jag nu, jag fattar inte riktigt, jag vet inte vad jag skall göra eller hur jag skall förhålla mig.

När jag frågar får jag svar som förvånar mig, för jag är visst inte ensam med min förvirring alla gånger, andra vet inte heller, men skillnaden mellan oss är att jag tvekar, de kör på och ta det som det kommer. Jag försöker men min inner dialog är svår att ignorera. Men det är ingen anledning till att ge upp.

Men hur gör jag för att koppla loss min hjärna från denna rundgång?

Det är mycket som far runt inombords, varje sak som händer, varje nyans, varje ”avvisning” vägs, jag känner av att det är på väg att ”ta slut” och jag sörjer det, jag sörjer att det inte finns mer förståelse, mer acceptens än vad som verkligheten är där. Jag är förvånad, jag är väldigt förvånad och besviken.

Jag lärde mig av denna situation att allt inte är likvärdigt, att det finns vänner som dömer mig hårt utan att ta hela min historia med i beräkningen. Jag har gett mer än vad jag egentligen haft och i slut ändan verkar det inget värt. Det gör mig mycket ledsen. Saker ändras, så är det.

Är lite rädd, men jag har överlevt tidigare, jag har klarat mig hittills, jag kan.

Så är det

2009-09-12T17:55:00.001+02:00

Mitt hem är underbart vackert, jag mår så gott här, fridfullt, även fast det är mycket trafik på Fridhemsgatan, bilar, spårvagnar och mopeder, men det finns ögonblick i mitt sovrum då det är tyst, harmoniskt och alldeles, alldeles underbart. Hade balkongdörren öppen en stund och det luktade som någon eldade där ute, det luktar så gott, det var spår av kyla i luften, och solen skiner på de gulkyssta trädkronorna. Min älskade häng björk håller på att ändra färg och en säsong är på väg att avslutas och en annan börjar, livets cykel fortsätter.

Jag har haft en lång sovmorgon, unnat katterna lite pälsvård, de har även haft tur för jag har inte hittat klosaxen, men skall köpa en ny på måndag. Som vi alla vet kommer klosaxen fram så snart som jag köpt en ny - så är det.

Nu är allt borta, allt extra som fyllt min hall, det har varit en hinderbana här ett par veckor och nu har jag fler fria ytor.

Inom mig är det inte samma ”reda”, inom mig har jag en hel del saker som ligger och skräpar och gör det svårt att resonera konkret och i mer raka led. Jag tappar bort mig bland alla lådor och påsar, och snurrar runt så jag blir förvirrad, men, det går och städa i ordning där med, det kanske tar lite mer tid, men jag kan ordna det.

Det här är mitt liv, här är jag.

Nu skall jag göra det för mig själv - så är det!

Fram och tillbaka och fram igen

2009-09-11T13:43:00.001+02:00

Jag upplevde en tillfredställelse efter mitt första möte med skuld - och budgetrådgivaren, äntligen gör jag något konkret för att förbättra min situation. Jag var klar på vad jag behövde göra, vad som kommer att krävas av mig och var tillfreds med hur det kommer att bli, ser det som en slags avgiftning.

Men den ”kontroll” som jag uppfattar att jag har, börjas ta ifrån mig och jag vet inte riktigt vart vi kommer att hamna, hur det kommer att påverka min situation framöver. Det känns inte positivt, uppfattar det lite som att det kan vara negativt för den plan vi har för framtiden, men var och en måste se om sitt hus. Mitt nästa möte med skuld – och budget rådgivaren är den 21 september, då får jag fråga alla mina frågor och se om jag kommer rätt med det hela. Situationen, upplever jag, är som att balansera på en våg, det gäller att ha tungan rätt i mun.

Kan inte hjälpa att jag blir lite irriterad, jag var på väg att skriva arg, men det är inte en sådan känsla som kommer upp, mer en känsla av irritation att någon, av rädsla givetvis, kanske gör att min plan inte går vägen, nu har jag en till som skall kräva mig på pengar. Vad gör jag? Inget, jag väntar tills mitt möte och följer de råd som följer. De sitter med kunskapen och erfarenheterna, de har gjort denna resa förr med andra – så deras råd tar jag till mig.

Jag har ställt till det för min mamma, och hon måste se efter sitt eget hus – det är naturligt, men jag oroar mig för att vi inte talar samma språk. Mamma är rädd, hon skall gå i pension nästa år och hennes situation kommer se mycket annorlunda ut då. Om jag kunde gjort något annorlunda önskar jag att jag aldrig börjat låna, för allt jag har att visa för pengarna jag lånat är egentligen skitsaker. Men gjort är gjort.

Något hände inom mig och jag tappade fullkomligen all kontroll, har ingen impulskontroll, håller på att träna den nu, men var det något jag ville ha så köpte jag det. Vill ha, ha, ha. Det tar aldrig slut, ”om jag köper det blir jag nöjd”, säger jag till mig själv, men det stämmer inte, det finns alltid något annat, så är det för mig.

Nu har jag ”sanerat” mitt hem, har gjort mig av med saker som genererade dålig energi, skänkt det till Reningsborg – så någon annan kan få nytta av det, sålt min tjutande TV,
för 200 kr, den hämtas i kväll, de gjorde inte dem något att den tjöt för det var visst bara att spraya på något. Jag blir av med den, den väger mycket och sedan är det bara att städa, damma, dammsuga och ta hand om min älskade lägenhet.

Livet blev inte som jag tänkt mig, men det som behövde ske, har skett och jag får arbeta utifrån det. Har varit olycklig så länge att det nästan är svårt att ta hand om förnöjsamhet, eller njuta av det jag har i dag – med tanke på vart jag kom från och i vilket skick jag har gått framåt, så har jag verkligen varit super duktig.

Nu börjar tiden då jag skall ”städa” i ordning mitt liv, pengar, relationer och hur jag är där ute bland resten av befolkningen. Våga delta och inte hela tiden gömma mig bakom allt mitt fett, det finns ingen anledning, jag har lika stor rätt att få finnas jag, precis så som jag ser ut i dag.

Så, Marie som hon är i dag, behöver vila/ återhämtning, lugn och ro under vissa stunder, utmaningar i tankar och beteenden, och möjligheten att dra sig tillbaka och bara läsa, måla, virka eller brodera – så är det.

Men jag provat på utmaningar utanför det jag tycker är ”säkert” och det har fungerat bra, jag behöver tänka mindre – göra mer och sedan se…
Jag har ingen relation, men jag litar på de ”högre” makterna att när det är dags så händer det, det blir inga barn för min del, vet inte hur jag ställer mig till det, en saknad, samtidigt som egoisten i mig tycker att det är ganska skönt. Men det hade varit spännande att prova på att vara mamma, att ha en egen familj.

Livet blir som det blir oavsett, jag saknar vissa saker, längtar, hoppas och oroar mig. Men jag vet att det som är viktigast för mig i dag är att jag har kontroll över mitt EGNA liv och allt vad det innebär, att jag bestämmer själv hur det skall se ut. Här är det endast jag som kan se till att jag står fast i det jag anser är viktigt för mig.

Jag arbetar med mig själv, jag för mig själv framåt och litar allt mer på mina egna åsikter.

Bara det är fantastiskt – klart jag fallerar – men jag åter kommer, det är det viktigaste.

Klarat själv

2009-09-10T19:26:00.000+02:00

Jag tror jag börjar ana hösten fast det har varit soligt och varmt i dag, när jag gick ner till Apoteket kände jag lukten av ”öppen eld” tror att det var från ”Götas” de har en vedeldar ugn som de bakar piazzor i, det luktar så härligt tycker jag.

Plaskdammen är tömd och den har blivit ett ställe till skateboard åkarna igen, tycker att det är bra att den kan bli använd året om, att vi som bor här kan få nöjet att ha detta område kvar som det är - vilken lyx att ha en plaskdamm för stora och små, och en lekplats när den är tömd.

På min lilla promenad njöt jag verkligen över att jag bor här, jag tycker det är det bästa stället i Göteborg, men det tycker vi alla om vårt område kan jag tänka mig.

Har nu tillgång till TV igen, det tog mig två timmar att klura ut hur jag satte i hop TV:n med TV foten, hade jag läst instruktionsboken hade jag klurat ut det snabbare. Fast i mitt försvar så hade jag faktiskt tittat igenom instruktionsboken ett par gånger - alla gånger har jag missat där det stod hur jag skulle göra. Men jag hittade det tillslut och det viktiga i allt detta är - jag gav inte upp, även fast jag var oerhört irriterad och arg.

Klart man skall inte pyssla med sådana här aktiviteter när man inte mår bra, och när man är mycket hungrig. Detta är ett tips till er andra, som kanske skall ge er på detta. MEN jag är mycket nöjd med det faktum att jag klarade det själv - jag var väldigt nära att ta in min granne Ola för att hjälpa mig, men jag fixade det!

Känner mig bättre nu, så här på för kvällen, och har förhoppningar för morgondagen.

Hoppsan

2009-09-08T21:17:00.003+02:00

Jag har suttit och väntat på min leverans sedan 17:00, min TV gick sönder och nu är jag utan, jag skulle få en ny TV levererad eftersom den äldre skulle kosta för mycket mot den var värd att laga.

När klockan började närma sig 20:00 började jag ana att den inte skulle komma idag och att dörren som jag lämnat öppen i eftermiddags inte längre var öppen.

För hoppsan, jag hade skrivit mitt arbetsnummer som kontakt nummer, och när jag ringde och prata med dem i går glömde jag ändra och ge mitt hemnummer, så även om de kommit hit, funnit dörren låst, så kunde de inte kontakta mig eftersom porttelefonen inte längre fungerar för mig.

Känner mig jätte besviken, men inte lätt att leverera en ny TV om jag inte går att nå och dörren nere i porten är låst!? Önskar bara att de varit lite modiga och ringt på någon annans dörr, men klart, om de även ringt utan svar så...

Nu får jag väl vänta tills torsdag...utan TV, hur skall detta gå? Får använda datorn anar jag, men åter igen - jag är så besviken!!

Skall försöka sova utan sömn hjälp i natt se om jag känner mig mer ut sövd i morgon, min förhoppning är att jag får sova!

Besvikelse, vänt till konkret handlande - bravo!

Bisvärm

2009-09-07T13:21:00.002+02:00

En bisvärm har bott i mitt huvud den senaste veckan, det är irriterande och det tycks som samtal inte har någon effekt på de små liven, ”klart ni inte kan bo i mitt huvud, det förstår ni väl?!” Det svarar tvärt och sanningsenligt ”det kan vi visst, vi gör det ju”. Vad svarar jag på det? Ett annat tillvägagångssätt krävs, jag måste vara lite förnurlig och hitta ett alternativt boende för dem.

Tänkte först på Azalea, men hon har nog redan tusen bin i huvudet, Olivia – nä, inte alls, men kanske någon inte ont anande medpassagerare på spårvagnen! Vilken bra ide, skall prova det på vägen hem.

Jag är less och ”sticka-ut-tungan” trött på denna känsla av snurr och kaos, att inte klara av att tänka konstruktivt, när jag vet att jag kan, är irriterande, att inte ha möjligheten att ta ut det som snurrar och titta på det i dags ljuset för att sedan separera skeenden och sätta dem i en mer sanningsenlig kombination. Det är så jag brukar göra, ta ut det som oroar och se på det utanför mig själv, och ta hand om det som behövs redas ut.

Det jag är behov av är sömn, sova genom hela natten, komma åter i en bra sömn rytm, det kanske tar en stund, men förr eller senare bör det rätta tills sig. Jag oroar mig mycket just nu, tankar snurrar och mitt ”själv” upp piskade drama från i torsdags ligger kvar, rädslan, besvikelsen.

Jag försökte hitta fotfäste hos min terapeut i dag, kanske kom jag närmre jorden men jag har inte landat. Jag förklarade att det är typiskt mig att jag alltid ställer till det, speciellt när det har börjat lugna ner sig, när jag börjat komma till rätta med mitt liv, då brukar jag göra något för att rasera det som är bra, det positiva jag gjort. Det var jag rädd för att jag skapat och att det var över, att jag aldrig kommer tillbaka efter detta.

Men inget är förstört, det värsta har redan hänt, ok, jag stutsar ner i mina mörka hål med jämna mellanrum, men det ordnar sig, jag klarar alltid av att klättra upp igen.

Nu får jag fokusera på det jag kan göra idag, och ta hand om var sak efter det dyker upp, jag kan inte veta eller reda ut problem i framtiden, jag kan heller inte ändra det som varit, allt jag har är NU.

Jag gör det bästa jag kan, fast bina stör mina tankar!!

Att tappa fotfästet

2009-09-05T17:16:00.000+02:00

Det var obehagligt, i torsdags tappade jag greppet och en rädsla och ledsamhet tog över mig, jag kunde inte sätta något i relation till annat eller ens titta på vad som sagts konstruktivt, det var kaos inom mig, jag tappade taget, jag försvann och ville bara skrika, be om hjälp eller åtminstone få ett sympatiskt lyssnande öra.

Nu blev det inte så, jag blev förvånad, jag skakade på huvudet åt min glömska, hon kan inte ge mig det jag önskar eller behöver. Att ringa dit var ett illa val, men desperat som jag var, allt jag ville var att få en ”kram”, en klapp på axeln och ett ”okej, du har gjort en enorm dumhet, men jag gillar dig ändå”, men jag fick en föreläsning och någon som inte lät mig prata till punkt, någon som pratade över mig, som inte ens visste vad jag skulle säga för hon var så upptagen av att lägga sin åsikt över mig, säga till vad jag skulle göra - utan att höra att jag redan sagt det, att jag hade försökt att få prata till punkt utan framgång.

Då förstod jag, insåg vart jag stod och det var ok, livet förändras konstant och så även de relationer som vi har i det, så är det, antingen justeras vänskaper och andra relationer eller så får de ett naturligt slut.

Jag vill bli respekterad för den person som jag är, jag önskar att bli lyssnad på när jag pratar och inte överhopad av en person som inte tycks villig att verkligen höra på det som sägs.

Nu låter jag livet få hjälpa mig, nu låter jag mig guidas av vad det undermedvetna redan vet, nu får det vara bra med att kuva mig för att passa en annan, att sitta och bita tungan för att jag vet att min egna åsikt inte är välkommen.

Nu skall jag försöka landa på en stabil mark igen, att landa på ben som bär och som kan hjälpa mig vidare. Jag tappade fotfästet i torsdags och jag blev oerhört rädd, men det börjar kännas bättre nu - men det är en liten bit kvar - men det är OK.

Så är det.

Jävlar

2009-09-03T20:31:00.000+02:00

Jag insåg just då och där att jag har ett val, jag kan välja, det är upp till mig. Men det hindrade inte tårarna från att komma, jag lät det vara så tills jag var färdig. Samtidigt som jag var oerhört ledsen var/är jag även väldigt arg, tankar snurrar runt med en himla fart i mitt huvud.

Jag inser att den knipa jag sitter i är självförvållad, jag är villig att ta konsekvenserna som följer från det, jag ser allt som följer rakt i nunan, böjer inte bort blicken, inte ens när jag inte orkar mer. Men att nästan hela tiden bära en annans oro och min håller nu på att knäcka mig och jag är så rädd att jag skall tappa bort mig igen.

Därför har jag kommit fram till ett beslut, ett beslut som jag är rädd för, men som det är i dag är jag inte villig att offra mig själv för HENNE. Jag håller på att städa upp och reda ut mitt liv, ta steg fram och bygga en framtid för mig själv. Jag vill inte ha något av det som varit, det jag gör from nu är MITT EGNA min egna framgång, mitt egna nederlag.

JAG ringde skuld- och budget rådgivarna, JAG är den som stått 6 mån i kö, JAG är den som går hos terapeut, JAG är den som arbetar på att få ett liv innan jag dör, men det måste vara SJÄLVSTÄNDIGT!

Nu blir jag anmäld, eventuell rättegång eller förhandling eller vad det heter, och vem vet, kanske blir det fängelse i 6 mån för mig eftersom jag inga dagsböter kan betala. Vad händer med min lägenhet? Mitt arbete? Mina katter? Nu vill jag bara kräkas, nu har jag tagit ett beslut och kommer att följa det för min skull.

Jag har människor som kan hjälpa mig på det sätt JAG behöver, de finns, vad är det värsta som kan hända frågar jag mig själv? Sedan avgör jag om jag tror jag kan klara det.

GUD ger oss inte mer än vad vi klarar finns det sagt av någon vis person. Jag litar på det - allt jag önskar är ett lugnt liv för mig, varmt, rött liv, med hopp, tro och lite magi och massor av drömmar!

Jag kommer över det här som Peter Le Marc sjungit tror jag.

JÄVLAR

2009-09-03T20:29:00.000+02:00

Jag har människor som kan hjälpa mig på det sätt JAG behöver, de finns, vad är det värsta som kan hända frågar jag mig själv? Sedan avgör jag om jag tror jag kan klara det.

Jag kommer över det här som Peter Le Marc sjungit tror jag.

Treåringen

2009-09-02T13:28:00.002+02:00

Jag har alltid haft henne hos mig, treåringen, hon har varit kraften, ilskan, försvaret, hon har ställt till det för mig ibland, men så är det med små barn. När jag bröt ihop, när allt rasade över mig, var det treåringen som tog över, hon var väldigt utagerande och ilsk, hon surade och stängde in sig.

I dag kan jag se att det var från en plats av försvar, hon, treåringen, var den som hade styrkan. Men jag var inte snäll, jag var arbetsam att vara runt och det fick jag höra. I ett samtal med min chef i allt detta, berättade jag om treåringen, min chef sa att hon kallade det tonårsbeteende, vi kom överens om att min chef skulle hjälpa mig att uppmärksamma när jag föll in i detta beteende, vi kom överens om kod namnet tre.

Nu har två år gått, jag och min treåring är mycket bra vänner. Vi kommer att finnas tillsammans för resten av livet, men nu, i stället för att vara oerhört destruktiv, utåt, hjälper hon mig att se situationer där jag behöver vara starkare, vara hårdare, sätta upp gränser. Hon är min ”stopp” skylt för att välja ny riktning – oerhört värdefull guide för mig.

Nu behöver jag inte hjälp med att uppmärksamma mitt beteende, ”tre” behövs inte nämna, oftast kommer detta ord från min chef, numera, i lägen där jag själv inte förstår varför, t.ex. om jag inte tycker som de andra i min arbetsgrupp, eller om jag bara ”skojar” runt, som händer när energin tryter eller tröttheten tagit över. Men hur säger jag till att jag inte längre behöver ”tre” utan att såra? Min chef tycks anse att det fortfarande behövs – fast jag är så glad åt min förändring, min tillväxt, min ”mognad” i mitt resonerande?! Kanske ser hon inte denna förändring?!

När min chef, i tron om att vara hjälpsam, säger ”tre” idag, blir jag oftast konfunderad och ibland även sårad, det sägs oftast i situationer där min åsikt ”vädras” i forum till för det eller när jag bara larvar mig i brist på eller på grund av, för mycket energi. När det sägs nu blir jag ledsen och ibland upplever jag det som ett litet slag på fingrarna – även fast det inte var menat så.

Jag och min treåring har långa diskussioner, vi hjälps åt att vrida och vända på saker som konfunderar mig, ofta kommer jag fram till kloka slutsatser – det är jag så otroligt stolt över.
Kanske är det så att jag har blivit bättre på att ta hand om min treåring, och med det, även bättre på att ta hand om mig själv?! Behovet av att stå på mina egna ben är viktig för mig och något jag strävar för att omgivningen skall förstå. Det är klart – huvudsaken är att JAG vet om det, att jag står tryggt i mig själv.

Tröttheten, den är arbetsam, här är ett utmärkt tillfälle för treåringen att komma fram, men, nej, jag vilar i min trygghet, i vetskap om att tröttheten är tillfällig och att jag kommer att hitta min sömnrytm igen, det är bara att släppa taget, förr eller senare händer det och jag somnar som ett barn och sover genom natten.

I morse vaknade jag med en katt med treårs beteende bredvid mig, hon satt och tittade på mig, det tycktes som hon visste när jag skulle upp utan att väckarklockan ringt. Hon kom och gav mig en huvudklapp (hon klappar mig med sitt huvud) och var så gosig – precis som treåringar kan vara ibland – sedan kom busiga, trotsiga ”hej-dund-rans” treåringen i gång – in i garderoben, till ytterdörren så jag får parera med forten för att komma ut, och med en sned blick när jag äntligen fått bort henne från ytterdörren, sjunker hon ner på mattan och ger mig den ”onda” blicken.

Azalea får göra som hon vill (nästan) men ibland, när humöret tryter, kan vi vara lika jobbiga treåringar tillsammans!

Treåringen är min kraft och styrka.

Själv

2009-08-30T20:34:00.002+02:00

Något nytt har hänt, jag är färdig med min barndom och det som hände där, klart kommer det säkerligen tillbaka med jämna mellanrum, men det känns som det stora arbetet är över, inga förlåtelser eller anklagelser - bara en önskan om överlevnad, dags att lämna den biten av mitt liv där hän, jag har gjort ett stort arbete, ett arbete som kommer att fortsätta livet ut, men förhoppningsvis på en mindre skala.

Mamma, Pappa, jag är färdig, det får vara bra nu, jag känner att det som varit kan jag inte ändra, er kan jag inte ändra, nu får jag ta hand om mitt liv framöver, inte lämna mitt öde i det förgångna, låta det förgångna ta hand om min framtid.

Jenny -älskade vän, dig kan jag inte släppa, men jag bjuder in dig för att sitta i mitt hjärta istället, där kan du dingla dina ben och vissla glada visor, du behöver inte stanna, kom och gå som du vill - men jag släpper dina kedjor, dem jag låst dig fast i. Jenny, du lärde mig att älska och det är den största gåvan du givit mig, nu får jag lära mig att lita på andra, det får jag klara själv - och det är bara jag som kan det. Jenny jag sätter dig fri!

Nu gäller det att ta hand om mig, i stället för att hela tiden tänka på hur andra har det, känner sig och hur de tar saker, ta över deras oro och göra mig själv sjuk. Nu gäller det att ta hand om mig själv på bästa sätt - jag får lära mig det.

Jag får lära mig själv, själv.

Reagera

2009-08-29T22:42:00.001+02:00

Jag har en hinderbana i min lägenhet, men jag har nu beslutat mig för att hyllan och fåtöljen skall till vinden i morgon. Jag har spenderat dagen med att tvätta och gå ett par ärenden, samt snubblat över min hinderbana, jag kan inte ha dessa möbler i min hall tills den 8 september, när Reningsborg kommer och hämtar dem.

Så i morgon skall här tas i, hur, det vet det sjutton, men upp skall de.

Har misshandlat min mage i dag så den är upprörd, men det är fullt försåtligt, men arbetsamt - mitt fel så jag skall inte klaga.

Jag tog spårvagnen en bit på vägen när jag skulle uträtta mina ärenden, och på vägen hem igen läste jag bak på ett säte ”Reagera”. Reagera på vad? Det kan vara en massa saker, men att reagera är det samma som agera? Om jag skulle se människor slåss, skulle jag våga mig på att avstyra det? Är det ok att jag ringer polisen? Har jag reagerat då, eller agerat - du ser orden hör i hop.

Jag hoppas jag aldrig blir satt i en sådan situation då jag befarar att jag är för rädd, klart ringa polisen skulle jag klara av, men jag skulle ta mig från platsen. Det är som när jag såg en man som låg vid dörrarna i Nordstan, dörrarna mot hamnen. Han låg så konstigt, han såg annorlunda ut, smutsig, ja, luktade lim och alkohol eller vad det nu var.

Fasiken sa jag inombords jag hoppades någon annan skulle komma förbi, men de som kom gick bara förbi även fast han liksom låg i deras ”väg”. Jag skakade på hans axel utan respons, jag försökte lite till utan effekt, jag såg att han andades eftersom bröstet åkte upp och ner, men det tog liksom lite tid i mellan.

Jag lyckades fånga uppmärksamheten av en vakt och han ringde ambulans. Vad som hände honom vet jag inte, jag hoppas att han är ok. Men det var otäckt, jag var rädd, mest för att jag tyckte att det var pinsamt, om jag skall erkänna - vilken skam att känna så.

Jag måste erkänna att jag helst vill undvika sådana situationer, fast jag kan inte undvika att undra, andas mannen som sitter på spårvagnshållplatsen på Järntorget, han som sitter med huvudet lutat bakåt och en starköl bredvid sig. Jag fokuserar på hans bröstkorg, men jag ser inget, han har så mycket kläder på sig. Eller undra om mannen som ligger i Brunnsparken och sover på en bänk om han är varm, hur är det med hans händer och tår?

Samtidigt, jag klarar knappt av att ta hand om mig själv, jag vet att jag är så nära deras öde, jag vill inte undvika deras blickar, jag tittar gärna tillbaka, ler och går vidare, när de sätter sig brevdi mig stannar jag kvar, jag lyssnar och svarar på deras frågor. En gång sa jag till och med till att jag inte riktigt var på humör att prata, han tog det bra. Men efter några minuter var han i gång i alla fall - han hade ett behov av att prata och ingen annan på vagnen svarade honom, så jag gav mig - fast jag var ledsen, fast jag bara ville skrika att jag inte orka.

Jag fick höra om hur han förlorat sin partner, hur mycket han älskat henne, hon blev sjuk och gick bort för ett år sedan. Han hade alltid haft problem med spriten, men nu när hon var borta var det sak samma vad som hände honom. Där satt vi, två sorgsna individer och jag gav honom mitt öra i 15 min, och jag tittade honom i ögonen, så han vet, att jag vet, att han finns.

Det tror jag är det värsta, att vi andra som har det bra inte ”ser” de som inte riktigt klarar av deras vardagar - jag kan inte döma dem, jag kan vara en av dem. Jag vet inte hur de hamnat där de är, det finns hur många olika människoöden som helst - jag kan inte döma dem, det lilla jag kan ge, får det bli, även en dag när jag själv knappt orkar.

Jag vet inte om jag alltid vill reagera, det finns så mycket att reagera på, jag vet inte om jag skulle orka.

Jag lever.

Ösregn, melankoli, trötthet utan tårar...en dag

2009-08-29T00:17:00.001+02:00

Regn mest hela dagen, mörkt, och jag vaknade efter lunch - om jag kommer i håg rätt - jag sover illa, jag kan inte komma till ro, detta har nu pågått under en lång tid och tär. Oro finns där och jag har mina aningar vad det rör, men det känns så vagt, så diffust.

Citibank ringde åter igen och påpekade att det vore bra om jag svarade när de ringde, jag svarade då att jag svarar när telefonen ringer. Har varit noga med att jag skall titta det som sker i ögat, stå rak och inte gömma mig - men hennes ton fick mig att ändra min mening gällande Ctibank, jag är mer än medveten om att man skall betala tillbaka lån - nu har jag inga pengar, nu gör jag vad jag kan. Enligt Maritha på skuld - och budget rådgivningen är Citibank de värsta på marknaden, men hon påpekade även att de har som skyldighet att göra en koll om jag klarar av mitt åtagande - det är sant, men mitt ansvar kvarstår. Det är inte lätt att släppa taget.

Sedan att se till att ingen annan i min omgivning blir berörd av mitt elände har tagit mycket från mig, jag känner det som om jag är mitt ute på det rullande havet och trampar vatten, jag har inget alternativ, jag vill inte drunkna, men jag är så trött, utmattad, slut.

Så, visst, detta ligger i mitt undermedvetna hela tiden även fast jag tycker att jag trycker undan det.

Treo hänger med, har koll på hur mycket jag tar och VARFÖR inte för att det spelar någon roll vanligtvis, för jag tar i alla lägen - nu har det varit mer eftersom jag känt mycket oro och ångest. I dag har jag tyvärr tagit fyra. Har dock haft huvudvärk, jag skyller på vädret!!

I morgon skall jag anstränga mig lite och ta mig ut, har tvättid och håller fortfarande på att städa köket, gjorde sönder min favorit glasgratäng form, gick söner i miljontals bitar, kunde stänga dörren till köket och därav undvika skadade tassar - nu var det bara jag som skadade mig, fick små, små glasspetsar i mina fingrar. Det blev en anledning till att verkligen använda den där bra dammsugaren som jag faktiskt har!

När jag inte riktigt orkar med livet har jag en tendens att göra det lite jobbigare för mig själv, lite mer motstånd - kanske är det min tuffa Marie som vill kolla om jag fortfarande finns kvar, som väljer att städa upp röran istället för att sätta sig ner och gråta. Jag städade upp, men jag ville fortfarande gråta när det var färdigt, men jag avbröt detta drama uppträdandet och fortsatte att plocka i köket!

Olivia har låtit mig klippa klorna på framtassarna, nu skall jag bara få tag i de där baktassarna så är kolklippningen klar för denna månad. Azalea kan jag handskas bättre med, jag lyckades göra alla klor i en sittning, det fick hon massor med beröm för. Azalea har verkligen blivit en liten vovve, hon följer mig överallt, pratar, älskar att leka med boll, kommer med den i munnen till mig så jag skall kasta den igen. När hon är trött springer hon med bollen in till sin sovplats under sängen och lägger sig att vila.

Olivia bara är, hon leker när andan faller på, jag kan få ligga och gosa med henne i bland, men det känns som hon drar sig undan lite mer - och det gör ont i hjärtat. När jag ”pratar” med henne, spinner hon som bara den - så jag hoppas innerligt att hon mår gott. Vi hade en kam och borst stund härom dagen, det var uppskattat.

Ja, en oroa dag har det varit - utan anledning egentligen, känt mig lite isolerad, har varit oerhört trött av dålig sömn och sömndroppar. Nu är det dags för ett nytt försök!

Kommunikations problem

2009-08-27T21:19:00.000+02:00

I går natt kunde jag inte somna, vid 01:00 gick jag upp satte i gång datorn och skrev ett mail till Reningsborg, Västra Frölunda, det vita bordet jag såg den eftermiddagen snurrade runt i mitt huvud, varför sa jag inte till att jag ville ha det? Varför betalade jag inte och beställde leverans? Jag vet att en del av mig ville inte ”visa” vad jag önskade, kan inte förklara varför, men kände att det var liksom min ensak.

Lite efter 08:00 ringde de från Reningsborg och berättade att jag fick köpa bordet och betala det vid leverans i eftermiddag.

Jag var trött, haft en jobbig natt och en orolig natt. Gick ner för att köpa frukost mat då jag ingen hade, skämde bort mig lite och köpte juice!

Städade sedan undan så de nya möblerna skulle få plats.

Jag hade en lärande stund om kommunikation när de kom med mina saker, de frågade om jag inte hade hiss (fast det stod skrivet att jag INTE hade det) jag sa att det finns en i grannuppgångens men jag vet inte om det går så bra eftersom när man kommer upp, måste upp för väldigt smala trappor.

Nickande och jarå det går nog, jag frågade igen om det inte vore bäst att kolla trappan först för att se om det går - jag visade den smala trappan och han bara gick förbi mig. Jaha, tänkte jag - no your head be it - säg inte att jag inte varnade er.

Jag och mina 101 kilon sprang upp till vinden och ställde upp dörren, sedan stod jag på min sida vinden och lyssnade på deras svärande och ilskna ord utbyten, jag kände mig lite dum, som jag brukar, men jag förklarade med starka ord att jag försökt berätta för dem om hur trångt det är i den trappan.

De kom in i lägenheten och mer eller mindre släppte linneskåpet på golvet och gav sig i väg för att hämta det vita soffbordet. Den ena killen kom upp ensam med det denna gång, han släppte det på golvet och jag betalade honom.

Jag försökte prata med dem, men antingen förstod de inte, eller hörde dåligt eller tycker inte om att prata med främlingar - för jag fick ingen respons, det kändes ovanligt.

Hade tänkt be en av dem att hjälpa mig bära upp tv:n på linneskåpet, men jag skippade det, var glad att de så snabbt försvann. Nu har jag beställt hämtning av några av mina möbler, soffbord, bokhylla, TV bänk och fåtölj som jag inte är så säker på att de tar, fåtöljen vill säga, för fröknarna katt har använt den som klösbräda.

Men så vackert det har blivit här hemma, jag är super nöjd, linneskåpet tog hur mycket saker som helst och det känns bra att inte se allt. Nu behöver jag bara ett kraftigt bord till min tv, stora tunga TV - trodde jag skulle kunna bära den själv men - nej.

Det har varit en produktiv dag och jag är mycket nöjd med min insats, den lilla vita hyllan jag köpte på Second Hand hänger nu på ett litet lustigt ställe i sovrummet - vi får se. Har haft det bra, inte mycket tid åt att tänka och vara orolig, ängslig. Jag hoppas nu på en bra natt, att jag somnar relativt snabbt.

Det var bra att jag tog denna, min fjärde, semester vecka denna vecka, hade först tänkt att inte göra det, men är glad att jag tog mig samman. Det finns oro och ängslan inom mig men jag måste igenom det - så är det bara.

Mina val

2009-08-25T19:15:00.002+02:00

Något har hänt i mitt sovrum, i helgen målade jag som sagt om min byrå, den är nu vit och har nya vita porslins knoppar, inköpta på Indiska, den blev så vacker, jag är mycket nöjd med mitt arbete. Har färg kvar, så jag skall eventuellt ta mig an mitt runda bord - vi får se.

Ovanför min säng hänger tavlan som jag lade undan på Reningsborg i onsdags, vacker tavla med ett motiv av änglar, äldre änglar, www.reningsborg.se , Reningsborg är en guldgruva till loppmarknad, när jag var där för att hämta tavlan i dag höll de på att sortera de nya saker de fått in, jag fick komma in på lagret och det var en skattekista med intressanta saker. Det linneskåpet som jag såg på onsdagen men inte hade pengar till att köpa då - fick jag lov att köpa i dag, plus hemkörning, det kommer på torsdag.

Så inför ankomsten av linneskåpet försökte jag möblera om i vardagsrummet, jag vred runt möbler, hittade leksaker, dammråttor och pärlor. Men efter att jag dragit runt med möblerna hamnade jag tillbaka från utgångspunkten.

Jag beslutade att jag skulle ge bort tv bänken och bokhyllan - ringa Reningsborg eller Myrorna så får de komma och hämta det - på det viset blir det fint här inne - i stället för att det ser ut som en lagerlokal för möbler av olika slag.

Har även märkt att jag saknar fast telefon, det liksom låter inte lika bra i en mobil, och prat ro infinner sig inte - vilket kanske är bra, kunde lösa detta med ”tryck på 4” med min telefon som inte har ”tangenter” utan ”touch screen” så jag kunde välja vilken tjänst jag önskade när jag i dag ringde och avslutade mitt avtal med TRE. Får ett mycket bättre avtal med Telenor.

Jag upplever det som om jag börjar få bättre ”kontroll” på mitt liv och mitt hem, har saker att göra, ordna och dona, vila när det känns rätt, har semester så tiden är fri.

Någonting håller på att hända med hela min lägenhet, den blir mer och mer min, något håller på att hända med mig, fast oro, ångest och rädsla för vissa förhållanden finns kvar, men allt kan jag inte fixa på en gång. Så länge jag kan få mig själv att inse, att oavsett vad andra säger om mig - är det vad JAG tycker som är det viktiga!

Det gäller den person som jag är,

Hur jag klär mig,

Vilken musik jag lyssnar på,

Vad jag väljer att äta,

Mina åsikter,

Hur jag önskar ha det hemma,

Allt som rör mig, mina val och mitt liv är enbart min sak.

Flykt

2009-08-24T22:16:00.001+02:00

Oberoende på vart jag än rest, börjat om och försökt igen, så har jag märkt en sak, det är att JAG alltid finns där, och jag är problemet. Det tog lång tid innan jag insåg det, även fast det finns kloka ord om detta, men jag tror att vi alla behöver erfara det själva innan det landar och blir en del av vår verklighet.

Nu arbetar jag på att stanna istället för att fly, men det är inte alltid lätt eftersom flykt är ett naturligt beteende hos mig. Jag är super bra på att fly, springa i väg och börja om, låtsas som det tidigare inte existerar.

Men jag märkte att det inte gick i längden att det tär att hela tiden börja om, speciellt eftersom jag tycks hamna i samma situation igen och igen. Jag pratar allvar med mig, säger att nu - en gång för alla - måste jag stanna i sanningen, för det är jag värd, men minsta motstånd, minsta rädsla och jag hittar tillbaka till lögnerna.

Det jag inte kunde då, var att stanna i stunden, leva i stunden. Det jag inte kunde då var att värdesätta mig och det jag är.

Kan jag det nu?

Stundom, jag glömmer det lätt, hamnar lite snett, snavar, gömmer mig ett par dagar innan jag provar igen.

De senaste 11 dagarna har varit svåra för mig, jag har varit oerhört trött, kort tålamod, ”skör” och inte orkat med mer än det absolut nödvändigaste. Nu har har jag min fjärde semester vecka, nu skall jag försöka hamna på rätt sida sömn igen.

För om jag skall klara min resa lite bättre, öka min förmåga att läsa skyltarna innan jag ramlar ner i hålet, behöver jag vara vilda, jag behöver ha min ork, jag behöver stanna hos mig i stunden. Om jag skall orka leva i sanning måste jag vara utvilad så jag undviker att ta vägen som ger minst motstånd, den vägen som lett mig ner i dyn om och om igen.

Jag tappade taget om mina bubblor, saknar den pirrande känslan av förväntan som de gav mig, jag saknar Marie, jag tycker inte om när jag hamnar här eftersom oron och ångesten ökar, tankarna går runt och runt utan avbrott.

Men denna gång tänker jag inte låta mig ge upp, detta är endast temporärt, det går över, det går över.

Jag vet bättre vad jag vill och inte vill, jag vet bättre vad jag tolererar och inte tolererar. Nu gäller det bara att jag säger nej och nu får det vara nog lite tydligare, så det hörs bättre.

Inte ångrar jag mina flykter - om jag kan kalla de så, de har givit mig en massa och jag har lärt mig många saker som jag inte önskar vara utan. Jag önskar det inte ogjort ironiskt nog!

Sanningen är den - att även fast att fly inte är en problemlöpare i sig - kan det behövas för att kunna komma hem igen!

Trött igen och igen och igen

2009-08-19T11:52:00.002+02:00

Okej, i morse kunde jag knappt öppna ögonen, jag tryckte på Snooze tre gånger, men tillslut var det bara att gå upp. Jag skippade duschen och sprejade håret med ett solskydd så det i alla fall luktar gott. Bekymrade mig inte att sätta in mina linser – det gör jag på jobbet kände kroppen – och på med kläder som jag hittade runt sängen.

Jag höll mig vaken på spårvagnen, det tycker jag är bra jobbat, min musik är det som höll mig vaken, jag lyssnade på texterna och hade en liten ”Sing-a-Long” i mitt huvud. Jag fanns just då, precis där och det uppskattade jag.

Min arm ömmar inte lika mycket, den är även rörligare, jag älskar min arm och har sett till att sköta den ordentligt, tvättar den med en speciell tvål och smörjer in armen så fort jag misstänkte att det var torrt, här skall det underhållas, mitt konstverk.

På tal om konstverk så målade jag klar min fjäriltavla, ”fjäril på en rosbuske”. Jag kände att något saknades, jag lade till ett till lager och där var känslan av ”OK, nu känns det i själen!”.
Jag har tagit den till jobbet, för i går flyttade jag min ”bubbel” tavla till salongen, till min frisör – den kommer INTE att säljas – det är den där konstiga lagen som ser till det. Tavlor jag tror på säljs inte – fast ”bubblor” är en MIN tavla, så det sörjer jag inte, om den inte säljs.

Jag är trött, så det är lite svårt att fokusera, hjärnan är seg som kola, men så helt plötsligt säger det PANG så kommer det fram underligt underbara saker! Jag bjuder på denna trötthet, jag tror jag vet varför jag är trött – så jag kan ta hand om den – tror jag, hoppas jag – vad har jag för annat alternativ?!

Har snickrat lite så jag hoppas det löser sig så jag kan få ut lite extra pengar, får vänta ett par dagar innan jag ser resultatet. Det är även åtta arbetsdagar på min sjukskrivning som började i maj 2007, jag har varit sjukskriven till och från i två och ett halvt år, det trodde jag inte i början, att det skulle bli så länge, åtta dagar, sedan är det eventuellt dags för att gå tillbaka till arbetet på heltid, bli en som de andra – skakis.

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från den första tiden, den personen jag var då finns inte längre i den versionen, hon har ändrats och utvecklats, tack och lov! Jag har små minnens bilder givetvis, hur arg jag var, utåtagerande och frustrerad. Jag blev först sjukskriven heltid i en månad, det behövdes eftersom jag inte fungerade. Resan genom helvetet är avklarat, jag hamnar ibland på dess rand men hamnar inte lika långt ner längre. Jag snubblar ner i ett hål, men där finns det tillräkligt med minnen om hur jag kan ta mig upp, från tidigare nerfall – det fungerar. Så rädslan är inte lika intensiv, jag blir inte lika rädd, jag blir dock rädd.

När jag är så här trött, blir jag lätt irriterad, men jag fokuserar så gott jag kan på att existera NU, inte senare, inte framåt, utan just NU. Det är vad jag klarar av, det känns bra att vila där.

Ser fram emot sängen – fast det får vänta tills det är dags att sova i kväll. Min underbara säng.

Fortfarande sorgsen..men nu med ömmande underbar arm

2009-08-18T11:43:00.002+02:00

Först känns det underligt ont skönt, linjerna växta fram och blommorna tog form, under tiden jag sätt där i stolen kom det killar förbi som önskade ha mer arbete gjort på sina armar, jag fick se Koi fiskar och hjärtan med flammor. De mättes och ritades en grund riktning. Under den tiden fick jag en and paus.

Klockan tickade fram, och jag insåg plötsligt att en bra tatuerare tar tid på sig, arbetar noggrant och tar sitt arbete på allvar. Jag fick lära mig mycket om själva tatueringens maskin, fick känna hur det känns i handen, det vibrerar en hel del, vilket den inte behöver göra enligt Peter – han designade sin egen maskin och har massor med andra design idéer på gång som han vill förverkliga.

När han började med lager två, grundfärgen, tänkte jag, det här går ju bra, detta klarar jag hur fint som helst, Peter berättade att han skulle lägga på två lager till och eftersom det gått så bra hittills hade jag inte någon oro för det…

…men, när sista lagret av färg skulle på, ja, då var jag så öm, varje gång han torkade bort färgen för att kunna se kändes det som han rev mitt rivsår med ett rivjärn med den småknottriga sidan mot min hud. Jag bet ihop, försökte låtsas som inget, jag hade suttit i tre och en halv timme och var nöjd med att Peter föreslagit att vi skulle lägga till ”vinden” (som jag önskade) vid ett annat tillfälle. Det ömmade, det ”brann” och jag nästan hoppade upp och ner av lycka när Peter la på salvan och lindade om med cellofan.

Nästa tillfälle blir den 17 september, till dess skall det läka och det är nog lika bra det, för det skulle ömma ordentligt om jag gick för en till session i dag, till exempel.

För mig är tatuering en nästan religiös upplevelse, jag vet, många kanske rynkar på näsan här, men det är det bästa sättet som jag kan förklara känslan som jag har när jag sitter där i tatueringsstolen, jag blir lugn, jag finns bara där i den stunden. I går satt jag och titta på Buddhas ansikte i tre och en halv timme. Även när det gjorde så ont, fann jag mig, det är en markering av min person, av min själ, av den jag arbetar för at bli trygg i.

Marie Katie Gerahty är den person som jag önskar bli, att komma till en punkt där jag kan acceptera alla mina sidor utan att ”döma” ut den, utan att anklaga mig själv eller tro att jag är mindre värd för att jag har arbetsamma sidor – för jag har hört att det finns fler som har jobbiga sidor!

När jag lämnade Heidi Hey så kände jag att armen var där om man säger så, i dag går det INTE att undvika att känna armen, den dunkar, svider och ömmar, den känns stel med cellofanet runt min arm. Men i eftermiddag är det dags att ta bort det, tvätta och smörja in den, se till att smörja in den om och om igen.

Snart har jag min tavla på armen, snart har jag ett konstverk där, ett konstverk som skall hjälpa mig, påminna mig om vad som är viktigt, fungera som en skylt, en skylt som kan visa mig till rätta igen. Underbart.

Just nu gör det ont.

Svåra tider - men det går

2009-08-17T13:03:00.001+02:00

Är fortfarande DÄR, så är det, bra tid att gå och tatueras, smärtan kanske lättar på själens snara, under tatueringsnålens prickar den ut det som ligger och pyser som magma under min hud. Det är vad jag hoppas på, det är vad jag längtar efter.

Har det svårt just nu, så är det, men jag har kommit igenom stunder som dessa tidigare, så jag borde kunna vila i det, men det känns som om jag har sockerdricka i hela kroppen, jag spänner mig hela tiden, svårt att släppa taget.

Nu är jag där igen, vi har kommit överens om, IGEN, att jag måste sluta med Treo, min polare, min bästa vän, min trygghet, den som håller i mig så jag inte imploderar. Hur skall jag klara mig själv? Hur skall jag fixa vardagen utan Treo? Som det är i dag upplever jag det som om Treo är det som håller ihop mig – men om det är så i verkligheten vet jag inte. Det var länge sedan jag varit utan Treo, en dag i taget, en dag i taget.

Vi började även prata om att en dag så kommer vi inte att ses mer jag och min terapeut, hur känner jag inför det – rädd svarade jag ärligt, rädd. Rädd att bli lämnad ensam utan någon som ”back up”, det är väl mest det. Att inte ha någon där som kan stötta mig, hålla en betryggande hand i ryggen som stöd under de svajigare stunderna! Står så ensam, saknar någon som kan hjälpa till med glada pårop och påminnelse om att jag varit ”här” TIDIGARE och klarat mig. Men, klart det kommer en dag då jag måste stå själv och känna ett stöd i det.

För trots allt svårt har det hänt en hel del bra – jag har sålt fyra av fem tavlor, det betyder att jag redan betalat för min klipp och färg hos Camilla – för egna medel – precis so0m jag önskade – helt underbart. Att jag sålt tavlor tycker jag är fantastiskt, att det finns människor där ute som önskar sätta upp en av mina tavlor hemma hos sig?! Jag är mycket förundrad men otroligt tacksam.

Jag målade en tavla i går, en fjäril som sitter på en buske, den blev lite kall, men jag har den hängande i sovrummet, väntar för att se om den ”växer” på mig med tiden, eller om jag behöver justera något mer. Tavlorna får liksom bo in sig i min själ.

Klockan är 13.00, två timmar kvar!

Gick och hämtade ut mina sparade medel och kände mig som en vakt som gör vädertransporter, det satt två tonårstjejer precis vid uttags apparat så jag gick där ifrån med hårt tag om plånboken – klarade mig från att bli rånad av två söta tonårstjejer som njuter av sina sista dagar av sommarlovet!
Jag ser fram emot Heidi Hey oc Peter D – och hoppas på att det räcker helt enkelt

Melankoli, ångest så är det

2009-08-16T16:19:00.003+02:00

Den här helgen har jag stängt in mig och isolerat mig så gott jag kunnat, mobilen har varit avstängd och jag har för det mesta vilat. Det var ett tag sedan jag var här, trodde att jag ”vunnit” över det då jag förra torsdagen kunde ta mig genom den tunga torsdagen till fredag utan allt för mycket besvär.

Men så var det inte, eventuellt lyckades jag trycka ner det, undvika att se vad som komma skulle, undvika att ta hand om det jag hörde inom mig, jag ville inte, inte än.

Men komma skall det, oavsett vad jag än gör så kommer det att hända.

I fredags kände jag att allt inte står rätt till, ju längre dagen gick ju klarare stod det och jag av bokade vår utgång efter jobbet. Kanske var jag feg, tillät mig själv att gömma mig, men det kändes inte rätt, det kändes som, om jag hade gått ut hade jag inte tyckt om det och det skulle synas, jag skulle gräva ner mig ännu djupare och bli destruktiv - så jag gjorde det så enkelt som möjligt för mig och tog den väg med minst motstånd och åkte hem.

Jag darrade i hela kroppen, när jag kom hem och stängde min dörr, jag plockade upp min matkasse och la mig sedan i sängen och försökte vila, det tog ett tag för mig att slappna av, få mig själv att släppa taget, släppa kontrollen. Tårar rann, jag gjorde inget åt det, sedan försvann jag in i lugnet för ett par timmar.

Nu är det söndag och jag fokuserar på just nu - allt jag kan göra, det är allt jag vill just nu.

Jag har försökt med mina vanliga tilltag när jag känner mig så här, shoppa, ta tabletter äta för mycket, men till mitt förtret har jag inte kunnat genomföra något av det. Jag kan inte shoppa för jag har inga pengar, inte äta för inget smakar och inga tabletter att ta - så det är att gilla läget tills det går över.

Allt jag har är nu - så är det.

2009-08-14T13:06:00.001+02:00

Som jag berättat om förr är detta med vänskap inte lätt för mig, jag har lätt att missförstå eftersom jag är ovan inom detta område och osäker på vad som ”gäller”. Nu har jag ”blottat strupen” och frågat två av mina arbetskamrater om det vill gå med mig och äta Tappas efter jobbet. De svarade ja, men nu är jag där på den dagen och läser av de andras kroppsspråk och oroar mig för att de kanske inte egentligen vill utan gör det för att de lovat.

Jag var sjuk onsdag och torsdags och då fick jag sms som frågade ang. fredag, jag visste inte hur jag skulle må den dagen men sa att jag hoppas att vara på benen igen till dess – denna förfrågan sådde oro – den där välkända ”jag vill inte störa” oron, rädslan att det inte vill, de har barn och pojkvänner som de kanske föredrar att vara med.

Jag har bara mig själv – vilket inte är så bara, och katterna så klart.

Det är i dessa situationer jag lätt förstör för mig själv, försätter mig i dumma och komplicerade situationer.

I dag har jag någon slags sorg i hjärtat, kan inte riktigt sätta fingret på vad det kan vara, men jag vet att i dessa stunder behöver det inte bero på något alls. Det är ”den tiden” jag har klarat mig länge nu, så jag kan hantera denna svacka även fast det för ögonblicket svider i hjärtat.

Jag upplever mig igen relativt ensam, men det är inte så farligt, jag kan överleva den känslan också, jag upplever mig som lite rastlös, men det finns saker att göra för den, jag känner mig vilsen – men det är som det är.

Allt jag behöver göra är att ta hand om mig själv från en stund till en annan.

Känner jag avund att de andra har barn och partners?! Jag tror faktiskt inte det, jag tror faktiskt inte det – kommer inte ihåg hur det var att vara tillsammans med någon, att ha en partner. Vad pratar de om – undrar jag ibland?! Jag kommer inte ihåg vad jag pratade om, men något måste det varit.

För mig är det ett lärande, var relation, hur jag skall relatera till den situation som uppstår, om jag kan se den ur sitt rätta perspektiv. Om jag kan vara lite objektiv och inte ta allt så personligt. Ibland medför det lite svidande sår, men de läker med tiden och förhoppningsvis bidrar den till att hjälpa mig nästa gång samma situation uppstår.

Men i dag är jag på ostadiga ben, skall göra så gott jag kan.

Reflektioner

2009-08-14T09:20:00.001+02:00

Jag beundrar alla er som tittar efter hur ni ser ut ”in public”, ni som rättar till kläderna i skyltfönstret och fixar med håret i reflektionen i spårvagnsfönstret. Ni som stannar inne i Nordstan och lägger på ytterligare lager med läppstift eller suddar ut lite ögonskugga eller ”blush”. Eller sätter i lite mer gelé i håret och stylar om det som rasat sedan de lämnade hemmet.

Jag beundrar alla er som pratar i era mobiler under hela spårvagnsresan från Kungsten till Brunnsparken, som fortsätter samtalet även när ni hoppar av, i normal samtalston, vi har alla varit med i samtalet. Jag beundrar alla er som skickar sms, får sms, och sitter med mobilen vid örat eller har samtal via hörlurarna.

Tänk hur det har förändrats, för bara ett par år sedan skulle en människa som talade ”med sig själ” tittas på med frågande ögon, undran om människans tillstånd och om denna person skulle vara ute i det fria.

I dag är det helt normalt att vandra runt med en liten öronsnäcka och föra långa och ibland väldigt personliga samtal, bland oss medmänniskor.

Jag saknar tystnaden, att inte alltid vara kontaktbar, så jag har börjat stänga av mobilen i mellan åt, inte för att det ringer speciellt mycket, men vetskapen om att jag själv bestämt att jag önskar ha det lugnt ger kraft. Det tycks som ”vi” alltid måste ha något på gång, att om vi sitter syssellösa är det något fel.

Normen tycks vara att vi skall vara stressade, ha ont om tid och aldrig hinna med det vi ”ska”, detta tycks gälla alla andra än mig, för jag har tid, jag är inte stressad, jag tar dagen som den kommer, och det jag inte hinner med i dag får jag ta hand om i morgon.

Jag undviker att titta mig själv i spegeln, eller i reflektioner från skyltfönster och spårvagnar, jag tycker inte om att ha långa samtal på spårvagnen, jag tycker inte om att sitta och prata i mobilen på spårvagnen. Jag väntar hellre tills jag kommit till en plats som är lugnare som ger mig mer utrymme.

Jag använder mobilen relativt sällan, skickar nog mest sms än har samtal.

Jag upplever det som jag saknar den ”friheten” i min person att ”titta” på mig i de olika reflektioner som passerar, jag tittar på mig själv i spegeln på morgonen och sedan om något skaver i ögat eller känns kontigt i ansiktet, annars undviker jag speglar.

Ni som är fria, som kan titta på er reflektion och prata fritt i mobilen, vad skönt det måste vara, att inte bry sig om vad andra i omgivningen må tänka, utan vila i er personlighet, i er säkerhet.

Jag beundrar er som är noga med hur ni ser ut, kläder, hår, smink, naglar, och som tar hand om er och er reflektion.

Vilken tur ni har!

Sjuk dag två - blä!

2009-08-13T16:28:00.003+02:00

Jag upptäckte något härligt idag, att jag kunde förlänga lånet på mina låneböcker via internet, via bibliotekets hemsida, jag blev så glad, det var så enkelt.

Jag är hemma sjuk idag, var så även i går, och önskan att ha någon som skulle kunna hjälpa mig finns, speciellt i dag när jag behövde gå till apoteket. Som alltid när jag är sjuk önskar jag att jag hade någon som skulle kunna hjälpa mig, stötta mig, det vore en sådan lättnad. Men, i dag, även om det var jobbigt, så var det positivt att jag var tvungen att gå ner till apoteket, jag behövde luft, jag behövde röra på mig, jag satt och höll i mig inne på apoteket och var glad när jag var färdig, beslöt mig för att gå att köpa en kall dricka, och den hjälpte att lyfta illamåendet, lyfta dimman.

Jag kunde till och med gå till Maria Livs för att hämta ett paket, sedan spårvagnen hem för att äta lunch, ta en medicin till och vila, läsa, vila och bara finnas, i hopp om att det blir bättre under natten och möjligheten att komma till jobbet i morgon - så jag får känna det ”normala” igen.

När jag är hemma, känner jag mig alltid isolerad, bortkopplad från världen och instängd i mitt egna universum, mitt mycket lilla universum.

Min älskade små vänner ligger och sover, Azalea lekte med sin säng för en stund sedan, jag undrade vad det var för ljud som kom från sidan av min säng och fann en liten pälsboll brottandes med sin element säng, som hänger på min säng. Jag hängde den sängen där när jag höll på att möblera om i vardagsrummet, upptäckte att Azalea ÄLSKADE att sova där så där kvar hänger den. Vet inte riktigt varför den förtjänade en brottnings match.

När jag är sjuk blir sängen min mitt punkt, här ”lever” jag och det här var första gången som jag var sjuk sedan jag köpte mitt nya ”avlastnings bord” som jag har som sängbord. Det fungerar perfekt, här kan jag ha mina böcker, min dator, alla mina mediciner och finner att jag är glad över mitt val, glad att jag lyssnade på mig själv. Jag gläds åt det speciellt i dag när jag kan sprida ut mina böcker och glas, tallrikar och min älskade dator.

Jag vill bli frisk nu, hoppas den nya medicinen hjälper mig - det är tråkigt att må dåligt, jag gillar det inte alls.

Önskar det blir bättre.

Samtalet - landade i melankoli

2009-08-11T14:03:00.001+02:00

Efter samtalet, när jag ”lagt” på, lutade jag mig tillbaka i soffan och riktigt kände hur det började koka inom mig. ”Nej” tänkte jag, nu är det bra. Jag vill bestämma över mitt liv och allt som det innehåller, jag vill bestämma över sådant som berör mig, den rätten har jag.

Några beslut fattades i min hjärna och jag reste mig ur soffan för att göra mig en kopp te, Olivia låg utsträckt på vardagsrumsgolvet och Azalea var fullt upptagen av alla små fåglar ute på balkongen. Mitt hem, MIN lilla familj, jag har det bra här. Mitt hem, min lägenhet, här bestämmer jag, min kropp, min hjärna och min själ – här bestämmer jag.

Om det så är att säga nej, eller ja, att visa var min gräns går, vad jag tolererar och vad jag inte accepterar. Det är nu viktigt för mig att stå fast i mina beslut, vila i de beslut jag tagit och ha tillräckligt med tillit för min egen förmåga, lita på att de beslut som jag tar just då är det som är rätt för mig i det ögonblicket.

Jag vet nu att om jag behöver gå och klippa och färga håret hjälper Camilla mig med att dela upp betalningarna, det innebär att jag kan betala för det själv. Så vill jag ha det, i fortsättningen kommer jag lägga undan en liten slant till det. Spara några små pengar lite här och där så jag kan förgylla min vardag någon gång då jag behöver det, eller om något dyker upp, tandläkaren eller något annat oförbesett.

Men gårdagens samtal gjorde mig ledsen, ledsen och resolut, det tog kraft från mig, jag tillät det, men nu känner jag att det får vara bra med det, hon får stå för det hon sa och jag agerar efter eget huvud. Känner tyvärr ett enormt sug efter Treo, en del av mig vill bara försvinna någonstans där det är tyst, tyst, lugnt och tryckt. Tystnad, tystnad och avstånd från henne, det och TREO längtar jag efter. Treon gör egentligen ingenting, men den är min trygghet, min lilla snutt filt – dumt nog.

Jag sitter här och hoppas att jag kan få en order på en tavla, jag har skickat ett sms och berättat att jag kan göra en liknande, men jag har inte fått något svar, det hade varit underbart roligt för mig.

Som jag anade har min arbetskamrat dragit sig hur köpet av massage dynan, inga 500 kr där, blev lite besviken men som sagt jag hade anat detta. Min kollega sa att hon skulle se om vi som arbetar här kan köpa den av mig, samla in pengar till det. Men det känns inte som att jag kommer att ha dem pengarna innan den 17 augusti och min träff med tatueraren. Har 2100 kr, får se om jag kanske kan få ihop lite mer. Jag längtar till den 17 augusti, nu är det bara fem dagar kvar.

Jag känner fortfarande av sorgen som kom efter samtalet igår, jag gillar inte att det blev så, men nu har jag bestämt mig för hur jag skall förhålla mig i framtiden och kommer att göra så.

Melankoli – där har jag hamnat

39 år och en dag - känns bra...

2009-08-11T11:59:00.002+02:00

Jag hade en underbar dag i går, den var spontan, på förmiddagen blev jag bjuden på lunch, vi gick till kronhusbodarna http://www.kronhusbodarna.nu/ , satt på innegården och åt biffstroganoff, det blåste, det blev ett litet ”båls hål” där inne, men det var varmt så det var ingen fara – ”det är alltid fint väder på min födelsedag” sa jag glatt, på himlen fanns mörka, mörka ”hotande” moln, men dom ignorera jag.

Vi tittade in på ett krukmakeri och filosoferade att det vore härligt att kunna dreja, det fanns vackra skålar och tallrikar, det var mycket vackra glasyrer. Efter det tittade vi in på en butik som hade lite av varje. Där fick jag en liten vit prinsesskrona i keramik, den är jätte söt, Lisa gav mig den som en födelsedagspresent.

Sedan var det tillbaka till jobbet, men jag kom överens med Lisa att jag skulle följa med henne till Magasinsgatan efter jobbet så jag stannade till klockan 16.00.

Vilka underbara affärer det finns där, vi tittade in i en butik som sålde lite 40-, 50–60-tals saker, de hade även en liten ”diner” liknande försäljning av kaffe och glass (Italiensk). Lisa hade sett en klocka där inne som hon tyckte om och önskade köpa till sitt kök, den var fin.
Vi tittade in i ett par olika affärer, en som bara sålde 60- tals saker, kläder och inredning, sedan min älskade ”Prickig katt” http://www.prickigkatt.se/ en sådan underbar affär där man kan hitta det mest underliga presenter eller gåvor till dig själv.

Bredvid ”Prickig katt” finns en Stadsmissions butik, kommer inte ihåg vad den heter, men den ligger i restaurang ”Dojans” lokaler, där fanns det mycket fint, jag skulle kunna vara där inne länge, nu var vi där inne säkerligen i över 40 min, jag hittade ett långt linne från ”ME&I” och köpte det för 75 kr som kanske var lite dyrare än det andra i affären. Men sådan underbar tjock bomull.

Nu var vi törstiga och hungriga, vi gick ner till en Italiensk restaurang där jag fick underbara Calamari med dip sås och mineral vatten och Lisa ett glas rödvin och bruschetta. Vi satt där ett tag, under markisen och trotsade regnet. Det blev en bra avslutning på dagen tyckte jag, jag var glad, nöjd, belåten och kände mig relativt harmonisk.

På spårvagnsresan hem läste jag lite i boken som Janet gav mig, ”Infidel” heter den, den är bra, fångade mig från första sidan. Det var varmt och fuktigt ute, åskväder utan åskan.

Det var skönt att komma hem, jag åt lite flingor, tog en kopp te och upptäckte att nu var det slut med min gratis tittning på Comhem, så nu kan jag plocka bort lådan och bli av med resterande långa kablar. Blev lite – ”vad ska jag göra nu” men det finns att göra.

Till min belåtenhet hittade jag saker att sysselsätta mig med, min succé på Tradera har svalnat, så nu kan jag flytta lite på allt ”packnings material” som jag samlat på mig och rensa lite bland det jag ska sälja. Började lite i går, men har en bit kvar.

Till min belåtenhet blev min födelsedag bra, tills jag ringde….